När den svenska medelklassen började byta polska städerskor med varandra berättade en väninna med barn och hus i en av Köpenhamns norra förorter att hon skaffat sig en pige från landet. I svenska öron lät det som förr, att flickor från Jylland och Fyn reser till storstan och söker tjänst.
Vi är på väg ut till de köpenhamnska hembiträdenas hembygd.
Långt borta i de fuktdrypande skyarna blinkar det plötsligt till. Som ett Metropolis mitt i den danska åkern.
Det tar tio minuter att köra över den 18 kilometer långa bron. Sedan är vi på Fyn, i Nyborg. Nere i hamnen ligger de gamla vackra färjorna, "Prins Joachim" och "Dronning Ingrid". Det finns de som sörjer. I stan hänger affischer för bygdespelet "Den sista färjan".
Fyn är mjukt och vackert, som en skiva danskt franskbröd med mycket smör. Härute, på den lilla ön mellan bälten bodde författaren Morten Korch som av det intellektuella Köpenhamn betraktats som en bygdepekoralist i vars böcker det goda till sist alltid segrade över det onda. Danska TV2 har plockat upp honom ur bakvattnet och producerar nu i sommar en 26 avsnitt lång serie efter några av hans romaner. Lars von Trier som är exekutiv producent har gett en muntert provokativ programförklaring:
"Detta är en armbåge i sidan på det förfinade och det intellektuella. Vi har lämnat staden bakom oss och tagit oss ända ut i buskarna där barnatron lever och ända in till det som vi alla innerst inne vet är det som ger livet värde."
Dit är vi också på väg, bort från Arne Jacobsens Myranstolar ut till husen med storkbo på vassta- ket. Danish modern och gammel dansk är polerna i det stora lilla grannlandets sprakande självbelåtenhet. Ibland går de ihop, som när en dansk designer gör en stålblank elefantformad öppnare till Tuborgs elefantöl och döper den till "Ølle-fant".
Denna VM-fotbollssommar är Danmark belåtnare än vanligt. Efter "världens härligaste förlust" mot Brasilien är direktören för Danmarks turistråd övertygad om att turisterna kommer att strömma till bröderna Laudrups hemland med den glada supporterklubben som visat hela världen att "vi er et lille sympatisk land". Till och med prins Joachim flinar i supportrarnas roligan-brillor på stora färgbilder i alla tidningar.
Vi lämnar Byen ännu längre bakom oss och fortsätter ner mot den sydfynska skärgården. Fyns amt består av cirka 90 öar, av dessa är 25 bebodda.
Till Tåsinge som är den första ön söderut går en bro.
På Hotel Troense hänger uppstoppade djurhuvud på matsalens väggar. En älg, en pigg liten räv och en bock talar om att vi befinner oss i gamla kungliga jaktmarker. Tåsinges landskap ser ut som på tavlorna i museernas nationalromantiska avdelningar: en jägare är ofta på väg hem med en fasan över axeln.
Det gamla kurhotellet har piffats upp någon gång för trettio år sedan med modern dansk design. I matsalen hänger storslagna buketter med silverfärgarde lampor av Verner Panton, som också kom från Fyn, och som nu i det sena 90-talet blivit ett av de hetaste namnen på kvalitetsauktioner.
Här i de designade lampornas sken på Hotel Troense sitter ett äldre par som tagit ut mor på frokost, på lunch. Mor har ett tunt elegant hårnät och laxrosa hemstickad kofta. De säger inte mycket, besticken sjunger lugnt och fridfullt.
- Henning ska börja sista terminen på gymnasiet, säger den äldre mannen som nu åter blivit son och berättar nyheter om släkten för att göra mor glad.
Mor nickar och sedan hörs bara besticken.
I Troense ligger också Lodskroen där vi äter middag. Här sitter en annan son och sonhustru som tagit mor med ut. Vi äter ångkokt hälleflundra fylld med fiskfärs och kokt potatis, vita kartoffler som det heter på köksdanska, i en mjölredd spenatsås. Milt och tryggt. Tapeterna är röda med rosenmedaljonger. Av någon anledning beställer vi len vaniljglass och varm chokladsås och betalar sedan till kyparen som blivit blank i ansiktet av stugvärmen. Vi måste ut.
Kvällsluften är salt och tung av piondoft och lavendel. Troense sägs vara en av de vackraste byarna i Fyns amt. Det är omöjligt att säga om det stämmer, vi ser många byar, alla lika söta. Ett hus i Troense kan kosta tre miljoner, de dyraste köper köpenhamnarna som renoverar med pärlgrått på fönsterramarna och vit puts. Efter klockan tio är det knäpptyst, det går inte att få tag på en enda Hof och som två svenska svavelstickeflickor har vi inte annat att göra än att titta in hos de rika köpenhamnarna i ph-lampornas sken.
