Sen eftermiddag i Egyptens andra stad. Värmen är behaglig nu när solen lägger sina sista strålar längs cornichen. Människor i alla åldrar, ofta hela familjer, vandrar, picknickar och badar utefter den två mil långa strandpromenaden.

Den är en arena för att umgås, vila, men också för att ta hem dagens middag.

Karim Attia fiskar i havet tillsammans med sin syster Hagar. Han kör minibuss på dagarna och brukar gå ner till stranden efter jobbet.

– Jag behöver dryga ut min inkomst, se till att familjen har mat i kväll, säger han och visar upp påsen med dagens fångst av småfiskar.

Turisterna, mestadels Kairobor som flyr huvudstaden på sommaren, har lämnat Alexandria. Under högsäsongen juli–augusti kan det vara närapå omöjligt att hitta plats på stranden.

Nu är havet lite kallare och plast­stolarna, som folk sitter och solar i, färre. En flicka och hennes mamma badar, med kläderna på. Männen sitter på kaféerna och röker vattenpipa.

Egyptens framgångar med charterturismen är slående, men allt kretsar kring Röda havets exploaterade bad­orter och det hektiska Kairo. Till Medelhavet hittar få utländska turister.

Om Kairo känns för krävande och hett är Alexandria ett spännande, svalare alternativ.

I Kairo kan ett besök på en basar vara en prövning. Oftast slutar det med att man mot sin vilja ändå sitter med en dyrköpt matta eller parfym.

I Attarine-basaren i Alexandria får jag vandra ostörd och möts bara av vänliga leenden och nyfikna frågor.

Alexandria skapades av Alexander den store 332 f Kr. Han ville ha en ny huvudstad vid Medelhavet i stället för de tidigare längs Nilen.

Här stod ett av världens sju underverk, fyren Faros som sägs ha varit över 100 meter hög. Och här fanns biblioteket som rymde i stort sett allt antikt vetande med över 700 000 verk skrivna på papyrusrullar. Staden konkurrerade med Rom om titeln som världens cent­rum.

Jordbävningar, bränder och erövringar raserade dock Alexanders stad över århundradena framåt.

Qaitbey-fortet, i västra änden av strandpromenaden, är byggt av Faros stenar och i havet utanför har man hittat de återstående resterna av fyren. Men planerna på ett undervattensmuseum som det talades om när ruinerna upptäcktes 1996 har ännu inte förverkligats.

Av den antika historien finns i dag få synliga bevis, däremot minnen. Så kallas också staden ”minnenas huvudstad”, ett begrepp myntat av nittonhundratalsförfattaren Lawrence Durell.

Det är tillika hans tid, den andra guldåldern mellan mitten av artonhundratalet och andra världskriget, som präglar dagens Alexandria.

Härskaren Muhammad Ali hade då ryckt upp den sömniga lilla staden till en viktig hamn för bomullsfrakten genom Suezkanalen.

För att modernisera staden bjöd han in europeiska ingenjörer. Resultatet blev arabvärldens mest västerländska stad med raka gator, torg och pampiga stenhus. Utländska folkgrupper – framför allt greker, italienare, judar och armenier – lockades att flytta hit.

Blandningen av de olika etniska grupperna gödde ett blomstrande kulturliv med författare som E M Forster, Constantine Cavafy och Lawrence Durell. Den spännande dekadenta atmosfären höll i sig ända till 1950-talet, då president Nasser tvingade i väg utlänningarna.

I dag är stan, med fem miljoner invånare, muslimsk men den kosmopolitiska tiden går fortfarande att spåra. I de många kaféerna, som Sofianopoulo eller Trianon. Eller i Cecil Hotel, den moriska byggnaden med art deco-inredning som brittiska Secret Service använde under andra världskriget. Och som lockat politiker och författare som Winston Churchill och Somerset Maugham.

Från stadens tidiga historia finns de fantasieggande katakomberna Kom el Shaqafa från 100-talet.

Man vandrar ner i en spiraltrappa och passerar två våningar med gravar innan man kommer till den stora kammaren 35 meter under marken. Här och i festsalen intill finns romerska, grekiska och egyptiska symboler på statyer och stuckaturer. Ett tecken på att det utländska inflytandet på Alexander den stores stad tidigt var betydande.

Ett utrikiskt inslag av i dag som imponerar är biblioteket. Som en uppåtgående sol blickar det ut över havet och symboliserar kunskapen som ständigt strålar ut från Egypten. En modern byggnad, ritad av det norska arkitektkontoret Snöhetta, som mycket känsligt både smälter in och kontrasterar mot övriga staden.

Längst österut i staden ligger Montazah. Om man nu har gjort den långa vandringen från väster till öster längs havet är den gigantiska parken kring palatset, som byggdes av kung Farouk, ett bra ställe att vila ut på. Och skulle man ha riktig tur kanske president Mubarak är på ett av sina sporadiska besök.

Även här finns ett utländskt inslag. Längst in i den lummiga parken kan den som längtar efter västerlandet stilla sin hunger på ett McDonald’s.