De colombianska öarna Providencia och San Andrés är inte längre narkotikahamnar. Nu ska turisterna lockas till det okända Karibien.
Providencia är en liten ö, inte större än att man tar sig runt med båt på en eller annan timme. Den har cirka 4.000 invånare och vi är inhysta hos en av dem, miss Lupe, som har ett stort trähus på höjden med utsikt över havet. Hennes flakbil står parkerad i den hibiskusprunkande trädgården, och hon tar oss genast med på en tur till stranden för ett kvällsdopp före middagen. Den äter vi hos miss Elmas, ett litet pensionat med altan, där vi njuter av tamarindo en syrlig och frisk fruktdrink, alltmedan vi ser solen gå ned.
I morgon ska vi ut på havet igen, till Crab Cay och snorkla. Här finns nämligen världens tredje största korallrev. Men väl i vattnet upptäcker vi att man kan se det marina djurlivet utan att ens behöva ta sig ner under vattenytan. Vi förstår att Unesco deklarerat ögruppen som biosfär av globalt intresse. En rocka försöker gömma sig på sandbotten, undan vår kamerajakt.
Tröttnar man på att jaga rockor så kan man enkelt bege sig till Santa Isabel, öns huvudstad med dess färgglada trähus i kolonialstil. Här rullar fortfarande amerikanska Chevor och Oldsmobiler från 1950-talet. Antalet restauranger är få och enkla. Den gul- och rödmålade flytbron i trä över till piratön Santa Catalina invid Old John Bay, känns tidstypisk och ramar vackert in alla vyer.
För några år sedan drog en orkan över Providencia och raserade 900 av öns 1.200 hus. Man ser fortfarande spår av förödelsen, men ibland är det svårt att avgöra vad som orsakats av den våldsamma orkanen och vad som är ren fattigdom.
- Det var en katastrof för oss, säger miss Lupe. Jag måste bo här i pensionatsdelen nu eftersom min privatbostad blev så förstörd.
Vi fortsätter till San Andrés, åtta mil söderut. I över 40 år har ön varit frihamn med åtföljande skattelättnader, vilket har främjat utvecklingen.
- Men någon massturism har vi inte. Det är fortfarande en tyst ö för att vara i Karibien och här kan man ännu hitta det genuina, säger vår hotellvärd, italienaren Arthur Velly som har drivit det lilla hotellet Noble House i fem år. Han berättar att vi är de första svenskar som han haft boende här.
Vi får veta att på 1970- och 1980-talen kom folk främst hit för att köpa taxfree. Men det var också ett centrum för droghandel. Maffian hade ett näste på västra sidan av ön som regeringen sprängde för några år sedan. Det handlade om stora egendomar med nedplöjda knarkpengar.
- Nu har vi lämnat den tiden bakom oss och är inne i turistfasen, fortsätter Arthur Velly.
Nästa dag gör vi en båtutflykt. Kapten Kavin Bent tar oss med i sin båt "Weed" till ön Johnny Cay. Havet är så upprört att vi handlöst kastas ut i vågorna när vi ska stiga i land. Vi känner oss som Robinson Crusoe när vi går barfota runt den lilla ön. Det tar bara tio minuter. Här finns krabbor och leguaner. Vi dricker kokosmjölk och beger oss sedan vidare ut på havet som skiftar i alla tänkbara blå nyanser.
På San Andrés stöter vi på den gamle 1600-talspiraten Henry Morgan. På vår väg till hans grotta passerar vi baptistkyrkan, en vit träbyggnad uppe på öns enda höjd, ett sällsynt vackert landmärke. Korallön San Andrés är 13 kilometer lång och har formen av en sjöhäst, lämpligt nog, och är mål för många sportdykare. Det fantasieggande namnet Morgans tvättsvamp, vraken som syns tydligt ute på redden och grottorna är några objekt av de mer än 40 olika dykäventyr som finns här runt ön.
Det finns en rörelse på San Andrés som kämpar för öns självständighet. Men alldeles nyligen avgjordes en fejd som pågått under många år, där Nicaragua har gjort anspråk på dessa öar. Utslaget blev att öarna även i framtiden ska tillhöra Colombia.