Jag åker aldrig tillbaka till samma ställe två gånger. Jag tycker att världen är för stor och livet för kort för det. I Sharm el- Sheik har jag varit tre gånger. Ologiskt? Inte alls. Såhär lyder ekvationen: kort flygtid + relativt hög exotismfaktor + pålitligt väder + vänligt folk + fantastiskt hav + mycket för pengarna = en återvändande skribent.

Det här med kort flygtid, och som i Sharm el Sheik-fallet direktflyg, har sitt värde när man reser med barn. Riktigt små barn har inte större krav på förlustelse under flygresan än handbagage, men när de blir större är det svårt att locka dem runt halva jordklotet mot löfte om den pool som de vet finns på betydligt närmare håll.

Det har sagts om Sharm el-Sheik att det inte är mycket till världsdel eller ens stad. Att hela området är artificiellt. Att allt är uppbyggt kring turismen. Och det är förstås sant. Fast ändå inte.

I stadens centrum, där förvisso inga turister bor, hittas bland alla souvenirstånd både grönsaksaffärer, slaktare och herrfrisörer där man kan få hakan rakad med kniv och näshåren utdragna med björntråd. Den ofta Kairofödda som kör taxi eller på annat sätt servar turistindustin vill ju, liksom en och annan vågad turist, se snygg ut i näsan. Inte för att det finns så värst många att göra sig snygg inför. Fruarna är kvar i Kairo, Luxor eller någon annan av de tättbefolkade orterna. "It is a mans world." I dubbel bemärkelse.

Sharm el-Sheik är först och främst ett familjeresmål. Inte bara för att det för många av oss är enkelt att ta oss hit, utan också för att det är så lätt att vara här. Barn är välkomna i stort sett överallt. I den mån någon tittar snett på ett stojande barn på en restaurang så är det turisterna, inte personalen. De som väljer att bo på något av de många hotellen längs kustremsan i Naama Bay eller på något mer avskilda allt inkluderat-alternativen har ingen biltrafik att oroa sig för, utan kan lugnt luta sig tillbaka i sin solstol och läsa ännu en sida i boken.

Ökenklimat kanske inte låter så kul. Men för en soltörstande skandinav kan det vara en välsignelse. Flera av mina i tanken paradisiska semestrar till långväga resmål har slutat i veckolånga skyfall. I Sharm el-Sheik är den risken obefintlig. I synnerhet om man undviker att resa under december februari då himlen kan släppa ifrån sig en och annan regndroppe. Början av december är som svensk försommar. Rejält varmt dagarna, men lite svalt om kvällarna.

För den som reser med större eller inga barn är det svårt att se något skäl till att inte ta en kameltur och uppleva det magiska ögonblicket när solnedgången får sanddynerna att växla färg. Eller, ännu hellre, att tillbringa en natt där och se hur alla himlens stjärnor träder fram när det inte finns något stadsljus att konkurrera med. Allt ackompanjerat av ljudet av& ingenting.

I Sharm el-Sheik räcker det ofta med att dyka i från bryggan för att se korallerna. Det här beror i och för sig på var man bor. Jag har prövat på alla hotellkategorier: budget, mellanklass, lyx och allt-inkluderat. Och slutsatsen är denna: man får vad man betalar för. Om man inte väljer all-inclusive.

På tvåstjärninga Falcon Hill betalade vi runt 200 kronor natten för två vuxna och ett barn. Ingen strand, men helt okej ändå, med hotellbussen som regelbundet ombesörjde transport till en rätt välbesökt, technoindränkt, men trots musiken trevlig strandremsa med god fisk på lunchmenyn till nästan inget pris alls.

På Ghazali i Naama Bay betalade jag något år senare det fyrdubbla för en egen bungalow. Inget dåligt alternativ det heller, med stranden och ett otal restauranger på kort gångavstånd. På lyxiga Ritz Carlton kom jag faktiskt billigare undan för mitt rum med utsikt över havet. Men där kostade i gengäld en läsk eller öl i minibaren fyra gånger mer än på andra ställen. Frukosten gick loss på lika mycket som ett sämre hotellrum. Men så var den också en av de bästa jag upplevt. Liksom all annan mat de tre restaurangerna på hotellet hade att erbjuda. Och så havet. Med högklassig dykning och snorkling alldeles intill bryggan.

Sämst var det femstjärniga allt-inkluderathotellet LTI Grand Azure Resort för. Jag hade betalat mer än 1.200 kronor natten för mig och min dotter, men efter tre dagar av undermålig mat i en slamrig skolmatsalsmiljö, en betald men obefintligt havsutsikt, en personal som hela tiden skällde, en internationell barnklubb som inte var internationell utan rysk, så var jag beredd att betala 1.200 kronor för att ta mig därifrån. Att allt är "gratis" spelar liksom ingen roll när man inte vill ha något av det som bjuds. Då är det bättre att betala för det man faktiskt vill ha. I Egyptien blir det dessutom sällan dyrt.