Många järnvägsmil ligger framför oss. Målet för resan är Hanoi.
Vietnam har hägrat länge. Nu har det perfekta tillfället kommit: vänner bor och arbetar i landet.
Men jag har haft mina dubier mot den långa flygresan. Så gott som varje vecka under lång tid har jag skrivit artiklar i DN om växthuseffekten: om klimatförändringarna, om översvämningar och torka som hotar många hundra miljoner människor; om utsläppen av koldioxid där flyget utgör den snabbast växande källan.
Det känns helt enkelt som ett brott mot min trovärdighet att flyga till Hanoi på privatresa och släppa ut ett ton koldioxid i vardera riktningen.
Tågresan är ett experiment. Går det för en stressad västerlänning att både äta kakan och ha den kvar: att behålla den moderna möjligheten med semesterresor till Sydostasien, men hålla sig på marken och släppa ut mindre koldioxid?
Första frågan är priset. En paketresa hos resebyrån Iventus med båt mellan Stockholm och Helsingfors, tåg mellan Helsingfors och Moskva och tåg mellan Moskva och Peking i fyrbäddskupé blir billigare än en flygning motsvarande sträcka.
Nästa problem är tiden. Först känns det helt ogenomförbart att tillbringa två veckor på resande fot. Men faktum är att jag har gott om semester sparad. DN:s vetenskapsredaktion kommer nog inte att gå under även om jag är borta en månad. Känslan av att vara oersättlig sitter djupt, men är på det hela taget inbillad.
Om jag nu ska åka tvärs över hela Asien kan jag gott ta någon vecka på mig. Vårt kupésällskap på Moskvatåget är ett medelålders ryskt par, artiga och vänliga. De bjuder på skinksmörgåsar och grapefruktjuice. Konduktören kommer med te i höga glas med silverhandtag.
I Moskva är det snö och fem grader kallt. Metron är en upplevelse; stationerna är smyckade med stuckatur och socialrealistiska mosaiker.
Vi kommer mitt i morgonrusningen. Människorna rör sig snabbt och målmedvetet, säkert dubbelt så fort som i Stockholms tunnelbana. Här vill man inte vela omkring och stoppa upp flödet.
Men en hel del åker bil uppe på gatorna också. Än så länge räcker inte det ökade välståndet till bilar med effektiv avgasrening. Den dåliga luften sticker i luftrören.
På hotellet är fönstret delvis öppet, och elementet står på för fullt. Utanför fönstret, rakt över floden, står två pampiga byggnader: till höger "Vita Huset", Rysslands parlament, till vänster Gazprom, det statliga oljebolaget.
Oljeboomen och "gazifikatsia" (gasifiering) driver Rysslands ekonomi.
Visserligen skrev Ryssland motvilligt under Kyotoavtalet 2004. Men motivationen för att verkligen börja spara energi är inte särskilt hög. På fabrikerna ute i distrikten kan det vara en direkt nackdel att spara på gas. Då får man mindre kvot nästa år.
Utsläppen har ändå sjunkit en hel del sedan 1990, när Kyotoavtalet börjar räkna. Det beror på att ekonomin har försämrats så mycket.
Men nu börjar det gå uppåt för ekonomin igen.
Mycket av rikedomen samlas här i centrala Moskva. Juvelbutikerna ligger tätt.
Välsminkade damer går i eleganta pälskreationer och högklackade stövlar på de isiga gatorna. Utanför Kafé Pusjkin står de svarta limousinerna parkerade så att de blockerar hela trottoaren.
Många är riktigt fattiga också: mer än en tredjedel av befolkningen. I tunnelbanan står tanter och säljer stickade sockor och torkad svamp hängande på snören.
Resebyrån har propsat på en övernattning i Moskva. Nästa kväll handlar vi två stora kassar med mat och stiger på vårt nya hem för de närmaste sex dygnen.
Jag hade sett fram emot ännu en välsminkad provodnitsa - tågvärdinna - som skulle ta hand om oss och komma med te med jämna mellanrum. Men det blir en barsk kines. Vi åker med ett kinesiskt tåg.
Fyrbäddskupén är enkel, men hemtrevlig och funktionell. När tåget har rullat i gång dukar Ruslan, vår nye kupégranne, upp med korvar och tjocka bitar av rökt fläsk. Vi kontrar med bröd och laxrom. Ruslan har en trelitersflaska med öl också.
Vi samtalar så gott det går med ytterst begränsad ryska och engelska. Han är 43 år, arkitekt från Moskva och flygrädd, visar det sig. Frun ska ta flyget och möta honom i Peking, och där ska de starta sin Asiensemester.
I medeltidsstaden Vladimir kliver Ujanga på. Hon är 22 år och studerar konsthistoria. Nu ska hon hem till Mongoliet på vinterlov.
Nästa eftermiddag stannar vi i Perm. Det lär vara en håla. Det är här Tjechovdramat "Tre systrar" utspelar sig, om de tre systrarna som desperat vill åka till Moskva.
