- Först ska ni dricka kaffe. Sedan ska ni rida, säger ridledaren Mia.
Så vi dricker kaffe och sedan hoppar vi upp och rider i väg i skritt och tölt över våtmarkerna och myrarna på vägen till havet. Och bland ängsull, strandskator, orkidéer och enbuskar försvinner läppstiftet och parfymen med vinden.
På Krokbäckgård finns 120 islandshästar som importerats till ön av Poul-Erik Jensen. Han var en av de första som förde ut islandshästar från Island.
- Jag drev ridskoleverksamhet på Skagen i många år. Men jag letade efter en häst som kunde gå bra på tur och som var stark och då hittade jag islandshästen, berättar han.
1970 fick Poul-Erik sin första islänning. 1986 tog han med sig alla sina hästar och flyttade till Läsö.
I dag har Krokbäckgård möjlighet att ta emot 60 personer samtidigt. Vi möter ett gäng från Volvo i Göteborg på väg hem från en företagskonferens. Den vecka vi valt är vi färre eftersom de danska skolorna inte slutat och just barnfamiljer är trogna gäster på gården.
Vid hästarna är det som att vara barn i en godisaffär: vilken av alla goda sorter ska man välja?
Jag får Hrina, ett piggt sto som töltar gudomligt. Men hon lyder inte mig, hon lyder bara Helene på ledarhästen. Mina två år i ridskola innebär bara att jag håller bättre balans i sadeln än en nybörjare. All annan kunskap känns lite överflödig eftersom Helene bara behöver höja sin hand för att Hrina ska sluta tölta. Samma sak när vi ska öka takten. Jag kan inte uppfatta hur Helene styr sin häst. Men Hrina gör det och sätter av.
Vi rider över Rönnerne, ett naturskyddsområde på södra delen av Läsö. Under delar av året ligger området under vatten. Men när det blir varmt drar det sig tillbaka och lämnar kvar strandängar med ett särpräglat växt- och fågelliv. När havsvattnet från Kattegatt kommer in över Rönnerne tränger också saltvatten ner i marken och kan användas för salttillverkning, något Läsö var känt för över hela Danmark för 400 år sedan. I dag tillverkas salt i mindre omfattning för att säljas till turisterna.
Fågelungarna ute på Rönnerne börjar växa till sig men kan ännu inte flyga. Därför blir vi omringade av sandtärnor, rödbenor och tofsvipor som ska skrämma bort oss när hästarna kommer för nära de små ulliga ungarna.
Vi rider på markerade ridvägar omringade av käringtand, malört, ljung, dvärgbjörk och mjukt ängsgräs. Det finns arter här som bara finns ovanför trädgränsen i Sverige eller i Alperna.
På kvällen äter vi kvällsmat vid ett stort träbord, danska smörgåsar och vin med familj, anställda och vänner.
Stämningen är öppen, alla går och kommer som barn i huset. Men man pratar inte särskilt mycket och vi som nyanlänt från storstadspulsen måste förstås fråga hela tiden och ta upp saker till diskussion.
Alla andra verkar känna till hur allt fungerar, vad alla andra ska göra - och vad de tänker på.
När Michael, "drängen" på gården, och Poul-Eriks son Lasse ska segla en tur med segelbåten följer vi med in till hamnen i Västerö.
Det är inte stort - några gator, några hus, många fiskebåtar.
Men här finns flera hamnkrogar, post, kyrka och snabbköp.
Det var här i Västerö som Läsöfärjan från Frederikshavn anlade. På andra sidan, i Österby, finns den stora småbåtshamnen som varje sommar tar emot hundratals svenska seglare.
På Läsö bor 2 300 personer under vinterhalvåret. Men på sommaren kommer 100 000 besökare.
Många gör som ridledaren Hanne, jobbar hårt maj till september med turisterna för att kunna leva av det resten av året.
Första riktiga riddagen ger vi oss av in i skogen med Hanne. Flera timmar rider vi i en natur som skiftar mellan barrskog och bokskog. Till slut tunnar den ut och vi kommer till heden. Här växer rosa ljung och högt strandgräs, ett rådjur hoppar fram - utan att hästarna blir rädda.
