Ett himmelrike för unge herr Himmelreich från Hamburg. Det enda som stör på stranden är bilarna. Å andra sidan skulle han inte kunna utöva sin vurm för buggysegling om inte hans snälla föräldrar körde honom hit varenda veckoslut.

Han är inte ensam. Den långa sandstranden mot Nordsjön på Rømø på Jyllands västkust vimlar av segel och drakar. Och bilar och husvagnar. Mest är det tyskar, som i en blink kommer med färja från Sylt, semesterön som bildar fortsättning på den rad av låglänta öar som kallas frisiska och avrundas utmed den holländska kusten.

Samtliga öar når precis ovanför vattenlinjen och nås antingen med färja eller på vägar som byggts på uppschaktade sandrevlar. Där kör man med bil längs flera kilometer av sandbotten som är ett eldorado för sjöfåglar som finner sin trevnad bland bottenkrypen de hittar mellan högvattnen.

Rømø var en gång hemvist för sjömän som gick på valfångare i Nordsjön och återvände rika som troll. Kaptenerna kallades kommandörer och byggde sig stora kommandörsgårdar varav många står kvar.

En av dem har blivit ett synnerligen sevärt museum (fri entré). Där kan man verkligen sätta sig in i hur valfångarfamljen levde i trånga, ombonade gemak vid slutet av 1700-talet sedan far gjort sig rik på tjugo resor från Hamburg till ishavet. Från valarna utvann man tran, av benen tillverkades krinolinställningar för tidens förnäma damer. Hela fyra tusen holländs­ka kakelplattor pryder mangårdsbyggnadens väggar med bibliska och andra motiv.

Men valfärderna kunde också gå galet. Hundra sjömän från Rømø drunknade vid en förlisning under en storm år 1777.

Rømø har två huvudorter, båda små och glest befolkade utom under sommarens intensivaste turistsäsong. Då kryllar det av bilar och folk i Lakolk på västsidan ut mot västerhavet där det finns semesterbyar med uthyrning av drakar i alla former liksom enlinare, vindspel, buggyseglare - allt som har med strandsegling att göra.

Kurser erbjuds under sakkunnig ledning. Man kan hyra ridhästar, cyklar, besöka skönhetssalonger, naturmuseer, kyrkor och en kyrkogård där kommandörernas präktiga gravar står uppställda på ena långsidan.

Havneby på södra spetsen är mera av fiskeläge och hamn. Därifrån går färjan till Sylt. I hamnen kan man också äta allt i fiskväg på en enkel men gedigen servering. Om man har tur kan man bo i ett av de tre rum som finns på Havneby Kro, den enda inkvarteringen av sitt slag på ön. Resten är rum, stugor, villor eller stora flotta Kommandörsgården, ett modernt semesterhotell med alla tänkbara aktiviteter inklusive kajaker, bastu­bad och swim­ming­pool.

Annars badar man förstås i havet - om man orkar vandra någon kilometer eller så när ebben slår till. Då kan man å andra sidan ansluta sig till en guidad tur som startar på öns naturmuseum med en halvtimmes föreläsning (på tyska) om livet på botten av vadehavet, som det kallas mellan ön och fastlandet. Där skiljer sig vattenståndet ungefär en meter mellan ebb och flod (som inträffar två gånger per dygn) och det är där som det råder ett kryllande fågelliv när vattnet drar sig undan.

Naturguiden Bente Krog berättar om larver och maskar och fåglar med olika långa näbbar som mellanlandar här på väg söderut eller norrut.

Efter föreläsningen, som sker i museets lokaler bakom turistbyrån, åker alla i sina bilar till Havneby där man tar av sig om fötterna för att i samlad tropp vandra barfota ut i bottenslammet bland snäckskal och vattenormar eller vad de kallas, dessa spritsade formationer som ligger i ringar i mudden.

- Mama, guck mal! ropar ivriga tyska barn. Mamma, titta här!

Det är varmt om fötterna i vattnet, tårna kippar i slammet som vimlar av djur som guiden plockar upp och förevisar. Hon har med sig en grep som hon gräver upp botten med. Hon håller upp en "Seeringerworm" som ser ut som en liten kopparorm. Hon utreder skillnaden mellan strandkrabba och simkrabba. Hon tar upp lite lera och visar att den omedelbart blir vattenbeständig i luften, konstigt kanske, eller inte. Sedan plockar hon några tångväxter som man kan äta, vilket de dristigaste i gruppen också gör. Det är faktiskt en utsökt delikatess med sin frasiga sälta.

Däremot ska man undvika att äta musslor man hittar om sommaren. De är så fulla av alger att man lätt kan drabbas av magåkommor med svåra smärtor. Plocka och koka dem i december råder hon. När hon klämmer på en mussla sprutar den vatten i en smal stråle. Därav den lokala benämningen "Pinkler" (pinkare).

Barn och vuxna klafsar runt i leran, ropar och plåtar. Någon sjunker ner och får dras upp. Stämningen är gemytlig. I fjärran mullrar det svagt av ett annalkande åskväder som dränks av dånet från svenskbyggda Syltexpressen som lägger till vid kajen.

På ängarna innanför sanden går hjortar, avelstjurar, får och hästar. Runt gårdarna kacklar gäss. På sanden bland snäckskal, småkrabbor och kippande maneter står rader av bilar parkerade, redo att köra på vattnet ser det ut som.

Ett myller av tyska turister vadar i vattnet eller håller sina färgglada drakar i vinden. Påfallande många är par. Det påminner om en novell ("The kite") av den engelske författaren W Somerset Maugham. Han beskriver ett äktenskap som är nära att gå kras av leda, då paret plötsligt finner ett gemensamt intresse i att leka med drakar. Simsalabim. Aldrig har jag sett tendensen i en fiktiv novell så grundligt bekräftad i verkligheten.

Fjortonårige Timo Himmelreich från Hamburg sliter med sin buggy. Han är alldeles prickig av sand från sin framfart. Han åker hit varje helg med sina föräldrar, berättar han. Det enda han tycker är besvärligt är bilarna som gör att han måste väja och inte kan fara helt fritt med buggyn på stranden.

Hans föräldrar är antingen ovanligt tålmodiga eller så har de hittat en oslagbar anledning att bara sitta stilla på stranden vid sin husvagn och inte göra någonting medan ­sonen far runt på buggy ­
eller bräda.

Andra utvecklar sin strandgemenskap på cykel. Åter andra trimmar sina hundar som skäller i det klara soldiset ut mot Västerhavets oändlighet. Ryttare i rad ser ut som kamelkaravaner i fjärran.

Det mest påtagliga inslaget är tystnaden. Ett och annat rop på tyska. En hund som skäller. Inte ens en radio. Blåsten är mild och smeksam.

Man kan också ta sig till betydligt mindre och ödsligare Mandø som ligger lite längre norrut och dit man kommer med en vagn dragen av en stor traktor i vattenbrynet. Eller åka ytterligare norrut och ta färjan från Esbjerg till Fanø (340 danska kronor för bil och passagerare).

Fanø är mera fashionabelt med pittoreska byar och dyra, genuint danska restauranger och en tolv kilometer lång och (vid ebb) kilometerbred sandstrand där man kan köra hela vägen med bil över knastrande skal från en musselsort som i sin avlånga form påminner om rakknivskaft, om någon minns hur sådana ser ut.