Några sköldpaddor syns dock inte till när vi en sen eftermiddag kliver i det långgrunda 27-gradiga vattnet. Knappt några människor heller.
Sanddynerna pressas stadigt upp på de gröna kullarna bakom stranden. Där hyr Teko Erdogan ut några mycket enkla bodar i trä. Han tar 200 kronor för övernattning och frukost för två. Då ingår också elljus kvällstid, från hans egen generator i ett skjul intill. För hit ut på halvön har elkabel aldrig dragits.
Sedan gränsen som klyver Cypern öppnades har "Tekos Place" också fått grekcypriotiska gäster och han är optimistisk om framtiden:
- Jag tänker bygga några rum till och dra in vatten till sommaren, säger han.
Grekcyprioterna kommer för att besöka det närliggande Apóstolos Andhréas klostret, längst ut där halvön slutar och hav och förrädiska grund tar vid. Här sprang enligt legenden en källa med läkande krafter fram när aposteln stötte sin stav i marken för ett par tusen år sedan. Än i dag flödar vattnet och många grekiskortodoxa besökare fyller plastdunkar som de tar med sig hem.
Länge gjorde de turkcypriotiska myndigheterna allt för att klostret skulle förfalla. Inga besökare tilläts och pilgrimsbostäderna på området slogs sönder av den turkiska militären. Men nu har klostret en bofast präst igen och besökarna återvänder, vilket inte minst märks på alla de turkcyprioter som sökt sig hit för att kränga souvenirer, läsk och godis till besökarna.
Inne i den mörka, slitna kyrkan har rader av besökare lämnat bilder på Jesus och på madonnor - bilder som efter några veckor i den här heliga miljön förvandlas till ikoner, som sedan hämtas hem.
Karpáshalvön är betydligt grönare än resten av Cypern, men här har aldrig varit tättbefolkat. 20 000 grekcyprioter valde att stanna här ute efter den turkiska invasionen, men systematiska trakasserier från myndigheternas sida har fått nästan alla att ge upp. I byn Dipkarpaz bor dock fortfarande ett par hundra, tillräckligt många för ett litet grekiskt kafé. Och nyligen fick de få barnen i byn en grekisktalande lärare från sydsidan.
När grekerna lämnat bygden har deras åsnor släppts fria och därför finns det i dag ett par tusen vildåsnor på halvön. Man ser dem överallt och de fattiga turkiska bönderna från Anatolien som flyttat in efter grekerna får ofta dela sina grödor med djuren, som trivs med livet i frihet.
Jag följer med Lisa Borsánd till Ayfilon, den sista bosättningen öster om Dipkarpaz. Hon seglade till norra Cypern tillsammans med maken Kay en vinter och blev sen kvar. Nu är båten såld, de har bott här i nio år och driver SNC Tours, en liten resebyrå specialiserad på kultur-vandrings- och cykelresor på norra Cypern och i Turkiet.
På vintrarna - när inga turister kommer - älskar hon att fara ut hit med jeepen.
- Det här är spännande mark. Vi stöter på antika ruiner när vi vandrar i skogarna - här finns 3.500 år gamla mykenska lämningar, berättar hon.
I Ayfilon ligger en vacker kyrkoruin från 900-talet på en klippa vid det kristallklara havet. Intill, omgivet av palmer som syns på långt håll, driver den väderbitna britten Michael de Glanville ett enkelt hotell och en bra restaurang, som folk kör långt för att äta på. Innan han kom hit var han psykoterapeut hemma i England. Ett stressigt liv som han bytt mot det stora lugnet, även om det finns mycket att fixa:
- Jag köpte Oasis för ett par år sedan och rustar upp det bit för bit, berättar han och visar de vackra vitkalkade rummen med superb havsutsikt och en skön bris som får gardinerna att fladdra.
- Här ifrån rummet ser du den sjunkna antika hamnen. Jag brukar snorkla där, botten är täckt av sönderslagna amforor. Åt väster ser man fortfarande den flera tusen år gamla vågbrytaren.
Michael har mycket jobb kvar och kanske blir det ensamt här vintertid. Ändå avundas jag honom - han hade knappast kunnat valt en vackrare plats att slå sig ner på.
När nu chartern till den turkcypriotiska sidan kommer i gång på riktigt - Apollo är första svenska arrangör - ingår Karpáshalvön i utflyktsprogrammet. Men i bästa fall når aldrig massturismen ut till ett av Medelhavets mest oförstörda områden. Mycket av marken ägs av en stiftelse och skyddas mot exploatering. Men vem vet om det håller när massturismen också når den turkcypriotiska tredjedelen av ön.
Här norr om den FN-övervakade gränsen, stängd i 30 år men nu åter öppen, väntar ett grönare, mindre exploaterat Cypern där en gästfrihet som få möter i Ayia Napa eller Fig Tree Bay är vardagsmat.
