Turismen får allt större betydelse i Siwa, men fortfarande är det vattnet som avgör ökenstadens framtid.
När vi svänger av söderut från kusten kör vi rätt in i öknen. Den nära på spikraka vägen samsas med bara sand, sand och sand. Eller nästan bara – ett par vilda dromedarer skrittar så sakteliga över vägen när vi bromsar in.
Efter 30 mil och drygt tre timmars resande i den ofruktbara öknen syns de första tecknen på grönska. En overkligt lummig skog med dadelpalmer och olivträd omgärdar den låga sandfärgade bebyggelsen i oasen Siwa.
Ett glas karkade – te gjort på hibiskus – i skuggan på ett kafé vid torget i centrum lindrar den torra heta värmen .
Den gamla staden Shali Ghali ligger som en vacker ödslig ruinstad på kullen framför. Här levde Siwaborna skyddade mot omvärldens härjningar från 1200-talet och framåt.
Men husen murade av kershef – lera, sand och salt – kunde inte stå emot det häftiga skyfallet som drabbade staden 1926 och tvingade byborna att bygga nytt och ytterligare vidga staden.
Enstaka motorcyklar och bilar möter oss, men åsna och vagn är fortfarande det vanligaste transportmedlet. I butikerna, kaféerna och restaurangerna rör sig nästan bara män och barn. Kvinnorna i den muslimska staden håller sig mest i hemmet och om de tar sig ut är de höljda i sjal eller burkha.
I den miljön är det inte så konstigt att svenska Christina Rinaldo sticker ut. I Siwabornas ögon är hon kvinnan som ofta sitter på Abdus restaurang och spelar domino och röker vattenpipa med äppeltobak. Men hon är också kvinnan som hjälper Siwaborna. Alla vet vem hon är och hälsningarna ”Hello, Christina”, ekar glatt när vi följer henne i staden.
Det var genom sitt tidigare arbete som lektor i handvävning på Textilskolan i Borås som hon förlorade sig i Egypten. Hon blev inbjuden att delta i ett forskningsprojekt om Tutankhamons kläder, och under tiden i Kairo fann hon mattor som fortfarande vävdes med samma teknik som vore de handgjorda för tre tusen år sedan. Jakten på dessa vävare ledde till Siwa.
Hon är nyligen pensionerad och lägger nu en stor del tid och pengar i Siwa. På träningscentret hjälper hon unga flickor att lära sig brodera och väva.
Och på sina två tomter centralt i staden bygger hon ett hus och en trädgård.
– Jag har alltid varit nyfiken på andra kulturer. Jag har en lägenhet kvar i Göteborg men ska försöka vara här så mycket jag kan. Och att hjälpa siwaborna med det som jag kan är fantastiskt.
Siwa håller nu på att snabbt förändras. El, teve, bilar och betong svämmar över staden som varit isolerad fram till mitten av 1980-talet när den 30 mil långa vägen från kusten asfalterades.
– När jag kom hit första gången 1997 fanns det två jeepar. Nu finns det bilar lite varstans, säger Christina Rinaldo.
Turismen som tog fart på 90-talet har – på gott och ont – tagit över som den kanske viktigaste näringen vid sidan av oliv och dadelproduktionen.
Även om livet förändras snabbt lever många av de gamla traditionerna kvar. Som tron på onda ögat, ett öga som kan leda till olycka. Att låta sig fotograferas kan vara ett sätt att bli utsatt.
I Siwa – som har haft en tradition av äktenskap mellan män – är de flesta också djupt troende muslimer. Kvinnor i fertil ålder får inte visa upp någon kroppsdel för män utanför familjen.
Hettan i solen tränger på. Vi är här under den behagliga säsongen när dagstemperaturen bara ligger kring 35 grader. Under sommaren kan värmen krypa upp till dryga 45 grader.
Men det är en ganska behaglig, torr värme, eftersom årsnederbörden bara är 9 millimeter.
