Colombia

På besök i Escobars hemstad

Pablo Escobar och kokain. Det är vad din granne kommer att säga när du berättar att du ska åka till Colombia. Men sätet för Escobars drogimperium har gått från världens farligaste stad till innovativ storstad som lockar turister.

Vi står i Ljusens park (Parque de las luces) i centrala Medellín, ungefär 1 500 meter över havet i de colombianska Anderna. Medellín är känd som staden med ständig vår, men klimatförändringarna märks även här och det är betydligt varmare än de dryga 20 grader som brukade vara den ständiga dagstemperaturen.

Den som vågade sig till Ljusens park för femton år sedan fick bevittna ett helt samhälle av utstötta människor som bodde på gatan och tog droger.

– När det var som värst vägrade till och med polisen att åka hit. Militären fick åka in och rensa upp, säger Natalia Hernandez som var tonåring under stadens blodigaste dagar.

Natalia är paisa, en person som är född och uppvuxen i Medellín.

Det är söndag och ett tiotal skateboardåkare övar trick i parken som i ärlighetens namn snarare är ett stort torg. Förutom ungdomarna och en trio poliser som strosar förbi är vi helt ensamma. Stadskärnan som vid tidigare besök varit full med rörelse är i dag tommare än den svenska landsbygden.

– På söndagar går folk till kyrkan eller umgås med sina familjer, säger Natalia.

Vi vandrar vidare på öde gator tills vi når Parque Botero, uppkallad efter stadens konstnär Fernando Botero som gjort sig känd för att gestalta voluminösa människor och djur. Här märks ingen söndagslunk. Torget är fullt av människor och försäljare som kränger juicer och snabbmat som den vanligt förekommande empanadan: en friterad pirog av majsmjöl.

Antalet västerlänningar är lätträknade, men det finns desto fler colombianska turister som fotograferar sig med någon av de 23 statyerna som Botero skänkt till sin hemstad.

Botero är landets mest kända konstnär och det går att finna hans statyer i bland annat New York, Paris, Madrid, Singapore – och skånska Kävlinge. Botero blev själv utsatt för ett mordförsök 1994 och tvingades i omgångar bo utomlands på grund av säkerhetsläget.

På närliggande Plaza San Antonio finns Botero-statyn Fredsduvan som skadades när terroristgerillan Farc genomförde ett bombattentat som dödade 25 människor år 1995. En ny duva har satts upp bredvid originalet eftersom konstnären ville ha kvar den trasiga fågeln som ”en påminnelse av idiotin”.

På torget Parque Berrio är det ännu mer folk. Helgdagen har förvandlat platsen till ett stort vardagsrum där folk spelar musik och umgås. Som på de flesta torg vimlar det av försäljare som säljer öl ur kylväskor för knappt en tia styck. Ingen av dem har tillstånd att sälja alkohol, men polisen ser mellan fingrarna.

Vi började vår resa med att besöka den ökände knarkgangstern Pablo Emilio Escobar Gavirias sommarresidens Hacienda Nápoles. Trots att lokalbefolkning och andra turister rådde oss att åka buss valde vi att hyra bil i Medellín och köra på egen hand.

Vår bil, en grå liten Chevrolet Spark, är inte byggd för att bestiga berg. Vägarna ut från staden går uppåt – brant uppåt – och bilen skriker när den tar oss fram på lägsta växeln. Det bor nästan fyra miljoner människor i Stor-Medellín, men efter att vi klättrat de värsta backarna når vi förvånansvärt snart landsbygd. Vi passerar små byar där det känns som att tiden stannat. Männen bär stora mustascher och ännu större hattar, och vår omgivning är ofattbart grön med tanke på den senaste tidens torka.

Trafiken är måttlig, men vi hamnar ideligen bakom stora långsamma lastbilar som har ännu större sjå än vi i backarna. Det är svårt att förstå att den slingriga enfiliga vägen är motorväg mellan landets två största städer Bogotá och Medellín. Vi inser att resan får ta sin tid, och med ett lunchstopp tar det oss fem timmar att nå haciendan som ligger 20 mil från Medellín.

Utanför entrén till haciendan står ett flygplan på toppen av ett valv. Vissa hävdar att det är planet som Pablo Escobar skickade sin första last kokain till USA med, andra menar att det är en kopia av originalplanet. Det är överlag svårt att få tillförlitlig information om haciendan som togs över av regeringen vid Pablos död och nu drivs av ett privat företag.

Familjen Nieto från Bucaramanga är på väg till Medellín och har tagit en paus utanför haciendan. Dottern Paula poserar framför flygplanet med sina två katter i famnen.

– Vi ska inte gå in i parken, vi vill bara ta några bilder innan vi åker vidare, förklarar hon.

Hacienda Nápoles är en bisarr upplevelse. På det gigantiska området finns bland annat Pablos gamla flygplats, zebror och flodhästar som blev vilda när myndigheterna öppnade eld mot residenset. Här finns också skulpturer av dinosaurier i naturlig storlek som Pablo lät tillverka för att hans son skulle ha något att leka med och en samling utbrunna bilar som Escobar placerade vid haciendan efter att rivaliserande Calikartellen genomförde ett bombattentat mot honom i Medellín.