Men Perm är ett högintressant ställe ur geologiskt perspektiv. Norrut ligger Uralbergen som avgränsar Europa från Asien. Här upptäckte en grupp geologer på 1800-talet lager i berget som gjorde att de kunde bestämma perioden perm. Den inleddes för 295 miljoner år sedan och upphörde för 251 miljoner år sedan med den västa katastrofen hittills i jordens historia.
Omkring nittio procent av alla arter dog ut. Orsaken var klimatförändringar. Först blev det kallare, sedan blev det varmare. Närmare bestämt sex grader varmare - lika mycket som klimatforskarna beräknar att vi i värsta fall kan uppnå det närmaste seklet.
Forskarna har olika teorier om vad som orsakade klimatförändringarna i slutet av perm. En huvudteori är att det var koldioxidutsläpp från vulkanutbrott.
Värmen satte i gång andra processer som förstärkte uppvärmningen ännu mer: till exempel kan stora mängder frusen metan ha tinat upp och sipprat ut i atmosfären.
En sådan förstärkande process kan komma i gång nu också. I Sibiriens väldiga tundra ligger massor av frusen metan. Om den skulle läcka ut i stor skala skulle våra framtidsutsikter bli väldigt obehagliga. I allra värsta fall skulle växthuseffekten kunna skena i väg, som den har gjort på vår grannplanet Venus som numera är runt 800 grader varm.
Ruslan är fortsatt gästfri och slänger fram en grillad kyckling ovanpå fläsket och korven som fortfarande ligger kvar på fatet. Han har tömt sin stora ölflaska också, och tyvärr även merparten av ett par flaskor valnötslikör som han köpte på stationen i Perm.
Sedan fortsätter han till restaurangvagnen och kommer inraglande tillbaka till kupén vid halvtretiden på natten. En liten stund funderar jag på om förstaklassbiljetterna kanske vore värda sitt pris.
Vi vaknar nästa morgon av kinesisk schlagermusik som konduktören har slagit på. Nu är vi i Sibirien! Gles, snötäckt björkskog sträcker sig mil efter mil. Här och där ett datjaområde. De ser ut som svenska koloniträdgårdar ungefär, fast med större stugor i raka rader och större odlingslotter.
Och stugorna är inte röda som i Sverige. Väggarna är ofta omålade, men fönsterramarna lyser i blått, grönt och turkost.
På kvällen gör vi ett litet besök i restaurangvagnen. Den domineras helt av en grupp svenskar från förstaklassvagnen. LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin står upp och sjunger skogsarbetarnas snapsvisa. De tre ryska gästerna tittar förundrat på henne.
Maten i restaurangvagnen är ganska äcklig. Den kommer inte i närheten av de goda sopporna och förrätterna vi fick i Moskva.
Vi kommer längre in i Sibiren och byarna ser allt fattigare ut. Inga datjor längre, de här gistna trähusen är åretruntbostäder. Hela tiden ser vi långa tågsätt med gas- och oljecisterner. "Gasifikatsia!" Det finns bot mot fattigdomen!
Så småningom förlorar jag begreppet om dagarna och tiden. Den glesa, snötäckta björkskogen far förbi. Timmarna också. Jag har längtat efter att få vila och det får jag verkligen göra. Tåghjulens dunkande känns som hjärtslag. Det är rogivande, sövande.
Den mongoliska flickan slumrar mest hela tiden. När tåget gör korta uppehåll på stationerna köper vi mera mat från tanter på perrongen. De säljer grillade kycklingar, rökta fiskar, jättegoda pannkakor fyllda med kvarg och alla möjliga rätter. Vi äter mycket bättre än förstaklassresenärerna i restaurangvagnen. De marscherar punktligt förbi tre gånger om dagen på väg till sina måltider.
I gryningen den fjärde dagen kommer ett avbrott i enformigheten. Vi kommer fram till Bajkalsjön. Kupégrannarna väcker oss. Klockan är tre på morgonen Moskvatid som är tågets tid och numera även vår tid. Men den lokala tiden är åtta på morgonen. Vi har åkt fem tidszoner sedan Moskva och sju sedan Stockholm.
Utsikten över sjön känns som en stor sensation i vår händelsefattiga tillvaro. Himlen rodnar i öster och spridda isflak guppar mellan vågorna.
I Slujdjanka stannar tåget till några minuter. Vi får inte gå av, men lokala kvinnor får sälja rökt fisk genom tågdörren. De ryska resenärerna är alldeles galna och köper stora påsar med fisk. Omul heter den, en laxfisk som bara finns i Bajkalsjön.
Tåget följer strandkanten några mil, alltmedan dagen ljusnar. Vi åker genom naturreservat och ser fantastiska datjor med strandläge. Sedan svänger vi av söderut, mot Mongoliet. Björkskogarna övergår i stäpp. En flock hästar skymtar på avstånd. Vildhästar, hävdar Ujanga, den mongoliska flickan.
Hon stiger av nästa morgon när vi har kommit fram till Ulan Bator.
