Vi känner oss utomlands på ett sätt som man sällan upplever såhär förhållandevis nära Sverige.
Tidigare samma dag har min fru Martisa och jag kört iland från färjan i Estlands huvudstad Tallinn. Vi har passerat blommande fält och byar med vackra trähus. Vi har mött vänliga människor med ett brinnande intresse för vår härkomst och våra levnadsförhållanden, och denna första dag på baltiska vägar har givit mersmak.
Men nu står vi vid en stoppskylt i staden Valmiera och söker svar på frågan hur man med bil tar sig ur staden.
– Hur kom ni in? frågar en av de äldre män vi vänt oss till.
De skakar bekymrat på huvudet åt våra föga framgångsrika försök att minnas. Till slut enas de om att det förmodligen inte går att ta sig ur staden,
i varje fall inte på något lagligt sätt.
Efter ett par kilometers körande mot enkelriktat når vi stadsgränsen, och resan kan fortsätta.
Vår plan är att köra medurs från Tallinn, genom de tre baltiska länderna och Polen till Nynäshamnsfärjan i Gdansk, med en avstickare i Polen till bland annat Krakow.
– Kan man det? frågar kolleger och bekanta vi möter före avresan.
Visst kan man det, vet vi numera. Det kan man lika lätt som man kan turista i bil i exempelvis Norge, Danmark och Tyskland.
Estland, Lettland och Litauen har som turistmål inget att skämmas för i förhållande till sina västliga konkurrenter.
Vi promenerar genom Tallinns stadskärna och slås av dess skönhet. Även Lettlands huvudstad Riga och Litauens huvudstad Vilnius är vackra städer, fast vi snabbt nyanserar det omdömet redan när vi lämnar Tallinn.
Ja, stadskärnorna är som smycken, med skönhet och stämning, och med historiens vingslag ständigt inom hörhåll. Men bara ett par kilometer längre bort härskar tristessen.
Den som kör bil genom Baltikum och Polen gör klokt i att snabbast möjligt lämna de nedgångna, grådaskiga och fula förstäderna bakom sig.
–Trist, säger Martisa när vi en halvtimme efter att ha lämnat Tallinn styr söderut mot den estländska badorten Pärnu.
Och det är faktiskt ganska trist. Den spikraka, EU-finansierade vägen leder genom öde, grönsvarta skogar, och bara vägskyltarna antyder att det över huvud taget bor några människor i Estland.
Så svänger vi av på en småväg. Nu färdas vi förbi pittoreska byar, medeltida kyrkor och grågröna trähus, genom landskap som bär spår av månghundraårig kultur.
Småvägarna är det som gör bilresan genom de baltiska länderna till ett äventyr.
Vi tar spjärn mot stormen i badorten Pärnu, någon timme söder om Tallinn. Stadens hurtbullar spelar volleyboll på stranden, deras mera dästa grannar dricker mjölkchoklad på stans kaféer, och som så många gånger senare slås vi av hur det gångna seklets dramatiska och komprimerade historia har präglat de baltiska ländernas kultur.
Det tidiga 1900-talets överklassvillor och insuttna kaféer samsas med sovjettidens betongkomplex. Krogmenyerna varvar klassiska, baltiska fiskrätter med det ryska kökets rödbetssoppor, piroger och de köttfyllda pastaknyten som kallas pelmeni.
Estland, Lettland och Litauen bjuder på en kulturblandning och exotism som saknar motsvarighet inom Sveriges närområde.
Vi går omkring i Rigas jugendkvarter, oöverträffade i Nordeuropa, och vi fortsätter till förorten Jürmala med dess lika fascinerande jugendbyggnader i trä. Vi häpnar över den så kallade korskullen vid staden Siauliali i Litauen, där hundratusentals kors placerats i vad som ursprungligen var en protest mot den sovjetiska ockupationen och som har blivit en självklar del av litauernas nationella identitet.
På de små värdshusen längs vägarna sover vi, både i Baltikum och Polen, i välstädade dubbelrum för ett par hundra kronor och äter prisvärd och mättande mat.
Det betyder ofta fläskkött, potatis och kål. Ibland gås, kokt oxkött eller pastaknyten. Varje land har en delvis egen matprofil, och gemensamt för Polen och de baltiska länderna är att risken för avmagring är begränsad.
Resan runt Östersjön är i flera bemärkelser en resa genom historien. Våra fåfänga försök att ta oss ur staden Valmiera följs av många likartade situationer, alla med sitt ursprung i baltisk nutidshistoria.
De baltiska ländernas explosionsartade ekonomiska tillväxt efter frigörelsen följdes av ett tvärstopp. Magnifika byggprojekt övergavs mitt under pågående arbete. De avspärrningar som gjorde många stadskärnor nästan omöjliga att ta sig in i eller ut ur står kvar i väntan på att arbetarna ska återkomma.
Att de stadsbor vi frågar om vägen är lika okunniga som vi känns knappast som någon tröst.
Men de människor vi möter på vår färd pekar hellre på ett långt mera avlägset förflutet. På de historiska minnesmärken som i alla tre länder hyllas och besöks med närmast religiös glöd. På statyer föreställande nationella hjältar vilkas existens det finns goda skäl att betvivla. På medeltida borgar i ljusrött tegel, exempelvis i Trakai väster om Vilnius, en vallfartsort för helglediga huvudstadsbor.
Det är som om fjärran historia blivit ett slags snuttefilt för de forna öststatsbor, vilkas mera näraliggande historia de helst vill glömma.
–Vi passar på att besöka Krakow också när vi ändå är i närheten, hade Martisa och jag sagt till varandra före avresan, och nu står vi och köar bland hundratals långtradare på en polsk landsväg och ångrar oss.
Att köra bil i de baltiska länderna är ett nöje. Välhållna vägar, gles trafik, välartade medtrafikanter.
Att köra bil på de polska transitvägarna är mera av en plåga.
Ja, Krakow är en pärla. Vallfartsorten Czestochowa är fascinerande, astronomen Kopernicus födelsestad Torun är väl värd ett besök, men sträckorna däremellan vill man gärna glömma, om man inte har ett glödande intresse för långtradare.
Den som vill komplettera rundturen runt Östersjön gör sannolikt klokast i att välja den rakaste vägen från Litauens gräns till hamnstaden Gdansk förbi det så kallade masurianska sjödistriktet. Det innebär ett 30-tal mil på vad som beskrivs som något sånär glest trafikerade vägar.
Från Gdansk går färjan på ett knappt dygn till Nynäshamn. Vi sitter på akterdäck, dricker polskt öl och ser fastlandet försvinna i diset.
Vi längtar redan tillbaka till vår resa.