Vi har tagit in på Valdemars slott, men känner oss ändå inte som prinsessor. De dyra rummen som ligger i porthuset är välskötta och nyrenoverade, duschen och heltäckningsmattorna doftar vårfuktig sommarstuga.
Men slottet, som förr dominerade hela Tåsinge, står stadigt på jorden i sitt röda tegel. Framför huvudbyggnaden simmar nöjda svanar runt i dammen, stor som en fotbollsplan. På andra sidan ligger en sjöpaviljong där turister serveras vinbål och italiensk glass. Utanför ligger havet och regnet piskar strandängarna.
Det var i bokskogen bakom slottet som svenske löjtnant Sixten Sparre och cirkusprinsessan Elvira Madigan tog sina liv en gråmulen julidag 1889. I en av böckerna som säljs i slottets presentshop kan man läsa om hur de lämnade hyrrummet i Troense med en korv, lite bröd och flaskor i en korg och en hälsning om att de inte visste när de skulle komma tillbaka. Som svenskar med Bo Widerbergs världsberömda film i nationalarvet letar vi oss ut i bokskogarna mot stenen där man hittade det högromantiska paret som i våra sinnen ser ut som Thommy Berggren och Pia Degermark. Det finns inga pilar som visar vägen. I fickan har vi en servett där kyparen på slottsrestaurangen tvärsäkert ritat upp stigarna. Själv har han aldrig var där, men hans svärfar har beskrivit vägen. Först höger, sedan vänster och höger och höger igen. Vi hittar förstås aldrig stenen, men förundras över hur mörkt det kan bli i en bokskog.
Förbi den slingrande bokskogen går vägen till bron som binder ihop Tåsinge med nästa ö, Langeland, som är cykelturisternas favoritö. I bredd cyklar de upp och ner längs den långsmala ön på vägar som snirklar sig runt Langelands tusen "hatbakker". Det är små muntra kullar, den högsta är 46 meter, som ger den platta ön en bubblig yta. Med sina strandklinter och hattbackar är Langeland en pedagogisk skolbok om glaciärernas framfart. Man kan nästan ta med handen på istidens historia. Det sägs att det var här i en av öns bokskogar, Stengade Skov, som Adam Gottlob Oehlenschläger tjugo tusen år senare blev så tagen att han skrev nationalsången:
"Det er ett yndigt land, det står med brede bøge nær salten Østerstrand."
Bokskogen går ända ner till det salta havet och stranden som är lång och öde så när som på en tysk turistfamilj. Kanske sitter de under trädet där Adam Gottlob satt. Barnen har tröttnat på dykardräkterna och metspöna som ligger slängda i sanden. Tioårige lillebror bossar sin tonåriga storasyster som motvilligt bygger ett sandslott. Här är outhärdligt vackert och kanske är det därför som lillebror plötsligt brister ut i en högljudd asiatisk tempel-rapdans. Han måste lätta på trycket. Kanske var det så Adam Gottlob också kände det, fast han uttryckte sig mer nationalromantiskt.
Mitt på ön ligger Tranekær som är berömt för sitt röda slott vars herrar styrt halva sydfynska skärgården. I slottets skugga ligger ett litet gästgiveri med tapeter som bara de förtjänar att man stannar till. De är från trettiotalet och smörgula, mönstrade med kornax som har perverst lång borst. Pigga hjortar hoppar på tapetåkern. Ut ur svängdörren av massiv teak kommer servitören med våra smörgåsar med Gamle Ole-ost och flisade rädisor. Servitören heter Björn, är 17 och har ring örat. Han åkte in till stadshotellet i Rudkøbing som är öns enda stad för att se fotbollsmatcherna i VM. När Danmark mötte Nigeria var de sammanlagt sju personer framför hotellteven. I Rudkøbing finns öns enda disko.
- Det är öppet en gång i veckan. Wow! säger han ironiskt.
Men vi och de andra turisterna stortrivs bland korsvirke och färgglad puts. Ett grönsaksstånd vid vägkanten är byggt av halm. Också här har en känd skald suttit och låtit sig inspireras. På femtio- och sextiotalet bodde Frank Jæger i läkarns gamla hus. Nu är det byns antikvitetshandlerska som berättar historier. De flesta handlar om tyska turister. D-marksstinna och badsugna väller de in från ett stort land med åttio miljoner människor men bara en liten kort egen kust. Danmark är ett litet land med långa kuster. Och det kan ju vem som helst räkna ut hur det skulle gå om utlänningar fick köpa hus hursomhelst. Tyskarna skulle kolonisera varenda strandsnutt, försvarar danskarna den stränga lagen som reglerar husköp.
- Att sedan danskarna själva gillar att köpa hus i södra Frankrike får väl ses som ett exempel på dansk dubbelmoral, säger Nils Aage Jensen, som är viceborgmästare i Marstal på Ærø, en annan av de sydfynska öarna.
