Två gånger om året, i februari och oktober, lyser solen upp en vägg längst in i det allra heligaste rummet i Ramses II:s tempel i Abu Simbel. En av dagarna är faraonens födelsedag. Den egoistiske och egocentriske härskaren omgav sig med så skickliga arkitekter och hantverkare för 3 000 år sedan att de kunde smickra honom med fenomenet.
Men mest känt för omvärlden är de fyra 20 meter höga statyerna som huggits ut ur berget utanför hans tempel och som föreställer Ramses II själv. Det är de som lockar tusentals turister varje år och som får oss att gå upp klockan fyra i morgonkylan för att ansluta en konvoj genom öknen från staden Assuan vid Nilen.
Längst fram och allra sist placerar sig bilar med beväpnade vakter. Efter det senaste decenniets attentat har egyptiska myndigheter jobbat hårt för att försäkra att de har koll på säkerheten. Tidigare eskorterades även bussarna från Rödahavskusten till Nilen med konvoj, men inte nu längre.
Så bär det av rakt ut i öknen. Det är typiskt ökenklimat – morgonkylan kommer snart att övergå i hetta på 40 grader. Grönskan längs Nilen ersätts snabbt av mil efter mil av sand. Först rödfärgad av de första solstrålarna, sedan gråbeige ju högre upp på himlen solen stiger och ju hetare det blir.
Då och då passerar vi en nubier med en kamel. Men här är tydligt att det är svårt att leva och kontrasten mot folkmyllret i Assuan är slående. Ungefär 90 procent av Egyptens befolkning bor längs Nilen.
Fyra timmar tar resan och det gäller att ha gått på toa innan bussen börjar rulla. Ingen får stanna på vägen.
Men det är inte bara Ramses hantverkare som har gjort ett imponerande jobb. Även på 60-talet genomfördes ett nästan ofattbart projekt – hela tempelområdet flyttades 65 meter upp på en kulle!
Vattenkraftverket i Assuan och anläggningen av den 525 mil stora dammen Nassersjön skulle innebära att tusentals människor, till största delen nubier, skulle se sina hem hamna under vatten. Och ovärderliga antika lämningar skulle också hamna på sjöbotten för att sakta vittra sönder.
Abu Simbel var ett av dem.
Men 60-talet var ett teknokraternas decennium. Nassers damm prioriterades framför lokala och internationella protester. Unesco drog i gång ett räddningsprojekt där sten för sten flyttades och fogades samman. På samma sätt räddades Philaetemplen i Assuan. Nubierna fick stöd att bosätta sig på annat håll, bland annat i Assuan.
Det går alldeles utmärkt att övernatta i Abu Simbel. Innan de första turistbussarna anländer är det ett mycket lugnt område där man kan strosa runt och njuta av både solnedgång och soluppgång över Nassersjön och öknen. Dessutom får man tid att ta in de stora templen och de märkligt välbevarade målningarna och hieroglyferna på väggarna.
Här är vi så långt från Röda havets byggarbetsplatser och splitternya, inhägnade turistanläggningar man kan tänka sig. Det gamla Egypten är totalt närvarande, med sina kungar, sin gudsfruktan, sin grymhet och sin förkärlek för estetik. Det är inte långt till gränsen mot Sudan och en av anledningarna till att byggnaden skulle vara så mäktig var att imponera på besökare söderifrån.
Intill Ramses II:s tempel ligger det mindre templet, Nefertaris tempel, som är ett av de få som tillägnats en drottning. Ramses måste ha högaktat henne för här är dessutom statyerna av kungen och drottningen lika stora, vilket var ovanligt i det antika Egypten. Drottningen brukade bara få räcka till knäna på kungen.
Väl tillbaka i Assuan kan man åka över kraftverksturbinerna och se hur Nilens vatten i Nassersjön breder ut sig på den ena sidan bron och hur den sipprar långsamt på den andra. Vill man studera ytterligare ingenjörskonster tar en svalkande båttur ut turister till Philaetemplen, som också räddats undan vattnet. Andra väljer att segla feluck på Nilen, eller bara dricka te, röka vattenpipa och se kamelerna återvända hem från öknen i solnedgången.