De svenska charterresenärerna hamnar alla i eller strax utanför Kyrenia, en hamnstad på nordkusten inklämd mellan havet och de taggiga Femfingerbergen med sina medeltida borgar.
Närmast staden finns inga fina stränder - bara klippbad och pyttesmå vikar. De större stränderna ligger flera kilometer bort. Det kompenserar hotellen med pooler och från den vackra venetianska hamnen gör badbåtar dagliga utflykter.
Hamnen är Kyrenias stora dragplåster - en halvcirkel kantad av bra restauranger och barer med låga priser. När skymningen sänker sig lyses restaurangborden upp av levande ljus - mycket romantiskt.
Det väldiga citadellet med sina vackra sandstensmurar reser sig i hamnens östra ände. Innanför murarna finns flera museer. Det i särklass intressantaste hyser ett skepp daterat till år 389 före Kristus, vilket lär göra det till världens äldsta bevarade seglande skepp. Det seglande när Alexander den store styrde över den här delen av världen och sjönk fullastat med kvarnsten från Kos och vin från Samos och Rhodos strax utanför Kyrenia runt år 300 före Kristus. 1967 hittades det åter och bärgades av ett amerikanskt dykarlag. Besättningens proviant -| oliver och mandlar - finns bevarad och utställningen lyckas bra med att blåsa liv i historien.
Emine Alagün är född och uppvuxen i byn Zeytinlik på de låga kullarna någon kilometer väster om Kyrenia. När hon var liten hade byn fortfarande kvar sitt grekiska namn, Templos. Här gick hon i skolan i ett vackert gammalt ottomanskt hus som hon - flera decennier senare - förvandlat till en restaurang som hon döpt till just "Ottoman House".
Många av restaurangens gäster är britter - det bor 200 i byn, både pensionärer och nyinflyttade barnfamiljer. Kyrenia har lockat många britter och en del tyskar att slå sig ner - här har de kunnat njuta av bra klimat, låga priser och vänliga människor samtidigt som de sluppit turisterna - ända tills nu.
Emine och maken Altay är båda turkcyprioter. När hon växte upp var den här trakten dominerad av grekcypioter. Länge levde man i fred med varandra, även om motsättningarna fanns där under ytan.
- Men när biskop Makarios valdes till president 1964 så började eländet. De tio följande åren var hemska, säger Ermine. Vår by inhägnades med taggtråd som bevakades av beväpnade grekcypriotisk grannar. Ibland sköt man mot oss. Det hände att folk från byn som struntade i avspärrningarna för att de hade viktiga ärenden försvann för alltid. I vår familj vågade vi oss inte ens utanför taggtråden för att skörda våra olivträd.
Men så - mitt i turistsäsongen - kom den turkiska invasionen den 20 juli 1974. Det var svaret på en statskupp några dagar tidigare i syfte att förena Cypern med Grekland och på den tilltagande terrorn mot civila. Trupper landade på stränderna bara någon kilometer från Emines by, andra luftlandsattes och på 26 dagar hade turkarna erövrat drygt en tredjedel av ön.
Turkcyprioterna på den grekiska sidan bommade igen sina hus och flydde till norr. De flesta grekcyprioterna som hamnat under turkisk ockupation flydde åt andra hållet, Åtminstone 5 000 människor, många civila, dog i striderna och i hämndaktioner på båda sidor. En etnisk rensning - långt innan begreppet myntats.
Båda sidor drar än i dag gärna fram den andra sidans övergrepp. Men vad den egna sidan gjort förtigs - här märks ingen försoning eller ånger.
När vi sitter i trädgården till Ottoman House och flinka servitörer ställer fram meze-rätt efter meze-rätt känns krig och konflikt väldigt långt borta. Solen står högt på himlen, men här i skuggan bland väldoftande jasminblommor är temperaturen behaglig.
Först kalla meze: oliver, hommus, tahini, vinbladsdolmar, sallad, aubergineröran baba ganoush och huset speciallitet - pumpablommor fyllda med ris smaksatt med mynta. Jag tappar snart räkningen på alla rätter - utsökta allihop. Då börjar de varma mezerätterna anlända: börek med köttfärs, pasta fylld med fårost och mynta.
Till slut har minst 20 rätter dukats fram. I och för sig i en lugn takt, men eftersom det är så himmelskt gott är vi alla proppmätta långt innan varmrätten kommer. Den består av kyckling, så mör som den aldrig är hemma i Sverige. Det känns hemskt att bara orka en liten smakbit.
Sen kommer efterrätten ekmek kadeyifi, en söt kaka indränkt i apelsinblomsaft och sist blir det starkt turkiskt kaffe i små koppar med en massa sump på botten. Jag tittar på klockan - tre timmar för en lunch.
