Planet följer isens väg ner mot havet. Plötsligt är vi inne i en trång dalgång med de fuktigt grönskimrande bergväggarna obehagligt nära vingspetsarna. Greppet om armstöden hårdnar när piloten lägger planet i lutning för att kunna följa dalens kurvatur. Sedan öppnar sig synfältet för himmel och hav och vi dunsar ner på landningsbanan i Narsarsuaq.
Narsarsuaq betyder den stora slätten. Namnet syftar på den mark som breder ut sig kring älven Kuusuaqs delta där smältvatten från inlandsisen letar sig i meandriska krökar genom grusbankarna ut i fjorden Tunulliarfik.
Det var amerikanerna som under andra världskriget insåg att platsen var lämpad att bygga flygfält på. När tyskarna ockuperade Danmark den 9 april 1940, tog USA militär kontroll över Grönland. Flygbasen Bluie West One byggdes i Narsarsuaq i stort sett över en natt i samband med USA:s inträde i kriget i juli 1941. Basen blev en viktig språngbräda för bombflygets räder mot Tyskland.
Inne i ankomsthallen är luften tjock av cigarrettrök. Vi betraktar nyfiket de grönländska ansiktena omkring oss och lyssnar till det märkliga språket, med de typiska ch-ljuden och torra, hackande konsonanter.
Vi har bara varit ett par timmar på Grönland när vi påminns om att vi kommit till landet Immaqa. "Immaqa" är grönländska för "kanske" och uttrycket syftar på att överenskomna tider och tidtabeller inte ska tas alltför allvarligt här. Så är det i ett land där tiden alltid varit relativ i förhållande till havet, isen och de enorma avstånden. När vi släpat vår packning ner till Narsarsuaqs lilla hamn har vår kontaktman Jacky Simoud redan lagt ut med sin båt och försvunnit.
En timme senare tuffar den gamla röda kuttern "Puttut" åter in i hamnen och Jacky Simoud hoppar i land. Han är en liten ettrig herre med muskulösa armar, tunn blond mustasch och rökfärgade solglasögon. Hans brorsdotter, sommarjobbande jungman på "Puttut", säger att han ser ut som en yrkesmördare.
Hon har rätt. Simoud är ett exempel på den brokiga samling lycksökare som Grönland lockar till sig. Hans påbrå är både franskt och danskt. Han föddes på Madagaskar och har varit grönländare i 24 år. Nu är han entreprenör i den spirande grönländska turistnäringen. Om paddling vet han mycket lite, inser vi snart, trots att det är han som ska hyra ut kajaker till oss.
Vi bjuds att sitta ner i doften av trä, hav och diesel i "Puttuts" kajuta. Kartor och sjökort vecklas ut på bordet. Till slut kan vi inte undvika den obehagliga fråga som ligger och mal inom oss.
"Jag skulle inte vara orolig om jag vore ni", smattrar Simoud korthugget på sin fransk-danska engelska.
Vi tittar klentroget på honom och han rycker på axlarna.
"Visst finns isbjörn där ute - men ni ska ha tur om ni ser några."
Vi följer med "Puttut" tvärs över fjorden till lilla byn Qassiarsuk, som blir vår bas under resten av vistelsen. Vädret har förbistrats och "Puttut" stånkar på genom dimma och kallt regn. Vår uppmärksamhet är helt fångad av de första isbergen som glider förbi på den stilla blågröna vattenytan.
Vandrarhemmet är nästan fullt: förutom ett par stora grupper med käcka danska turister, bor där också en arkeolog och hans tre grönländska hantlangare som trots den tidiga timmen redan är kraftigt berusade. De är varken yviga eller högljudda, visserligen har de befriats från något av sin blyghet och vill prata - men det sker mycket stillsamt, lågmält och vänligt.
En av våra nyfunna vänner pratar lyriskt om hästar och vi förstår att det är något många grönländare drömmer om att ha. Att rida visar sig senare vara ungarnas tidsfördriv i byn. På kvällarna spränger de barbacka fram och tillbaka mellan husen.