Från Rudkøbing på Langeland har vi tagit båten hit. Ute från havet ombord på "M/F Ærøsund" ser man den en och en halv kilometer långa Ærøs hale. Det är en lång sandtunga som sträcker ut sig i havet för vadfåglar och badgäster.
Marstal är den minst inställsamma av öns byar. Den största turistbyn heter Ærøkøbing och har oändligt vindlande medeltidsgator med korsvirkeshus där porslinshundarna sitter på rad i fönstren. Ærøkøbing är böndernas by, Marstal tillhör sjöfolket.
I Marstals hamn finns två små varv där hammarna dunkar mot fartygsplåt dygnet runt. Rösterna från det strålkastarupplysta däcket får oss att återigen börja diskutera om "Fröken Smillas känsla för snö" egentligen var en bra eller dålig bok. I Marstal kan man dricka Hof hur länge man vill. Eller åtminstone till kvart i två på natten. Det finns ett gäng som gör det. De testar gränsen för hur mycket manlighet och dansk patriotism vi egentligen står ut med. Sedan gungar de hem på nerslitna träskor och deras bredaxlade seglarsiluetter försvinner in i gränderna.
Längs huvudgatan ligger röda låga tegelhus med rederiernas namn etsat i de nedersta fönsterrutornas mjölkglas.
Marstal kämpar för att förbli en levande liten stad trots en avfolkning med 100 personer om året.
- Vi vill inte bli en turistby eller utdöd landsbygd, säger viceborgmästaren Nils Aage Jensen som själv varit styrman på färjorna till Ærø, och nu undervisar på sjöskolan och är en av entusiasterna som driver solkraftverket i Marstals utkant.
Ekologi och småföretag är nycklarna till framtiden, tror han. De turister han tycker mest om är de som kommer i egen segelbåt. När gästhamnen är full bor där 2 000 sommargäster. Stans befolkning fördubblas då utan att det märks på land.
Från Marstal går postbåten till Birkholm, som reser sig 1,8 meter över det sydfynska havet. Gustav Annerberg Jensen kör turen fram och tillbaka två gånger om dagen på sommarhalvåret, en gång om dagen på vintern. Han kommer från Fyn, men längtade efter att få en egen liten ö och är nu en av de tre invånarna som bor året om ute på den lilla ön. De två andra Birkholmsborna har vi hört talas om inne i Marstal. Bröderna Frede och Morten Mortensen. De bor kvar där de föddes, i huset som tillhört familjen i fem generationer. Två ensamma bröder och Gustav på en liten ö.
- På vintern, ja då är det bara vi, säger Gustav.
Hans fru brukar komma ut på helgerna. Och nu har även Frede en kvinna, som också hon kommer ut på helgerna, berättar han.
Det blåser flera sekundmeter och vi har fått vad vi tål när Gustav efter femtio minuter stänger av motorn och glider in i den nya hamnen med plats för ett fyrtiotal segelbåtar.
Frede och Morten står i båten och rensar gulål. Den ene har en orange fiskarmössa, den andre en lila. De suger på varsin cigarrstump och sätter knivarna i ålskinnen så att det skvätter upp på oss. Vi blir bjudna på kaffe och följer efter bröderna genom det som i början av 1900-talet var en livlig liten bondby. Nu har en handfull sommargäster flyttat in. Ett av de största husen står halvrenoverat med avlutade fönsterbågar. Köpenhamnaren som äger huset har aldrig varit här, säger Frede.
Morten och Frede trivs i sina roller som bröderna på ön. Bakifrån ser de ut som två westernhjältar när de går längs vägen. En stund senare sitter vi deras kök.
- Fryser ni? frågar Morten och lägger en kall fiskarhand på våra kinder.
Vi får snaps. De talar om EU, som krånglat till affärerna och om de vita nyponbuskarna som blommar på våren. Och om alla fåglarna som lyfter från de sanka stränderna.
Vi vill tro att vi kommit till Danmarks ände. Att vi mitt i det lilla tättbefolkade landet funnit en öde ö med två ensamma fiskarbröder. Tillbaka i Marstal bryts våra fantasier.
- Frede och Morten är rikskändisar. De har firat jul på dansk tv.
I väskorna ligger yllesockorna som vi köpte av Grete, som sedan fyrtiotalet är en av Birkholms sommargäster. På vintern sitter hon i sitt hus på Fyn med tjocka danska släktromaner inlästa på band i sina hörlurar och stickar strumpor för att Birkholm inte ska ätas upp av havet. Hon säljer strumporna till turister och pengarna går oavkortat till hyran för grävmaskinerna, som öborna gemensamt skrapar ihop till för att bygga barriärer mot havet. En gång på artonhundratalet dränktes hela ön av de salta vågorna. Då och då händer det att havet mumsar i sig en bit av ön. Därför stickar Grete till hyran för grävmaskinen, en kamp för att få behålla den danska moderjorden.