Turisterna har älskat Skagen i över 100 år. Föregångarna är de konstnärer och diktare som sökte sig hit vid förra sekelskiftet då Skagen fortfarande var en enkel och isolerad fiskeby på Jyllands nordspets.
"Skagen är en underbar plats - för konstnärer, diktare, romantiska par och andra halvtokiga" - så uttryckte sig den danske diktaren Holger Drachmann 1906. Han var något av en huvudfigur i de här konstnärskretsarna och fick en kunglig begravning i sanddynerna ute på Grenen när han dog 1908.
I dag är snarast hans goda vänner, målarna P S Krøyer och Michael och Anna Ancher de stora symbolerna för den här tiden. Nästan alla deras (och flera andra Skagenmålares) bästa verk finns samlade på det högklassiga Skagens museum mitt i stan.
De valde ofta dokumentära motiv. Vanliga, oftast namngivna Skagenbor avbildades under arbete - fiskare, livräddare, gårdfarihandlare, pigor och åldringar - en hel värld bevarad på tavelduk.
Men målarna kom också till Skagen för att fånga ljuset. Och det räcker att vara här någon dag för att förstå vad det handlar om - ljuset är verkligen magiskt, både i silvrigt gråväder, soliga eftermiddagar med rödtonat släpjus och efter att solen gått ned då himmel och hav samverkar till en speciell stämning.
Det går utmärkt att cykla ner till Sønderstrand vid elvatiden på kvällen en julikväll när solen redan försvunnit en bra bit under horisonten, och promenera i den mjuka sanden och få samma känsla som förmedlas på P S Krøyers berömda tavla "Sommeraften på Skagen". Där ser vi makan Marie och väninnan Anna Ancher promenera i vattenbrynet - en tavla som delvis baserats på ett foto av de två, men där förmågan att fånga ljusets magi helt och hållet är Krøyers egen.
Vågorna, vinden och sandens ständiga rörelse, påskyndad av människors ingrepp i naturen har skapat det vi i dag ser här på Jyllands nordspets. En speciell myndighet övervakar att sandflykten inte tar fart igen och vid stränderna sitter regler uppsatta om att inte klättra på lösa dyner, då den bindande vegetationen kan skadas.
Vyerna från toppen av den största sanddynen Råbjerg mile är imponerande. En dag med hård vind västerifrån är det som att vandra i en lågtflygande sandstorm här uppe, vinden skapar märkliga formationer av sand och snart känner vi hur det knastrar mellan tänderna. Nedanför breder hedarna ut sig, de österut dömda att begravas i sand, och i väster skummar havet i vinden.
Men det finns fortfarande flygsand som ingen kunnat kontrollera och i Rubjerg Knude, en timmes bilresa söderut längs västkusten, har det fått dramatiska konsekvenser. 60 meter över havet reser sig ett 23 meter högt, bastant fyrtorn i sten. Det byggdes 1900 och låg då 200 meter inåt land. Men havet och vinden har eroderat bort klinten, meter för meter. Nu har sanddynens krön passerat fyren och meter för meter av klinten rasar ned - ingen vet exakt när det kommer att ske, men om 20-30 år kommer fyren störta ner i havet.
Någon kilometer norrut faller grav efter grav på Mårups kyrkogård ner i havet och inom 20 år också hela kyrkan från 1200-talet. Folk försöker rädda kyrkan med namninsamlingar, men naturen lyssnar inte. Intill kyrkan finns det moderna villor med ägare som knappast uppskattar ord som havsutsikt när husen varje år kommer närmare stupet - det här är kuslig naturdramatik när den är som mest sevärd.