Regn – som normalt ger liv – är här ett hot mot bebyggelsen. Men lika hotfullt är vattnet från marken. Oasen som ligger 17 meter under havsnivån har hundratals källor som lättar på trycket. Med ökad bevattning av oasens stora odlingar riskerar salt att tränga in i vattnet och förstöra balansen i ekosystemet.
Och i mitten av nittiotalet förstördes många av de gamla husen genom att vatten tryckte upp underifrån. De nya husen som byggts därefter har fått en grund att stå på för att klara sig från nya vatteninträngningar.
Med de många nya husen, som inte längre muras i kershef utan i betong, förändras Siwa. Även färgerna ändras. De ursprungliga husens puts var ljusblå. När den faller av ändrar staden färg till sandbrun.
Mahmoud Abdelaziz är borgmästare i en av Siwas fem byar, och ska se till att infrastrukturen fungerar och lösa eventuella konflikter. Han är utsedd direkt av guvernören men menar ändå att invånarna har inflytande över honom.
– Skulle de inte gilla vad jag gör skulle jag inte kunna sitta kvar.
Han tar emot i sitt eget hem och vi sitter på kuddar och serveras te i det traditionella ljusblåfärgade Siwarummet, dit besökare hänvisas.
I köket dit inga utomstående män har tillträde klär Mahmouds fru Anina upp sig för att visa de omsorgsfullt broderade traditionella kläderna och hennamålningarna som hon har på händerna.
Men till slut inser hon att det inte går att visa upp sig för besökarna. Det passar sig inte.
Mahmoud Abdelaziz har studerat juridik. När han blev färdig 1994 var de bara elva jurister i Siwa. Nu är de ett trettiotal. Han har tidigare arbetat med träningscentret men tyckte att det satsades för lite pengar på flickorna. I stället fick han jobbet som borgmästare.
Han ser förändringen av Siwa som oundviklig och tror att den kan föra något gott med sig.
–Jag hoppas på turismen. Vi behöver de pengarna, säger han.
Siwa är en plats för kontemplation, att sitta i skuggan på någon av restaurangerna kring torget och beskåda det lugna livet, men också för att känna att här har händelser inte bara förändrat stadens utan även världens historia.
Störst betydelse har förstås oraklet i templet uppe på kalkstensberget Aghurmi haft. Oraklet som överglänste sin stora konkurrent i Delphi, när Alexander den store 331 f Kr tog sig hit för konsultation innan han begav sig i väg på sina stora erövringar österut. I dag är mycket av templet i ruiner men kvar finns rummet där Alexander lär ha gått in för att få svar på frågan om han var gudomlig, son till guden Zeus-Ammon .
Kvar finns också den lilla gången bredvid där kanske en präst stod gömd och svarade på frågorna till oraklet. Vad som verkligen sas till Alexander har aldrig avslöjats men hans härjningar österut i Persien, och hans sätt att visa upp sig själv på målningar klädd i Ammons horn vittnar om svaret.
Ännu ett bevis på vattnets betydelse får vi när vi ger oss ut på safari i öknen. Vi tränger in oss i två fyrhjulsdrivna jeepar. Chauffören Abdel al Ghelghel vet precis hur mycket luft han ska släppa ut ur däcken för att bilen inte ska fastna i sanden. Det går med en hisklig fart. De i baksätet utan bälten skriker i skräckblandad förtjusning när vi kastar oss ut för branta sanddyner. När vi stannar till kliver vi nästan rakt på det enorma fossilberg som vittnar om att detta för länge sedan varit havsbotten.
Safarin är en absurd kontrast till det stillsamma livet i Siwa. Särskilt när Fahmi Abdulla Ahmed plockar ner sandbrädan (snowboarden) från taket. Han tar sig vant ner för ”sandpisten”.
Den njutbara stillheten kommer åter när solen sakta sjunker, elden sprakar värmande mot den begynnande nattkylan och det röda söta teet serveras.