Till Berlins muntliga historia hör berättelsen om hur fru Hertha Heuwer år 1948 ramlade i trappan med en flaska tomatketchup och en burk curry i händerna.
Fallet blev våldsamt. Fru Heuwer undkom oskadd, men på nedslagsplatsen påträffades en gulröd sörja som hon hade sinnesnärvaro nog att smaka på.
Hon fann den god. Den 4 september 1949 öppnade hon sitt korvstånd i Berlin, med tomat- och currysåsen som främsta slagnummer, och currywursten var född.
Är detta verkligen sant?
Knappast.
Turistbussarna köar vid Checkpoint Charlie, den mest kända av de forna gränspasseringarna mellan Berlins amerikanska och sovjetiska zon. Människor vandrar mellan de historiska foton som pryder murarna, och stämningen är högtidlig.
Detta är en väsentlig del av Berlins nutidshistoria. Den närbelägna Brandenburg Tor likaså. Mera i skymundan, bakom en diskret skylt nära Checkpoint Charlie, döljer sig ännu ett monument över en utpräglat berlinsk företeelse.
Här ligger stans Currywurst-museum, tillägnat Berlins kanske främsta bidrag till internationell gastronomi.
Mitt första möte med currywursten var chockartat. Mannen i ståndet halade fram vad som föreföll vara en synnerligen läcker bratwurst, och sedan började eländet.
Med ett, som jag tolkade det, infernaliskt leende stoppade han in korven i en larmande helvetesmaskin. Ut kom ett antal sorgliga slamsor över vilka han, fortfarande leende, hällde en som det visade sig vidrig rödbrun sås.
Sådana historier berättar man ogärna i Berlin. Här är det närmast en lokalpatriotisk plikt att älska currykorven. Här får gästande statschefer och andra dignitärer finna sig i att fraktas till något lämpligt korvstånd för att under allmänt jubel äta currykorv.
Nu går jag runt i det nyöppnade currywurstmuseet och funderar över varför denna rätt oansenliga korv fått en sådan makt över Berlinbornas hjärtan och sinnen.
– Vi delar samma historia, svarar en ung kvinna vid det klassiska korvståndet Bier’s, och det är lätt att förstå vad hon menar.
För den tidiga efterkrigstidens Berlinbor betydde currywursten en smula flärd i ett annars nattsvart elände, även om flärden inskränkte sig till en currykryddad tomatsås. Vid museets montrar följer vi korvens öden via skrönor och legender av skiftande sanningshalt, och de ger oss samtidigt bilden av ett krigshärjat Tyskland på väg mot dagens välstånd.
Eller Berlin, bör man säga just i denna stad – särskilt med tanke på att Hamburg till många Berlinbors förtrytelse ibland gör anspråk på att vara currywurstens födelseort.
Kan man verkligen tolka en stads historia med utgångspunkt från en korv?
Tja, varför inte?
Sämre sätt finns.