Men det är svårt att låta bli att charmas av ett land där man kan bada i två hav, se en enorm röd sol gå ner i öknen och färdas genom de hisnande Jaharbergen som delar landet.

Allt är inte sand och shopping i Dubai. Men mycket. De flesta reser också hit för att handla: guld, smycken, kameror, elektronik. Åtskilliga flygplanslass med ryssar vimlar runt i affärerna på jakt efter varor som går att sälja med vinst i hemlandet.

Dubai är en frihandelszon och ett finanscentrum. Oljan, som landet lever på, började utvinnas i början av 1960-talet och de flesta byggnader är uppförda sedan dess. Men det finns spår av en äldre kultur även i själva staden Dubai. På creeken, havsviken som delar staden, fraktar de traditionella fiskebåtarna, dhowerna, passagerare mellan stadsdelarna. Vid creeken ligger också de gamla stadsdelarna och soukherna, marknadsplatser med vindlande trånga gränder där allt säljs och man kan se forna tiders luftkonditionering, de höga fyrkantiga vindtornen.

Dubai är egentligen ingen stad att promenera i, det är 35 grader varmt i slutet av mars och skjortbyte krävs minst ett par gånger om dagen. Dessutom är det något konstigt med gatubilden. Man ser nästan inga kvinnor, framför allt inte på kvällarna. De få inhemska kvinnor som är ute har heltäckande svarta slöjor och mask för ögonen, det ger ett lite spöklikt intryck.

Dubai är inte ett resmål att rekommendera ensamma kvinnor, om de inte ärhårdhudade, vana vid t ex Syditalien eller stannar vid hotellpoolen. Långärmat, knäppt i halsen och hellångt underlättar. Första kvällen i soukhen upptäcker jag att en av mina sedesamma hellånga kjolar har en lång slits i sidan. Det var inte bra, det var inte alls bra.

Risken att bli överfallen är dock minimal, kriminaliteten i Dubai är nära noll. Men stämningen är påtagligt hotfull, som utländsk ensam kvinna har man ingen status alls.

På stranden, Jumeira Beach Park, kan man däremot, åtminstone på söndagar, tryggt springa runt i bikini. Då släpper de bara in kvinnor och barn.

Stranden är en turists dröm, palmer, vit sand, blågröna 25-gradiga vågor med vita gäss. En grupp muslimska skolflickor tar av sig skorna, ingenting annat, och plaskar i vattenbrynet. Persiska viken är mycket långgrund, det känns som om man får gå ett par kilometer ut för att kunna simma.

Det bor drygt 600 000 personer i Dubai, 80 procent av dem är gästarbetare, män från Pakistan, Iran, Bangladesh, Indien. . . Det är de som står i affärer, bygger hus, kör taxi och serverar. På kvällarna ser man dem på överfulla öppna lastbilsflak, på väg till sin förläggning.

Vi åker till en oas med fontäner och fantastiska gräsmattor för att titta på en speciell sorts gästarbetare, kamelryttarna. Det är 5-6-åriga pojkar (så lätta som möjligt) som schejkerna köper i t ex Pakistan och ränar upp till jockeyer i kamelkapplöpningarna. När djuren kommer in på upploppet börjar det spöregna.

- Det har inte regnat i Dubai på två år, säger en i gruppen sorgset.

Det är inte sant, det har det visst. Men det är sällsynt. De blommor somförhoppningsfullt placerats längs gatorna i staden ser klart olyckliga ut. Men det beror nog inte (bara) på torkan. Det pågår ett ständigt bilrally i Dubai, med taxichaufförerna i täten. Det är glest mellan övergångsställen och ingen stannar för fotgängare. Det är antagligen betydligt farligare att ta en kvällspromenad än att flyga hit. Dubai har styrts av familjen Maktoum sedan 1830-talet. Landet var ett brittiskt protektorat till 1971, då sju stater bildade Förenade arabemiraten.

I grannemiratet Sharjah ser flygplatsen ut som en moské. Sharjah är det
enda av emiraten som är helt alkoholfritt. En turist som ertappades med att dricka ur en ölburk offentligt lär ha fått sitta tre månader i fängelse.

På väg mot östkusten och Indiska oceanen åker vi genom öknen. Det påminner om filmer om amerikanska Mellanvästern. En spikrak väg, ingenting händer, svischpasserar vi en bensinmack där det sitter en gubbe med benen brett isär och händerna på knäna. Ibland ser vi en kamel.

Jaharbergen reser sig som en mur mot kusten. Höga, spetsiga, kala. På botten av de flodfåror, wadir, som har genomborrat dem, finns här och där oaser med jordgubbsodlingar.

Dubais östra kust är grönare och vackrare än den västra, här har shejkerna sina sommarhus. Vi åker en sväng bland dadelodlingarna i grannlandet Oman och stannar för bad och arabisk byffé på hotell Hilton i staden Fujairah.

Det är underbart. Indiska oceanen är varm och salt. Mellan solstolarna går servitörer med kaffe, läskedrycker och öl. Det är inte vanligt i Dubai, öl och andra alkoholhaltiga drycker hittar man verkligen inte överallt. Det utvecklades nästan till en sport i chartergruppen att hitta restauranger med utskänkningstillstånd och hotell med barer. En man var fenomenal, han gjorde det omöjliga och hittade ett "systembolag", visserligen med hiskliga priser.

I Dubai gäller, mer än på andra ställen jag har besökt, regeln: allt går - om man har pengar.