Den välnärda isbjörnen får korn på M/S "Stockholm", som kaptenen Per Engwall stångar genom pack-isen på 81 grader nordlig bredd, norr om Svalbard. Nyfikenheten driver den ända fram till det lilla smidiga expeditionsfartyget, där alla tolv ekoturisterna hänger över relingen med kamerorna. Tolv varma köttstycken som den inte kommer åt.
Vi tuffar vidare österut mot Nordostlandet och, om drivisen visar sig tillåta det, den svårtillgängliga Vitön. Expeditionsledaren Adam Rheborg förklarar att isbjörnen skulle dö av svält om inte isen fanns. Vi tänker på detta när vi ser den hoppa mellan isflaken.
Tanken går bakåt i tiden. Sommaren 2005 stävar isbrytaren M/V "Oden" söderut från Luleå efter ännu en vinter i Bottenviken. Under färden leder kung Carl Gustaf ett internationellt expertmöte, Royal Colloquium, som en del av sitt engagemang för den arktiska miljön. Även kronprinsessan Victoria och Danmarks kronprins Frederik deltar.
Robert W Corell, expert på Arktis och klimatfrågor, visar med datormodeller och fältförsök hur värmen och energinivån ända ned till 700 meters djup i oceanerna har stigit dramatiskt på fyrtio år. Hur jorden i dag suger åt sig avsevärt mer solenergi än tidigare per kvadratmeter, jämfört med vad den återstrålar till rymden.
Enbart detta skulle teoretiskt kunna innebära en höjning av temperaturen med 0,6 grader.
- Oceanerna inklusive Norra ishavet är enastående på att lagra solvärmeenergi, säger Corell. Nittio procent av energin absorberas av haven, drygt sex procent går till issmältningen på jorden.
Det sistnämnda räcker dessvärre för att land- och havsisarna vid polerna ska krympa fortare än någon vill. I Arktis har klimatförändringen bara under de tre senaste decennierna lett till kusterosion, krympande havsisar, smältande glaciärer och en två grader varmare marktemperatur som nu får tundran att tina. Permafrosten i den arktiska tundran spelar en viktig roll för dynamiken i jordens sötvattenssystem.
Tundran innehåller enorma mängder bundna växthusgaser, som också skulle släppas ut i luften om tjälen tinar.
När "Oden" når Stockholm har bevisföringen gjort kungen och experterna om möjligt än mer övertygade. Arktis är extremt sårbart för klimatförändringar.
- Det är väldigt oroväckande hur växthuseffekten kan rubba jordens energibalans och hur förödande följderna kan bli på sikt i Arktis om permafrosten tinar. Man inser hur mycket politisk vilja och mod som krävs om vi ska kunna mota ett sådant obevekligt globalt hot i grind, summerar kung Carl Gustaf.
Men åter till sommarens Arktis! Runt "Stockholm" seglar stormfåglarna, Norra ishavets albatrosser, skickligt manövrerande på stela vingar i den eftersläpande turbulensen. Så snart man kommer in i drivisbältet ökar antalet måsfåglar.
Nordostlandet närmar sig. Denna ö är nära fem gånger Gotland i storlek och nästan helt täckt av is, det tredje största glaciärsystemet på jorden efter Antarktis och Grönland. I en bukt på västra Nordostlandet kan vi iaktta hur en isbjörn försöker simma ikapp en säl långt ute, en klar överskattning av dess egen förmåga.
Det lilla fartyget stryker tätt intill en tjugo mil bred glaciärfront, från vilken små vattenfall av smält is spolar ut i Norra ishavet.
På Per Engwalls gps råkar jag se hur markören på kartan, det vill säga vårt fartyg "Stockholm", rör sig sakta framåt - långt uppe på landisen! På min förvånade fråga svarar kaptenen att kartan ritades i början av 1970-talet och att glaciärfronten ju har dragit sig tillbaka nästan två kilometer sedan dess. Därför ser det ut som om vi navigerar på land.
För mig bekräftar hans gps i en enda kartbild allt som kungen och deltagarna på "Oden" diskuterat, ja hela problematiken kring en varmare atmosfär. Faktum sätter sig på näthinnan med en kristallklar, pedagogisk skärpa. Teoretiskt har våra ekoturistiska upplevelser här på Svalbard, där tundran nu tinar och isen krymper, en direkt koppling till mötet isbrytaren "Oden".
Det är kanske inte därför drivisen lyser med sin frånvaro öster om Spetsbergen just vid vår resa, men tack vare det lyckas vi i alla fall nå målet: Vitön! Polarfararna Andrées, Strindbergs och Frænkels sista lägerplats 1897.
Jag tar av mig mössan vid deras monument för att hedra dem. Längre bort ser jag den jämna ismantel som givit Vitön dess namn. Bortsett från Andréenäset där vi landstigit, är ön helt täckt av denna iskupol. Åtminstone än så länge.