Till slut når vi stranden. Där möter Helene oss med lunch, öl och gammeldansk.
Hästarna vilar, vi vandrar länge på stranden och låter vallhundarna Tusse och Vina apportera pinnar från havet.
På vägen hem galopperar vi. Hrina är snabb, hon vill om ledarhästen och hon får det. Jag kan helt enkelt inte stoppa henne, i stället hänger jag bara med och njuter. Skogsvägarna är breda och mjuka. Ja, överallt på Läsö är underlaget mjukt, tänker jag. Ska man lära sig att rida ska man göra det här, det gör inte så ont att trilla av. Läsöborna själva rider aldrig med hjälm É
Väl hemma upptäcker vi plötsligt en sadlad häst vid den stora hjorden. En liten flicka har fallit av ute på strandängarna och hästen begav sig ensam hem till sina kamrater. Flickan, som hade hjälm, klarade sig bra.
Plötsligt kommer ett helt gäng barn cyklande. De ska bo på gården på sin lägerskola, inte rida.
Och gårdsplanen blir ännu livligare än tidigare.
- På vintrarna är det bara jag, Lasse och Mia här, berättar Poul-Erik. På vintern efter höstlovet kommer lugnet till Läsö.
Ja, för det som vi tyckte var lugn vid första ögonkastet visar sig vara aktivitet från soluppgång till sent på kvällen.
Det är takläggare, ornitologer, snickare i naturmaterial, systrar från Tyskland, släktingar från Sydjylland, svenskor som nyligen bosatt sig på ön. Det är svetsare, norrmän på semester och så mitt uppe i alltsammans kommer hästuppköpare från Sverige.
Stellan Melchert och Anna Andersson från Vreta Kloster har kommit till Poul-Erik för att köpa ytterligare fyra hästar till sin ridskola i Berg.
- Det är billigare att köpa islandshästar i Danmark än i Sverige, förklarar Stellan. Och jag vet att Poul-Eriks hästar är bra.
Under dagen förhandlar de fram och tillbaka. Ännu på kvällen en kvart innan färjan tillbaka till Frederikshavn ska gå är de inte överens om priset.
Men då har vi redan somnat, så sakta invaggade i Läsölunken.
Tidigt morgonen därpå låter Poul-Erik hundarna springa upp till strandängarna och valla in hästarna som går fritt på ett flera hektar stort område. Hästarna har korn att vänta i den stora takbeklädda inhägnaden på gården. Så kommer de i full galopp, manarna flyger, dammet yr och hundarna nafsar i eftersläntrarnas hasor.
Ännu en ny dag betyder byte till nya hästar. Jag får Bersinen, en häst som man måste jobba med för att få i tölt. Hon är så långsam i tölt att hon hellre sätter av i galopp för att komma i kapp de andra.
Vi rör oss över Rönnerne ner mot den breda sandstranden. Det blir svårare och svårare att hålla hästarna och så i strandbrynet sätter de av så sanden yr och vattnet stänker. Det är som om de exploderar och det skulle aldrig gå att hålla igen. Det är fantastiskt med vattnet, solen, vinden och hovarna som trummar mot sanden fortare - fortare - fortare.
Hanne håller upp handen och Bersinen lugnar ner sig och saktar av. Ännu när hon är nere i skritt finns pulsen kvar och på en sekund skulle hon kunna sticka igen.
Vi skrittar på - och så är det dags för lunch på ängen.
Återigen härlig leverpastej, ost, gott bröd, sill och danskt öl.
Hästarna betar på ängen, vi lägger oss på rygg i gräset, vilar våra värkande kroppar och släcker törsten.
Skål för ännu en dejlig dag!
Och så lunkar vistelsen på; härliga ritter på stränder, ängar och skogsmark blandat med utflykter med häst och vagn ut på Rönnerne för att se närmare på växt- och fågelliv. Plötsligt är det dags att packa ner ridbyxorna och stövlarna och plocka fram kjol och det nyinköpta läppstiftet.