Söder om Ulan Bator glesnar stäppen och övergår i öken. Fortfarande skymtar flockar av hästar, får och någon enstaka kamel. Det är obegripligt hur djuren kan leva på dessa glesa, frostbitna grästuvor. Det kan de inte heller, upplyser guideboken. Under svåra år dör de.
Följande morgon kommer vi fram till kinesiska muren. Tåget gör en avstickare och stannar några minuter på en station med bra utsikt. Alla fotograferar ivrigt, i synnerhet kineserna.
Landskapet är bergigt och dramatiskt och muren är verkligen anslående. Så mycket sten, så mycket möda.
Så rullar vi in i Peking. Vi måste stanna tre dagar i staden i väntan på Vietnamtåget. På hotellet hyr vi cyklar för att komma runt snabbt och effektivt.
I guideboken står att Peking har tio miljoner cyklar och en miljon bilar. Men det var för ett år sedan, när guideboken trycktes. Sedan dess har mycket hänt.
Den ekonomiska tillväxten kan liknas vid en explosion. De traditionella kvarteren, hutongerna, jämnas med marken med stora bulldozrar. Det ser ut som om bombmattor har dragit fram över hela centrum. Överallt jobbar byggnadsarbetare på nya höghus och skyskrapor.
Utanför hotellfönstret ligger en korsning. Ena gatan har tolv körfält och den andra åtta.
Dessutom finns cykelbanor, breda som svenska landsvägar. Men bilarna pressar på där också.
Smogen ligger tät och brun över staden. Det beror inte bara på bilarna, utan främst på koleldningen. Kina startar ett nytt kolkraftverk varannan vecka ungefär.
Än så länge släpper en genomsnittlig kines bara ut hälften så mycket koldioxid som en svensk. Men om femton år kommer Kina att ha gått om USA som världens största utsläppare.
Peking har byggt åtta splitter nya museer inför OS nästa år.
Vi besöker det geologiska. Det är mycket fint med vackra mineral och ädelstenar och färska fynd av Confuciusornis, länken mellan dinosaurier och fåglar. Det finns också ett våningsplan om naturresurser och miljö. Naturresurserna handlar huvudsakligen om fyndigheter av kol och olja.
Om växthuseffekten och klimatförändringarna finns däremot ingenting. Ingenting om att hundratals miljoner kineser som bor i flodernas deltan får sina hem dränkta om havsytan stiger. Ingenting om att uppvärmningen bidrar till ökenspridningen. Gobiöknen kryper söderut, och den går nu bara något tjugotal mil från Peking.
Vi åker mot Hanoi med ett nytt tåg som är mycket finare än det transsibiriska. Kupéerna har sidentäcken, krämgula påslakan och små broderade dukar på ryggstöden.
Restaurangvagnen har läcker och billig mat. Den ungdomliga personalen skrattar och stojar och jobbar flitigt med att hålla tåget rent och fräscht.
Den bekväma tillvaron tar tyvärr ett abrupt slut klockan tre den andra natten, när vi måste kliva av vid den vietnamesiska gränsstationen och byta till ett mycket sämre tåg, efter en lång byråkratisk process. De till och med testar oss mot fågelinfluensa, med en febertermometer i örat.
Men några timmar senare glider vi faktiskt in på Hanois station. Resan har tagit två veckor. Men då har vi haft en dag i Helsingfors, två dagar i Moskva och tre dagar i Peking. Jag skulle gärna göra om resan, men kanske inte så långa uppehåll i just de städerna.
Det finns en del att trimma på om tågresor ska bli ett realistiskt alternativ för långväga semesterfirare. Politiker behöver göra visumbyråkratin enklare, särskilt mellan EU och Ryssland. Pass- och tulltjänstemän skulle behöva effektivisera sitt arbete som de har gjort på flygplatser. Vanliga resenärer behöver lära sig att tagga ner till tågtempo.
En tågresa tar visserligen längre tid än en flygresa. Men tiden går att använda bättre: till att vila, läsa, skriva, umgås med sina närmaste och med nya tågbekanta.
Faktum är att vi åkte tillbaka med tåg till Peking. Men sedan måste jag erkänna att vi tog flyget hem. Det kändes mycket märkligt att se hur den rörliga kartan visade resvägen. Hela vår tågresa liksom snabbspolades. Jag hann knappt läsa en svensk tidning, så hade vi hunnit till Ulan Bator. Sedan kom Irkutsk, Novosibirsk, Omsk och Jekaterinburg i ett vansinnigt tempo. Efter tio timmar hade vi kommit till Köpenhamn.
Det var förfärligt obekvämt att sitta hopklämd i den trånga flygplansfåtöljen, och det gick knappt att prata i dånet. Jag saknade de mysiga tågkupéerna, särskilt de sköna kinesiska bäddarna med sidentäcken.
Det är lätt att moralisera över den explosiva och hänsynslösa utvecklingen i Ryssland och Kina. Men glöm inte att en genomsnittlig svensk i dag släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som en kines.
Semesterflyg utgör en stor del av våra utsläpp. Det känns verkligen inte som någon uppoffring att åka tåg i stället - snarare som en trevligare och rikare upplevelse.