Vi vaknar nästa morgon till en gnistrande klar högsommardag. En av grönländarna har redan börjat dricka igen. Han lommar i väg till dagens arbete med en flaska Tuborg i näven. Vi har ännu inte fått våra kajaker, så vi nappar på en dansk färdledares tips om traktens vandringsleder.
Första sträckan blir svettig i gassande sol och tvärt motlut, men belöning väntar på åsens krön: två havsörnar cirklar länge över våra huvuden, utsikten över fjäll och fjordar är vidunderlig i alla väderstreck. En styv dagsetapp tar oss tvärs över halvön Erik den Rödes land, förbi Tasiusaq, en av regionens många fårfarmar, och utmed en fjordarm fylld med is från den näraliggande glaciären. Muller rullar som åska över viken när de stora isbjässarna spricker. Mindre bitar lossnar med smällar som pistolskott. Vi förstår budskapet: faror lurar på respektlösa paddlare i dessa vatten.
Vi har just bestämt oss för en lägerplats vid fjället Ipiuttats fot när ett skri sliter revor i den fridfulla aftonen. Det påminner om en mås, men är mer klagande och sprucket. Medan vi håller på att resa tältet får gåtan sin lösning. Någonting rör sig bland klippblocken nere vid stranden. I kikaren kan vi se en hel familj med fjällrävar, två vuxna djur och ett par tre ungar som tumlar runt i lek.
När vi slagit oss ner kring fotogenköket för att laga middag dyker en av rävarna upp bara ett tiotal meter ifrån oss, spanar och nosar i luften, kilar vidare bland stenblocken och fortsätter ett par varv runt oss innan den drar sig tillbaka. Men våra vänskapliga känslor för fjällräven avtar under natten. Gång på gång väcks vi av ångestframkallande yl alldeles utanför tältduken. När vi utvakade raglar ut ur tältet nästa morgon tänker vi grymma tankar om räven.
Temperaturen har stigit ännu mer när vi kämpar oss upp till fjällets topp. Stigen tappar vi snart bort och det blir jobbiga kliv i snår och skrevor. Sedan blir vi stående länge, förstummade, när vi fått syn på glaciären Eqalorutsit Kiliit Sermiat: två väggar av is, omkring kilometern breda båda två, som faller rakt ner i vattnet på andra sidan fjorden. I väster, söder och norr är vattnen fullspäckade med isberg. Solljusets reflexer från hav och is är så hårda att man tvingas kisa. Mitt i allt det stora och brutala kommer en liten gråluddig hare skuttande.
Grönland lockar oss till mer vandring än vi hade räknat med. Antalet leder bara i den del av sydvästra Grönland där vi håller till tycks outtömligt. För den som vill ta det lugnt finns korta sträckor med vältrampad mark och möjlighet att övernatta i stugor. Men den som vill längre ut i vildmarken får räkna med bitvis oländig terräng, vad i iskalla bäckar och en del tuffa branter. Men när man står och blickar ut över inlandsisen från en fjälltopp, lyssnar till dånet från ett 100 meter högt vattenfall eller luktar på blommorna i en frodig gräsklädd dalgång råder ingen tvekan om att det är mödan värt.
Tillbaka i Qassiarsuk får vi lära oss mer om nordbornas tusenåriga historia på Grönland. För det var här i Qassiarsuk som den fredlöse norsk-isländske hövdingen Erik den Röde inledde den nordiska koloniseringen av Grönland vid förra millennieskiftet. Det var genom Eriks hustru Thorhildur som kristendomen kom till Grönland. Och det var Eriks och Thorhildurs son Leif, kallad Den lycklige, som seglade västerut och upptäckte Newfoundland.
