Nilenkryssning. Solen lyser hett över oss. Men det är bara att lägga sig under solskyddet på båtens tak och hoppa i den svalkande poolen.
Vi kommer med buss genom öknen från Hurghada för att kryssa i fem dagar på Nilen, en av de kortare kryssningarna. Men det ska visa sig att det vi får uppleva räcker långt.
Nilen är livets källa, enligt de gamla egyptierna. Och enligt dagens egyptier också. Landet bortom floden är torr öken, men Nilen möter oss med frodig grönska, och tack vare Assuandammen går det att få tre skördar om året, något som har ökat livslängden i landet.
I Luxor stiger vi på en av de hundratals kryssningsbåtar som trafikerar floden. Ombord på ”La Traviata” har varje luftkonditionerat rum sin egen utsidesbalkong. På taket finns solstolar och pool. Och på nedre däck finns restaurangen. Det kan inte bli bättre!
Dag 1 Döden på Nilen
Jag står och beundrar de vackra pelarna på templet i Karnaka, att färgerna fortfarande finns kvar efter över 3 500 år. Så kommer jag att tänka på filmen ”Döden på Nilen”– och att det är just ett sådant stenblock som den tvivelaktige advokaten puttar ner – då det svartnar för ögonen på mig. Jag lägger mig raklång intill en av de 134 metertjocka kolonnerna. Men jag är inte ensam om att börja må dåligt. En efter en i sällskapet avviker och det kommande dygnet blir vår resa som en blandning av ”Tio små negerpojkar” och ”Döden på Nilen”. Några få får uppleva Luxortemplet.
– Jag var övertygad om att jag skulle dö. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, förklarar Marit några dygns magsjuka senare.
Och då har hon ändå levt i snart 80 år.
Dag 2 Konungarnas dal och Hatschepsuts tempel
På stapplande ben är vi fem av femton som pallrar oss i väg för att uppleva resans höjdpunkt
– Konungarnas dal. Det var här på den västra sidan av Nilen som de stora faraonerna begravdes på 1500 talet f kr. Redan när de levde började deras gravar iordningställas. Väggarna pryddes med målningar och hieroglyfer med upplyftande berättelser som skulle ge dem ett gott liv efter döden. I några av gravarna finns det fina färger kvar och det är märkligt hur skickliga hantverkarna var och hur välbevarad konsten är. Ett mysterium som har sin förklaring i att de varit gömda så länge.
Det var arkeologen Howard Carter som grävde ut de flesta av gravarna på 1920-talet. Ramsesgravarna, särkskilt Ramses VI grav, är en betydligt större upplevelse än Tutankhamons grav. Visserligen får man se Tutankhamon på lit de parade, en liten förtorkad mumie. Men de stora skatter som fanns i hans grav finns på museum i Kairo om de inte är på turné runt världen.
Vi har begivit oss tidigt till gravarna, men värmen kommer snabbt – likaså horderna av turisterna. Men med solhatt, vattenflaska och tålamod till hands är det värt varenda köbildning.
Vi fortsätter till ett av de största templen, den kvinnliga faraonen Hatschepsuts. Hon lyckades med extrem list få makten och behålla den i 22 år, trots att hon var kvinna. En kvinna var nämligen inte tillåten att vara farao, men Hatschepsut fick befolkningen att tro att solguden hade givit henne makten. Hennes tempel Deir el-Bahari drabbades år 1997 av ett terroristattentat. 63 turister stängdes in och sköts kallblodigt ner.
Under hela vår resa finns den tvivelaktiga känslan av att vara beskyddad. Det är check-points i öknen, turistpoliser vid landgångarna och kulsprutebeväpnade vakter från båten följer med den som vill åka till banken och växla pengar.
Att vi turister inte ska tvivla på säkerheten är A och O för de egyptiska myndigheterna och reseföretagen, efter attentaten det senaste decenniet.
Dag 3 Kryssningsliv och tempel
De flesta är på benen igen. Dessutom har deltagarna i den brokiga turistgruppen lärt känna varandra lite bättre. Här är tre äldre norska damer, ett gaypar från Tromsö, ett ungt nygift
Livets ord-par och flera andra nygifta och nyförlovade på smekmånad. De flesta av oss är upprymda över att vara friska. Som om vi precis som de egyptiska faraonerna nått andra sidan döden med vårt skepp.
– Jag känner så mycket glädje och kärlek här runt matbordet, utbrister Livets ord-Malin vid lunchen och vi andra håller lite tveksamt med.
Som pånyttfödda betraktar vi Nilens stränder och deras mjuka och prunkande växlighet. Här odlas sockerrör, bananer och palmer. Solen lyser hett över oss. Men det är bara att lägga sig under solskyddet på båtens tak och hoppa i den svalkande poolen. Där samlar vi kraft, småpratar och dricker afternoon-tea med små kakor. Blir det ändå för varmt lägger vi oss i det luftkonditionerade rummet. Bäst är att sitta på den egna balkongen framåt kvällen och se det egyptiska vardagslivet passera.
Flera av husen är byggda i lera, häst och vagn är fortfarande ett vanligt transportmedel.
Vid slussningen i Esna dunsar det till i däcket på balkongen och en blus i en plastpåse ligger där. Nedanför hörs högljudda röster och där är tre stora roddbåtar med upphetsade män som vill ha betalt för blusen.
Ett nästan sorgligt desperat försök att tjäna pengar på i ett fattigt land.
Vid en bropassage längre fram står unga män iklädda den traditionella jallaban och ropar till oss på båten. Skillnaden mellan oss skyddade, isolerade turister och lokalbefolkningen blir uppenbarare än någonsin.
Dag 4 Edfu och Kom Ombo
Marit svimmar inne i Horustemplet i Edfu, men kvicknar snart till – krutgummorna från Norge struntar i sviterna efter magsjukan. De vill ha mer av tempel och historiska gravar och planerar en dagsutflykt med buss till Kairo efter kryssningen.
Vår guide berättar om antikt egyptiskt vardagsliv när vi fortsätter till templet i Kom Ombo som är full av berättelser om hur människor levde. Här finns till och med bilder av läkarinstrument.
På kvällen är det fest på fartyget. Personalen underhåller gästerna med dans och sång och vi hänger med iklädda jallaba. Hovmästaren bjuder upp till en rytmisk dans och jag undrar hur jag kunde hamna i den här situationen: Omkringdansande turist i jallaba försöker hålla takten med uppskruvad egyptisk hovmästare som släppt på alla formaliteter och servil serveringsetikett.
Dag 5 assuan
Vår kryssning slutar i Assuan där den stora dammen ligger, den som gjort det möjligt att styra Nilens vattenflöde. På ena sidan flyter Nilen sakta. På den andra ligger dammen som en sjö ner mot Sudan. Den är full med de stora Nilenkrokodilerna. När dammen byggdes slängde man över krokodilerna från den egyptiska sidan och nu finns inga kvar där.
I Assuan kan vi segla med de traditionella segelbåtarna, falucca (om det finns vind, annars blir vi bogserade bakom diselstinkande motorbåtar). Vi beöker en vänlig by där ursprungsbefolkningen nubierna bor. Så ser vi Aga Khans palats och det tjusiga lyxhotellet Cataract där Agatha Christie skrev sina deckare.
Alla har blivit friska och de flesta i sällskapet är nykära. Vi glider fram i solnedgången i deltat framför dammen. I fjärran ser vi svarta silhuetter mot den röda ökensanden. Det är kamelerna på väg hem från dagens arbete. Böneutroparna uppmanar till kvällsbön och Nilen flyter stilla.