Emine Alagün ser, precis som de flesta turkcyprioterna, invasionen 1974 som en befrielse från den terror de levde under. Många statsvetare menar att Turkiet hade täckning i rådande avtal för att sätta in trupper, men däremot inte att för att stanna permanent.
Därför införde FN så småningom sanktioner och krävde ett tillbakadragande. TRNC har bara erkänts av Turkiet. All post går via det landet, allt flyg likaså. Och tills nyligen gick det inte att ringa mellan södra och norra Cypern.
Inga arkeologer vågar medverka i officiella utgrävningsprojekt, på grund av FN-bojkotten. Den som gräver här kommer aldrig få jobb i Grekland eller på sydsidan. De få mindre utgrävningar som ändå görs här leds av arkeologer som kommit privat och inte vill skylta med sina namn.
Ruinerna i Salamis, strax norr om Famagusta är de mest betydande på hela ön. Ungefär en tredjedel av staden är utgrävd, men arbetet med att gräva ut och bevara har nästan upphört. Vi vandrar runt bland ruinerna tillsammans med Serap Kanay. Hon är svart och pratar engelska utan brytning vilket först får mig att tro att hon inte är härifrån. Men Serap är född i Famagusta och hennes förfäder kom hit från Afrika som slavar under det ottomanska styret. För fyra år sedan återvände hon efter 17 år i London.
- De här skulpturerna är alla äkta utom en, säger hon och pekar på en rad med flera meter höga marmorkroppar.
De är alla en bra bit över 2 000 år gamla, men frågan är hur länge de finns kvar. Trettio unga turkiska soldater på permission roar sig med att klättra på dem och tar foton där deras huvuden får ersätta de marmorhuvud som för länge sedan försvunnit. Inga vakter tillrättavisar dem - det finns helt enkelt inga.
I det stora badhuset kan man fortfarande se det sinnrika uppvärmningssystemet och hur man - när området kristnats och man blivit prydare - byggt om så att kvinnor och män fick separata badavdelningar. Här och var finns fortfarande fina mosaiker bevarade - kärleksscener och massakrer sida vid sida.
- Den här mosaiken minns jag från 30 år sen. Då fanns betydligt mer kvar, konstaterar Serap.
En väg som grävdes fram i somras har gatstenar som ser ut som om lagts igår. Men bara några meter bort finns en sektion där stenen varit ute i det fria i 50 år, väder och vind ätit bort det mesta. Det känns dystert att se hur antika lämningar förstörs.
Längs den glest befolkade östkusten med sina fina sandstränder växer sommarhus upp överallt på de tisteltäckta fälten vid havet. Turkcyprioter i exil är de stora investerarna.
Vid den norra infarten till Famagusta går det inte att missa ett stort antikt palats - större än de i Salamis och i perfekt skick med ryttarstatyer och gudinnor. Det är Lion's Garden - ett diskotek med plats för 5.000 gäster. Inte en gnutta av bygganden har med antiken att göra. Skulpturerna är kopior i plast som släpats hem av en stenrik turkcypriot som gjort sig en förmögenhet i Las Vegas.
Det finns fler turkcyprioter i USA, England och Australien än på Cypern. På nordsidan bor det cirka 200.000 människor, men runt 130.000 av dem är turkiska invandrare, utländska studenter eller militärer.
Innanför den väldiga stadsmuren i Famagusta råder det stora lugnet. Här händer inte mycket. Utanför St Nicholaskatedralen, som blev moské och fick en liten minaret efter att turkarna hade erövrat ön från venetianerna 1570, sitter bara några gamla gubbar. Den här staden erbjuder ingen lysande framtid för de unga. Annat var det under storhetstiden - då både Richard Lejonhjärta och Heliga Birgitta besökte stan.
Nere vid den långa sandstranden finns i dag ett enda öppet hotell - de 33 andra längs vattnet står kvar plundrade och oåtkomliga bakom taggtrådshindren. Det som fram till 1974 var Cyperns turistmagnet sover en stilla törnrosasömn. Inte förrän den delade ön förenas igen lär staden vakna.
Den 24 april förra året, strax innan Cypern gick med i EU, hölls folkomröstning om återförening. Turkcyprioterna sa ja, men en bred majoritet av grekcyprioterna röstade nej. Ett resultat omvärlden inte väntat sig.
Plötsligt var grekcyprioterna "the bad guys" i omvärldens ögon. Gränsen öppnades mot den grekcypriotiska regeringens vilja. Och det blev fritt fram för charter också till nordsidan.
Ändå är Apollo enda svenska arrangör i sommar. Andra har haft avancerade planer, men avstått då de befarat problem i relationen med grekcyprioterna. Eftersom Cypern hör till svenskarnas favoritresmål finns det mycket att förlora.
Kanske kan turismen över gränsen mellan syd och nord bidra till ett närmande. I så fall kommer "landet som inte finns" med på kartan igen.