Livet förändras när man får barn. Den som tidigare kuskat jorden runt, som kinesat på bastmattor med ljudet av små kackerlacksfötter som irrar runt på golvet, upptäcker raskt att det inte är optimalt att resa så med ungar. I gengäld öppnas dörrar till nya världar. Som till exempel landet El Gouna.
Nej, något land är förstås inte den egyptiska turistorten ett par mil norr om Hurghada. Men vad är det då? En stad? En by? Eller en kuliss?
Beskrivningen är inte helt lätt. Vid sidan av de stora hotellkomplexen finns en stadskärna med restauranger och butiker. Men det är något som inte stämmer. Här finns inget skräp, inget stinkande avfall, inga gränder att gå vilse i. Av de moskéer som vanligtvis förgyller stadsbilden hittar jag här inte en enda.
Den som letar efter det ursprungliga, det äkta, göre sig icke besvär. Men för den som letar efter en ständigt skinande sol, ett hav lika turkost som Söderhavet, men på betydligt behändigare avstånd, är El Gouna ett utmärkt alternativ. Särskilt för den som reser med barn som är för stora för att bäras på ryggen genom Amazonas djungel och samtidigt för små för att uppskatta en vandring genom just Amazonas djungel.
Vi reser tre vuxna och ett knippe barn mellan sex och tretton år och upptäcker att orten, trots sin artificiella prägel, har något att erbjuda oss alla. På hotell Mövenpick finns, precis som på många av de andra resorterna i området, en egen kustremsa, ett antal pooler och otaliga aktiviteter för stora och små. Barnklubb för de minsta, och sedan för alla andra kamelridning, vindsurfing, kitesurfing, tennis, gym och spa. Samt flera restauranger.
Gratis är det inte. I synnerhet inte med den erbarmliga kronkurs som vi har med oss i bagaget. Men den som letar sig till aktiviteter utanför de stora hotellen finner att man får avsevärt mer för pengarna bara man tar några steg bort från solstolarnas radie.
Efter några kamelvändor hittar vi en dyk- och snorkelfirma som i jämförelse med hotellets alternativ erbjuder oss att ta oss ut till havs till hyfsat pris. Vi säger att vi vill till delfinön och snorkla med delfiner. Hm, säger kvinnan på dykcentret nyktert, och manar oss att inte låta oss luras av namnet. Delfiner finns överallt och ingenstans. Vi frågar efter odds, men svaren är så svävande att vi misstänker att detta med delfinerna mest är ett försäljningsargument.
Trettonåringarna, vars huvudambition tycks ha varit att skaffa sig en schyst solbränna, ylar förtjust över den onekligen vräkiga båten med sin generösa solmadrassektion i akterpartiet och frågar omedelbart sin pappa om varför de inte kan köpa en sån här båt i Sverige. Själv lyckas jag inte se mig mätt på havet, som trots att jag sett så många, tycks blåare än något annat.
Så dags för första stoppet. Två av oss ska dyka, de andra snorkla. Sammanlagt är vi fyra dykare och en instruktör som tömmer våra västar på luft och börjar nedstigningen mot botten. Vi har inte varit där länge förrän jag i ena ögonvrån ser en mörk skugga. Jag vänder mig om och där, är det inte? Jo, men tamejsjuttsicken, det är en delfin. Och sedan två, tre, fyra och fem. Instruktören gör tecken att inte röra. Medan jag vid andra dyk sett både rockor och hajar var detta något helt annat. Delfinerna lekte med oss och runt oss i gott och väl tio minuter på en armlängds avstånd. De simmade upp och ned och kliade ryggen över korallerna, de simmade mot oss, runt oss och ifrån oss. Och de kommunicerade med varandra på sitt pip-pip-språk. Eller var det kanske med oss de pratade?
Upplevelsen av att i lugn och ro få följa detta skådespel var närmast religiös. Tio meter över oss låg barnen och såg samma sak. På lite längre avstånd. Men ändå. Vad är det för mening med att hitta en snäcka om man inte har någon att visa den för, frågar Tove Jansson i ”Vem ska trösta Knyttet?”. En delad upplevelse är en dubbel upplevelse. Att dela den med sina barn är än större.
Den havsmiljö som jag genom många dyk lärt mig att älska fick jag nu min dotter att älska. Med henne på ryggen upptäckte vi sedan en stor bläckfisk, Doris, Nemo och åtskilligt annat av artrikedom som hon lärt känna genom Walt Disneys marina äventyrsresa i ”Hitta Nemo”. Upplevelsen blev inte sämre av att två jättesköldpaddor hade vänligheten att titta förbi båten.
Vi hade tur. Visst. Men ibland ska man ha det också. Och det där med att delfiner ratar dykbubblor och ljudet av väsande tuber vet jag fortfarande inte om det stämmer eller inte. Kanske är det som dykinstruktören Said sa: ”Delfinerna här är lite turistskadade.” Det är i så fall ur ett turistperspektiv en rätt trevlig skada. Så länge turisterna inte skadar dem, vill säga.
Hanne Kjöller
hanne.kjoller@dn.se