Några måsar drar huttrande in halsen mot västan. De står i den våtblänkande sanden på Jyllands kust mot Nordsjön. När vågornas skumbad frasar in når det dem upp till magen.
Här och nu och du och havet och vinden, så lyder den kortaste tänkbara dagboksanteckningen härifrån nu på senvintern.
Det är märkligt att något så avskalat, renblåst, detaljfattigt kan ge en så stark närvarokänsla och en så tät upplevelse som ett par dagars strövtåg längs de sandiga stränderna på Vendsyssels västra kust ut mot Skagerrak.
Själen hinner gott med, lämnas inte bakefter som det så ofta påstås att den gör när man flyger i väg en kontinent eller två. Här går den invid dig, eller betraktar dig från sidan eller snett uppifrån kanske, eller så springer den ett stycke i förväg och manar "Skynda dig då, det bär vidare, vidare"
Det är gott att veta att själen inte känner sig lurad, utan i lugn och ro och i ett ständigt samtal med sin hyresvärd kan syssla med att städa upp i sina skrymslen, och få en ordning där som varar åtminstone en tid framöver. För övrigt behöver själen inte prata så mycket, och du måste heller inte fälla många ord. Tigande kommer ni fram till en hel del gemensamma lösningar.
Man kan fråga sig vad det är för mening med att i den kallaste, blåsigaste, regnigaste tiden söka sig till de avfolkade stränderna på Jylland där sommarhusen tomma och kalla kurar ihop sig bakom klitterna, när det finns stränder som lockar med helt andra attraktioner.
Uppenbarligen är vi dock några stycken som delar böjelsen att vilja sträcka ut mot horisonten med ett kyligt hav rullande in från ena sidan och en slät sandig strand med borstiga dyner som bjuder det motstånd på andra sidan: under flera timmar ser jag inte en människa, men spåren från ett par större och ett par mindre stövlar samt fyra hundtassar löper uthålligt framför mig. Här nere, någonstans mellan Lökken och Hanstholm är det öde. Men det uppe vid den mer berömda Grenen just norr om Skagen där Skagerrak möter Kattegatt råder relativ trängsel trots vindbyar på 25 sekundmeter. Ett tag ser jag inte mindre än fyra andra vindkurande vandrare.
I princip är det inget mandomsprov att vandra vid Västerhavet. Utrustningen bör först och främst bestå av feghetens kännetecken, långkalsonger, därefter av tröjor, vindtät jacka, luva samt vantar och, inte minst viktigt, gummistövlar.
Övningen kan kanske sammanfattas som "kravlös" med ett ord ur 70- talssvenskan. Det finns inget bestämt om hur fort du måste gå eller hur långt eller vad som ska vara ditt mål. Det kommer alltid att se ut som om det är oändligt långt kvar, vad än kartan sagt om några kilometer eller högst en mil. Ända tills det dyker upp en lite högre klitt, en fyr eller ett halvt dussin stora fiskebåtar som ligger uppdragna på stranden, därför att ingen hamn skyddar dem mot Västerhavets raseri. Då ser man att man trots allt rör sig.
Annars är det snarast bristen på intryck som är innehållet. Det händer inte mycket på stranden. Hjärnan försöker pussla ihop mönster av myriader stenar. Själen slätas ut av den vida himlen och av knappheten. Utan att du vet hur det gått till, ligger den blank som en skogstjärn, fast havsskummet brusar in som bomull över sanden, skälver i vindstötarna och sjunker i hop, eller blir en tyllslöja som med ett vidsträckt frasande breder ut sig längs din väg.
En nivå ovan det medvetna drömmer vi också om rening där på stranden, när vinden rensar andningsvägarna, blåser blodet fullt av friska syrebubblor som kvillrande tar sig ut till fingrar och hjärna och lever och lungor. Och innanför jackans hud känner man det varma blodomloppet fara runt med havets friskhet till varenda cell i kroppen.
En förutsättning för en strandresa till Jylland om vintern är möjligen att man är protestant.
En sådan vill gärna frysa lite, plåga sig lite, för att sedan ha rätt att njuta lite. Och det ska man göra, i vinterskymningen på den danska krogen. Svårigheten kan vara att hitta just den rätta, med de mörka alnsbreda golvtiljorna, de låga fönstren som släpper in det knappa ljuset och motar bort stormen. Dessa krogar ligger nämligen inte ute vid stranden, utan gärna inne vid de gamla allfarvägarna. Men de finns.
Och därinne ska man givetvis unna sig en kall klar snaps som värmer, innan man med god aptit och gott samvete ger kroppen de öringar, den ål, den spätta den sedan timmar bespetsat sig på.
Sedan, när vinterkvällen är definitiv och lång, ska man åter tänka på själen, och låta den gymnastisera lite med något man fångat upp ur den danska litteraturens ymniga fåra. Få saker kan passa bättre än "Himmerlandshistorier" av Johannes V Jensen, för den som är lycklig nog att inte ha läst dem.
Himmerland ligger visserligen söder om Limfjorden, men stämningen i dessa ömsom ljusa, ömsom mörka berättelser om Jensens barndomsland av karga hedar, låga hus, knotiga bönder harmonierar väl med det landskap och den himmel man levt under på dagen.