Denna första era av nordisk kolonisation på Grönland varade i knappt 500 år. Som mest bodde ungefär 5.000 nordbor i sydvästra Grönland. Huvudort för den världsliga makten var Qassiarsuk (Brattahlid på danska), medan den andliga makten utövades från biskopssätet Igaliku (Gardar). Varför nordborna försvann någon gång under 1400-talet är en olöst historisk gåta. Epidemier, förbistrat klimat, inavel och stridigheter med inuiterna är några orsaker som har pekats ut. Den danska statens kolonisering av Grönland tog fart först på 1700-talet.
God sikt och vind under åtta har Danmarks meteorologiska institut lovat för Nunarsuit, sjödistrikt 8. Precis så bra, plus gassande sol, blir det också första dagen på vår långtur i kajakerna.
Vi börjar med att korsa fjorden, gå i land i Narsarsuaq och knacka på hos Ice Patrol som har sitt högkvarter i flygterminalen. Kontoret domineras av ett jättelikt bord vars hela yta upptas av en karta över Grönland. På väggarna sitter lappar med information om de olika fartyg som befinner sig i grönländska farvatten och på datorskärmarna syns bilder från vädersatelliter. Utanför fönstren står patrullens rödvita propellerplan.
Amerikanerna höll uppsikt över isläget så länge de hade verksamhet på flygbasen Bluie West One. Därefter fick sjöfarten magra underrättelser - och konsekvenserna blev katastrofala. 1959 sjönk färjan "Hans Hedtoft" efter kollision med ett isberg utanför Kap Farvel, Grönlands sydspets. Samtliga ombord omkom. Därefter inrättades Ice Patrol, som dagligen tar flygfoton och sammanställer kartor och underrättelser om isens läge och täthet. Det gäller is av två slag: dels storisen, packis som driver med havsströmmar från Nordpolen ner längs Grönlands östkust, runt Kap Farvel och en bit upp på västkusten, dels isbergen som alltså alstras av glaciärerna och förs ut ur fjordarna med tidvattnet.
Vi får lugnande besked: Storisen har nu dragit sig tillbaka en bra bit söder om de farvatten vi ska paddla i, och ansamlingen av isberg i Bredefjord är måttlig. Ice Patrol förser oss också med tidvattentabeller som anger klockslagen för låg- respektive högvatten dag för dag.
Under tre dagar färdas vi genom fjorden Tunulliarfik mot havet som hägrar i sydväst. Vi glider fram utmed branta fjällväggar som reser sig uppemot 1.000 meter upp ur vattnet. Hela vägen har vi sällskap av en majestätisk kolonn av isberg som ständigt förnyas av glaciären Qooqqup Sermia bakom oss. Vädret är och förblir lugnt, vilket är typiskt för årstiden i sydvästra Grönland. Vindarna når aldrig över 8 m/s och tidvattenströmmar är inget stort problem; nivåskillnaderna ligger mellan 1,5 och 2 meter.
Riskerna som måste hanteras är i stället isbergen och vattentemperaturen (mellan 4 och 8 plusgrader). Kajakdräkten jag har hyrt ger några extra minuters respit i vattnet och det känns bra att veta.
Hemma i Sverige övade vi räddningstekniker mot klockan och bestämde att vi måste klara tidsgränsen två minuter. Det gjorde vi. Dräkterna är många dagar en pina, eftersom temperaturen ofta stiger upp mot 20 grader. De åker av så fort vi stigit i land på kvällarna och vi kastar oss i det blågröna fjordvattnet, grumlat av sediment från glaciärerna. Ett dopp bland isblocken är underbart - och kort!
Innan vi satte oss i kajakerna studerade vi isbergens beteende från land, såg dem spricka och välta och kände en stigande respekt. Grönländarna har också lärt oss något om att skilja på farliga och mindre farliga isberg. De farliga är höga och assymetriska, de mindre farliga är låga och jämna. Men vi håller hela tiden rejäla säkerhetsavstånd. Eftersom bara en sjundedel sticker upp ovan ytan är det svårt att veta vad som händer när de tumlar runt.