Av det ursprungliga huset finns däremot inte mycket kvar. Företaget som driver parken motiverar det med att det skickar fel signaler att renovera huset. När taket på andra våningen kollapsade förra året valde man att riva våningen. Kvar är några väggar fyllda med texter och bilder på Pablo Escobar, bland annat när han poserar med vapen och när han ligger död efter att ha skjutits ihjäl. Vissa bilder kan anses glorifiera gangsterlivet, men texterna är tydliga. Här jämförs Pablo Escobar med Adolf Hitler.

Avstånden vid haciendan är stora, det tar säkert en timme att köra runt till de olika platserna på grusvägarna. Vid biljettkontoret går det att hyra en golfbil med chaufför, men vi är glada att vi likt de flesta andra har en egen bil.

Allt härstammar inte från Pablos tid – och emellanåt känns hela området som en otillgängligt placerad nöjespark. Det har bland annat köpts in fler djur, och den största attraktionen är ett nybyggt vattenland med rutschkanor och en fors. Det konstigaste av allt i virrvarret av attraktioner är Pablos gamla tjurfäktningsarena med plats för 500 åskådare som nu byggts om till afrikanskt museum med en spretig utställning som i Sverige inte bara skulle uppfattas som ignorant utan också rasistisk.

Fyra år innan Escobar dog ska han ha varit ansvarig för 80 procent av allt kokain i USA och tidningen Forbes rankade honom som världens sjunde rikaste man. En del av rikedomen gav Escobar bort till stadens fattigaste människor, och därför omnämns han fortfarande av vissa som Medellíns Robin Hood.

Vid haciendan träffar vi paret Sergio Hernandez och Daniela Guzman från Medellín. Daniela föddes året efter Escobars död, och hennes familj har en historia med gangstern.

– Min mamma är frisör, och efter att hon klippte Pablo en gång så köpte han ett hus till henne, berättar Daniela.

Hon vill först inte dela med sig av sina åsikter om Escobar, men eftersom vi är påstridiga svarar hon:

– Han var en mycket dålig man, men jag tror att han gjorde mer gott än dåligt.

Sergio håller inte med.

– Pablo har förstört så mycket för vårt land. Det är viktigt att komma ihåg hans handlingar, men det är också viktigt att gå vidare.

På kvällen tar vi in på närliggande ekohotellet El refuge och bor i en bungalow med svårslagen utsikt över den rogivande floden Rio Claro. Nästa morgon går vi en tre timmars guidad tur i grottsystemet innan det är dags för vår bil att åter klättra de slingriga vägarna tillbaka till Medellín.

Colombia genomgick våldsamma perioder flera decennier innan kokainhandeln tog fart på 1980-talet, och det slutade inte tvärt med Escobars död 1993. Även i slutet av 1990-talet var Medellín världens farligaste stad med flest mord per invånare. Rivaliserande terrorgrupper och paramilitärer som byggt upp sina arméer med Pablos knarkpengar fortsatte att föra krig mot varandra. Men i början av 2000-talet hände något, och staden blev betydligt säkrare. Under de blodigaste åren i Escobars regi begicks över 6 000 mord per år i Medellín, tio gånger så många än förra året.

Det finns flera förklaringar till att våldet minskade. En är att staden satsade stort på moderniseringar med kulturbyggnader och kommunaltrafik som landets enda metro och kabinliftar till de fattigare områdena i bergen i stadens utkanter.

– Det är en jätteviktig satsning som måste fortsätta. Invånarna behöver känna sig inkluderade i sin stad, säger 44-årige Alejandro Ramirez, som tvingades fly till Sverige på 90-talet när han hotades till livet.

Med en blandning av snabb inlevelserik spanska och rostig svenska guidar Alejandro oss i hemstaden som han flyttade tillbaka till för åtta år sedan. Han bor nära San Javier där ena metrolinjen slutar och linbanan till La Aurora tar vid. Med oss är också Alejandros fru Jenny och dottern Daniela. För tio år sedan ansågs området väldigt farligt. Nu cyklar barn omkring på gatorna och i det närliggande området comuna 13 arrangeras guidade turer bland graffiti-målningarna.

– Medellín har genomgått en stor förändring, men det finns fortfarande problem och det är viktigt att folket får fler möjligheter. Det är till exempel fortfarande svårt att studera och få en bra utbildning. Arvet från drogerna finns kvar, och vi vill inte se mer av Pablo på tv. Vi behöver goda exempel, säger Alejandro.

Vi åkte till Medellín för att gå i Pablo Escobars fotspår, men lärde känna en stad som är mycket mer än knark och våld. Vi trivdes så pass bra med pulsen i city, utelivet i trendiga Poblado, gästvänligheten och de vackra bergen att vi avbokade den planerade Escobar-guidningen där man bland annat besöker Pablos grav och får skaka hand med hans bror. Det är dock värt att minnas att Colombia fortfarande tampas med många problem. Landet har till exempel högst antal internflyktingar i världen eftersom de långdragna konflikterna gjort att miljontals människor tvingats fly sina hem för att flytta till storstädernas kåkstäder.

