Längs Cornichen rör sig trafiken som vanligt som en seg gröt. Solen gassar och Medelhavet glittrar behagligt i norr. Mellan väg och hav ligger flera smala sandstränder med solbadande egyptier och på landsidan reser sig Alexandrias täta höghusbebyggelse som en sliten mur, pinad av havssalt, vind och decennier av uteblivet underhåll.
”Minnenas huvudstad” kallade författaren Lawrence Durrell staden, ett epitet som han sedan själv starkt bidragit till för alla av dagens läsare av romanerna i den berömda Alexandriakvartetten, som skildrar livet i staden på 30-talet.
Egypten upplever en charterboom. Men precis som under sin andra storhetstid, från bomullsboomen på 1860-talet till andra världskriget, är det som om Alexandria inte riktig hänger ihop med resten av landet. Hit hittar få utländska turister, trots att det bara tar två timmar med tåg från Kairo. Men minnena från förr och att charterturismen inte satt sina klor i staden gör den intressant.
Alexandria grundades av den 25-årige Alexander den store, som
332 f Kr besegrat Egypten och då ville ha en ny huvudstad vid Medelhavet, i stället för som brukligt genom årtusendena vid Nilen.
Bara åtta år senare var Alexander död. Kvarlevorna fördes tillbaka till staden som bar hans namn och som under de följande 600 åren var en av antikens viktigaste. Här stod ett av antikens sju underverk, Faros, en fyr som tros ha varit över 100 meter hög. I dag finns inget kvar av den. Men delar av grunden till fortet Qaitbey i den östra hamnen kommer från Faros. Och mängder av byggstenar som ser ut att ha fallit från hög höjd har hittats ute i hamnbassängen, där man 1996 dessutom fann det man tror är resterna av drottning Kleopatras palats. Då pratades det om ett arkeologiskt undervattensmuseum i hamnen, men de planerna har inte förverkligats än.
Då har det stora biblioteksbygget lyckats bättre: i det antika biblioteket fanns det runt 700.000 verk skrivna på papyrusrullar – i stort sett allt viktigt som nedtecknats i stora Medelhavscivilisationerna. Biblioteket var utspritt i flera byggnader, men bränder, och troligen också plundring när de kristna gjorde upp med den antika gudstron, gör att allt gick förlorat. Redan nära araberna erövrade området på 600-talet var biblioteket med största säkerhet borta.
Men nära den plats där det antika biblioteket tros ha legat reser sig i dag det imponerande Bibliotheca Alexandrina ritat av norska arkitekter. I den välbesökta byggnaden, som invigdes hösten 2002, finns det plats för nio miljoner böcker. Dit är det en bra bit kvar, även om projektet understöds av biståndsmedel från en rad länder.
Några hundra år e Kr var stadens antika storhetstid förbi. Och när franska invasionstrupper anlände 1798 låg här i stället för palats och paradgator bara en dammig beduinby där fransmännen noterade de många lösdrivande hundarna. Bara fragment av det antika Alexandria fanns kvar då och än mindre nu. Nytt har byggts ovan gammalt. Var Alexander ligger begraven vet ingen. Man har trott att graven finns under Nabi Daniel-moskén, men utgrävningar på 1990-talet fann inget. Mest känd av de antika lämningar som finns att se är Pompejis pelare mäktig i röd granit, som inte alls restes till hans utan till Diokletius ära.
I dag bor det fem miljoner i Alexandria, som sträcker sig närmare två mil längs kusten på en smal landremsa mellan havet och en lagun. Första intrycket är inte så kul. Där vägen från Kairo korsar den smutsiga Mariout-sjön bor fiskare med små inkomster och knarklangare med betydligt högre – alla vet att det är här drogerna säljs.
Men för folk i gemen – mest män – är den starkaste drogen vattenpipornas oskyldiga tobak. Överallt finns kaféer med rader av vackra pipor med vattenbehållare i målat glas.
Minnena sitter i väggarna på en rad av berömda kaféer som i början av nittonhundratalet var mötesplats för bland andra greker, judar, armenier och italienare. Stadens framgångar skapades av immigranter från det vidsträckta Osmanska riket och politik, kultur och affärer diskuterades på kaféer som Dèlices, Trianon och Athineos. Alla tre finns kvar än.
Under Nassers nationalistiska styre på 50-talet lämnade dock i stort sett alla utlänningar staden i omgångar, många mot sin vilja. I stället strömmade egyptier från den överbefolkade Nildalen till.
Även om staden i dag sett bättre tider så finns det minnen från förr som fortfarande är i toppskick. Omgiven av en stor lummig trädgård, öppen för allmänheten, ligger Montazapalatset, numera sommarresidens åt president Mubarak. I samma park finns ett par fina hotell och en badvik, kantad av täta rader med omklädningsrum, som varit poppis i över hundra år nu. Fortsätter man österut kommer fler trevliga badvikar, med aningen mindre trängsel än stränderna i centrum.
Men stan är som mest intressant när man promenerar. Kartorna är ofta undermåliga, men så svårt är det inte att hitta och blir man för trött finns det alltid taxi, de rangliga spårvagnarna – eller varför inte en hästdragen caleche – ett färdsätt som gjort för minnenas huvudstad.