På ett ställe där berget stupar lodrätt ner i fjorden upptäcker vi stora grottor i vattenlinjen. Den största är femton tjugo meter djup och fyra fem meter upp till taket. Vi paddlar in och sitter i dunklet en lång stund, lyssnar på droppandet från stalagtiterna i taket. Utmed väggarna hänger stora klasar med musslor.
Riktigt stökigt vatten möter vi bara en gång, när fjorden smalnar av och tidvattnet strömmar i motsatt riktning mot vinden. Vi bollas hit och dit tills vi beslutar att gå i land. Någon bra landningsplats finns inte till hands så vi får baxa upp kajakerna bland oländiga vassa klippblock.
Efter tre dagars paddling når vi en sen kväll Narsaqsundet, där Erik den Rödes land slutar och skärgården tar vid. Hela sundet, fyra kilometer brett, ligger spegelblankt. Solnedgången har satt himlen i brand över fjällkedjorna i nordväst.
Återskenet får de glesa molnstråken över oss att skimra i brandgult, violett och rosa. Isbergen kan räknas i hundratal, kanske tusental. Stillheten ger intrycket att de svävar någonstans mitt emellan himmel och hav. Vi glider fram under tystnad, med varsamma paddeltag för att undvika allt onödigt plaskande. Där finns de kritvita giganterna med stora plana ytor, pyramider och sfinxer som skulpterats av inlandsisen under årtusenden. Där finns de intensivt blå isbergen, en storlek mindre, oregelbundna, taggiga, ihåliga, frysta spettekakor eller stelnat stearin, färdiga att spricka när som helst. Och så de små glasklara bitarna, resterna av smälta isberg, som emellanåt dunkar mot kajakens skrov när uppmärksamheten är någon annanstans.
Fiskevattnen är mer generösa än vi någonsin kunnat önska. Varenda kväll som vi fiskar får vi starka, kampvilliga, vackra, blankt blågröna havsöringar på krokarna. Spöna böjs till bristningsgränsen, rullarna viner när öringen rusar. Sådan ädel fisk behöver bara stekas med lite salt och peppar. Med färskpotatis till blir det en delikatessmiddag.
Sista etappen på vår tur går genom skärgården, betydligt mer låglänt än fjordlandskapet och allt glesare ju längre ut vi kommer. Förhållandena är bistrare här. Vattentemperaturen kryper ner så lågt att vi måste stoppa ner liggunderlagen i sittbrunnarna för att inte fötterna ska domna. På kvällarna blir luften rå av de täta dimbankar som lägger sig mellan öarna. Vinden blir mer oberäknelig bland alla öar och sund. I väster blickar vi ut över Labradorhavet som sträcker sig ända bort till Kanada.
Vår isbjörnsnoja når sin klimax en kväll när vi upptäcker stora spår i sanden vid vår lägerplats, halvt om halvt utsuddade av tidvattnet.
Vi äter middag under spänd tystnad och med flackande blickar. Stora skälvan inträder när något stort och vitt plötsligt dyker upp i branten tvärs över viken. Kikaren till ögonen - och en lättnadens suck: det är en vit ren. Egentligen lever inte isbjörnen i sydvästra Grönland, men varje sommar är det några stycken som kliver i land här, efter att ha färdats på drivande isflak från östkusten. Och då är de hungrigaÖ
Vår paddling slutar i Narsaq, och vi återvänder till Narsarsuaq med en av Arctic Umiaq Lines rödvita färjor. Sista kvällen på Grönland firar vi med middag på Hotell Narsarsuaq, en tämligen anskrämlig anläggning typ Ålandsbåt. Men buffén dignar av inhemska specialiteter: valbiff och rökt val, torkad säl och sälspäck, lax och öring tillagad på alla möjliga vis, stora spänstiga grönlandsräkor, biffar gjorda på färs från myskoxe.
En stor grupp amerikanska dollarturister överröstar alla andra. I övrigt mest danskar, mycket få inuiter. Jacky Simoud stressar förbi, kastar i sig en middag och betalar med en imponerande tjock rulle sedlar från byxfickan.