Fakta

Colombia

Här bor ungefär 45 miljoner människor i ett land som är två och en halv gånger så stort som Sverige till ytan. Bra att veta:

ID krävs: Du måste enligt lag alltid kunna identifiera dig i Colombia, och det är vanligt att poliser frågar om id-kort på offentliga platser. Oftast bryr de sig inte om turister, men det kan vara smart att bära med sig en kopia av passet så man slipper åka med till polisstationen om man möter en polis som vaknat på fel sida. Överlag är de flesta poliser väldigt unga och hjälpsamma.

Droger: Pablo Emilio Escobar Gaviria, föddes 1949 i Medellín och dog 1993 i samma stad. Tv-serien Narcos skildrar drogkungens liv och har lockat turister till hans hacienda. En ny omgång håller på att spelas in. Cannabis är socialt accepterat i landet och på vissa platser röker folk öppet utan att polisen bryr sig. Kokain och andra droger är också lättillgängliga, men kom ihåg att majoriteten av befolkningen inte använder dem, att du lätt kan få ovänner bara av att skämta om droger och att det kan kosta dig dyrt om du blir tagen. Vid ett fåtal tillfällen såg vi folk sniffa vitt pulver på diskotek och under en guidad hästvandring i Parque Arví i utkanten av staden sniffade vår minderåriga guide någonting när han trodde att vi inte såg på.

Transport

Mellan städerna går det utmärkt att åka buss, minibuss och taxi compartido (taxibilar som åker till en bestämd destination först när bilen är full) för en billig peng. Metron i Medellín går med några få minuters mellanrum och det är ett måste att ta någon av linbanorna upp i bergen. Taxi är billigt och alla bilar har taxameter. Minimipriset är 15 kronor och vi betalade aldrig mer än 40 kronor trots att vissa resor tog nästan en timme i rusningstrafiken. Det går att beställa taxi via mobilappen Easy taxi, och Uber fungerar också bra.

Resa hit

Det krävs inget visum för att flyga till Colombia, och svenskar får stanna i landet i 90 dagar. Den som kan tänka sig ett par byten på vägen kan hitta flygbiljetter för under 6000 kronor tur och retur Medellín med till exempel KLM och Air France. Tänk på att om du mellanlandar i USA måste du ansöka om inresetillståndet Esta hos den amerikanska ambassaden även om du inte tänker lämna flygplatsen i USA.

Bo

Budget: I El Poblado, området där majoriteten av alla västerländska turisterna bor, ligger många hotell och vandrarhem mellan barerna och diskoteken. En säng i sovsal kostar ungefär 80 kronor. För samma summa går det att få ett eget rum med toalett på något av de små familjedrivna hotellen. De hotellen går inte att boka på nätet, och det är en klar fördel att behärska lite spanska för att boka dem.

Mellan: Ekohotellet El refuge vid Rio Claro kostade ungefär 400 kronor per person för ett dubbelrum med utsikt över floden. Då ingick frukost, lunch och middag.

Lyx: Bättre hotell med pool och gym går att få för ungefär tusen kronor per natt. Sajten HotelsCombined gav oss de bästa priserna. Vi bokade också ett dubbelrum via Hotwire, en tjänst där man endast ser områden och hotellnamnet blir känt först när man betalar. Vårt dubbelrum i Poblado på Hotel Morgana Poblado Suites kostade 500 kronor per natt och hade två rum med varsin dubbelsäng. Hotellet hade en stor frukostbuffé och en pool som tyvärr skuggades av byggnaden från 14-tiden.

Äta

Maten är billig i Colombia. Medellín är betydligt mer västerländskt än resten av landet på gott och ont. Ibland känns det som att gå på en gata i USA där snabbmatsrestaurangerna ligger tätt. Även mycket av den inhemska maten är friterad eller full av smör. Färskpressade juicer går att få för mindre än en tia. Be om att få juicen utan socker, frukterna är oftast tillräckligt söta.

Budget: Det finns gott om restauranger som säljer dagens rätt (plato del día) för ungefär 20 kronor. Då ingår oftast en soppa till förrätt och en enklare juice. Huvudrätten är nästan alltid något slags kött ackompanjerat med ris, bönor, sallad och plátano, en matbanan som antingen stekts eller friterats

Mellan: Café Zorba i Poblado. En trendig vegetarisk restaurang med tegelväggar som skulle kunna ligga på Södermalm i Stockholm om fler besökare bar skägg. Zorba är mest känt för sina pizzor, och har också en hel del viner att välja på.

Lyx: Restaurante Carmen, också den i Poblado, serverar modern colombiansk mat med influenser från Sydeuropa. Varmrätterna som hummer, fisk eller långkok på fläsk kostar ungefär 150 kronor. Avsmakningsmenyn med vin och fem rätter går på ungefär en femhundring.