– Här bor president Mubarak, säger taxichauffören på väg genom trafikkaoset, in till lyxhotellet.
Veckan börjar med fet plånbok i femstjärniga amerikanska hotellkedjan Cairo Marriott hotel på centrala Nilen-ön Zalamek. Hotellet är inrymt i ett palats, uppfört i samma stil som Spaniens Alhambra, från tiden då Suezkanelen invigdes. För 1 700 kronor natten är entrén förgylld och takhöjden närmare 12 meter. Överdåd.
Avståndet till den egyptiska vardagen blir gigantisk och en kopp kaffe kostar tio gånger mer än på närmaste fik. Och snart skapar lyxen distans och osäkerhet.
Så även om palatset verkligen har allt, till och med något så sällsynt som en park och en dygnetruntöppen pool, där man kan ligga och spana mot stjärnhimlen och ana åt vilket håll de tre vise männen egentligen gick, så sitter de fem stjärnorna på hotellet lite snett.
Mer avslappnat blir det först när vi med en tunnare plånbok flyttar in på rejäla Pensionat Roma inne i city. Ägarinnan Adele, till hälften italienare och hälften egyptier, tar hand om oss. Två stora rum utan luftkonditionering högst upp, ett stenkast från Kairos enda och mycket militärt befästa synagoga mitt i smeten för 130 kronor natten.
Och precis som på många hotell söder om Medelhavet är det här enkelt att få kläder tvättade eller te på rummet för en spottstyver. Dessutom koppla upp sig gratis, köpa hem nötter, russin, dadlar, läsa Kairos dagstidningar på engelska, lägga i ordning guideböcker och packa in kläder i garderoben – ah så erövras ännu en adress – ett hem.
Väl ute på en av de centrala huvudgatorna, Sharia Talaat harb, börjar stadens människor, vänligheten, myllret – det verkliga liksom det historiska inta oss. Vad är det med städer?
Jag minns att frågan en gång ställdes till dåvarande professorn på Konstfack, Marie Louise Ekman. Hon skulle välja mellan stad och natur. Tveklöst svarar hon: ”Staden. I naturen finns inget att tillägga. Visst man kan lägga till ett vattenfall, men naturen är färdig.” Det var som om naturen var omänsklig till skillnad från staden, som aldrig blir färdig. Och Kairo är mer stad än andra. All mänsklighet verkar dessutom redan kommit hit. Romarna, Jesus och Maria, kopter, profeter, araber, Damaskus umayader, Bagdads abbasider, Nordafrikas fatimider, seljukernas ledare Salah ad-Din och därefter mamluker, turkar, Napoleon, britterna och nu hemstad för närmare 20 miljoner egyptier. Alla har erövrat naturen och ofta byggt något vackert ovanpå blommorna.
I ingen annan stad finns så lite grönyta, bara någon kvadratdecimeter per medborgare. Stor nog att sätta ner foten på. Det är i alla fall vad avdelningen för bostäder och planering Scientific Research Academy säger. Men precis som för Ekman är det inte i första hand för grässtrånas skull som vi gillar Kairo. Det är för kyrkorna, moskéerna, broarna, kaféerna, trottoarerna, byggnaderna, palatsen, maten, människorna – och kanske allra mest för känslan att vara utomlands på riktigt, att inte förstå allting – och så är det ju ett faktum: ingen annan stad har pyramider.
Det enklaste sättet och det mest effektiva är att köpa ett paket för några hundralappar och sedan bli skjutsad i ilfart runt ett antal historiska platser. Det är att rekommendera. Men denna dag tar vi tunnelbanan. Att ta sig från t-banestationen Mohammed Naguib till Giza är inte svårare än någon annan t-bana. Enda fadäsen är att jag som västerländsk man går på kvinnovagnen. Först efter någon minut förstår jag att en mängd kvinnor fnittrar och ler. Men de tycker det är okej eftersom jag är gäst. Väl i Giza tar vi snabba minibussar de fem kilomometer som återstår och vi är redan uttröttade. Men så ligger de där. Jordens underverk – Cheopspyramiden och hela gänget. En byggnad som var störst i världen i närmare 3000 år. Och den känns lika stor och magisk än i dag.
Förut låg pyramiderna på vischan. I dag är stan ikapp och tätt inpå. Vi gör misstaget att inte ta någon kamelritt, vilket gör att vi blir erbjudna kamelritter hundratals gånger, ingen överdrift.
– Mister, Camel?
– Camel?
– Camel?
Det är skräpigt i sanden. Vi går flera kilometer medan hettan suger musten ur oss. Vatten är ett måste. Paketgrupperna har redan kommit och gått och farit iväg till nästa anhalt. Vi går och går, det är som om vi inte kan lämna faraonernas gravar. För oss som reser själva blir det en mils sandvandring runt stensamlingarna, sedan är den dagen över.
Hur farligt är Kairo? Frågan kommer upp flera gånger. Det finns en kollektiv europeisk föreställning om det våldsamma Mellanöstern. Men nu var det fem år sedan en bomb sprängdes här och brottsligheten är lägre än i Sverige. Och även om trafiken är farligare så är har alla islamiska städer nyktrare bilförare och fordonen håller oftast promenadtakt, ackompanjerad av ett ständigt tutande. ”Här är jag. Här är jag. Jag vill också fram.”
Dagarna framöver hamnar vi på koptiska S:t Makarios kloster halvvägs till Alexandria. Cirka 10 procent eller åtta miljoner av Egyptens 80 miljoner invånare är kristna ortodoxa kopter. Flera av munkarna arbetar i det moderniserade jordbruk som levererar allt från dadlar, mango, kalamataoliver, jordgubbar, betor till många miljoner liter mjölk. Nyckeln till bördigheten heter som för tusen år sedan bevattning.
Vi går till det islamiska Kairo, just till Khan Al-Khalili bazaaren och till al-Azhar moskén. Vi fikar på obligatoriska 200-åriga kaffehuset Fishawi’s. Köper bokmärken på papyrus och egyptisk bomull och en mängd andra saker vi inte visste att vi skulle ha.
Vi går till det kristna Kairo, kopternas kyrkor och ser kyrkan som byggts på det hus där Jesus och Maria bodde, när de flydde från Judeens utrensningar.
Varje kväll beställer vi ny mat på ömsom fina restauranger som rätt ute på gatan. Koshari heter nationalrätten som bygger landet. Den består av pasta, ris, tomatsås, linser och lök – säljs lite överallt bara för några kronor. Lägg därtill några fyllda vinbladsdolmar, babaghanush, hummus och aish – platta bröd.
Men egentligen kan man bara gå till Egyptiska museet, där finns allt, i kronologisk ordning. Hundratjugotusen pinaler i visning, hundrafemtio tusen föremål i källaren. Hade bara en av dessa saker hittats i Sverige hade den haft en egen adress. Tutan-khamungallerierna, prins Rahotep och Nefret, fornegyptiska smycken. Flera tusen år äldre än Birka, finare, större, dyrare och mer välgjort. Monter efter monter, rum efter rum, våning efter våning. Bara utlagt på rad – inga filmer, bara små torra ord i långa rader utan någon särskild pedagogisk tanke.
Det är som om Egypten vill säga oss: Ni har ingenting. Vi har allting. Utmattade stapplar vi ut och tar ännu en kopp chai och några djupa bloss på vattenpipan.