Hotellet är en nyrenoverad betongkoloss från 1974, inte helt olik en strandad färja. Ursprungsnamnet från Sovjettiden, Rigas Jurmala hotel - använt till helt nyligen - har fått gett vika för ett engelskt. En markering om nya tider och vanor.
Bruden är dotter till en av Rigas allra rikaste män. Brudgummen framgångsrik fastighetsmäklare. Massor av stressade säkerhetsvakter med öronsnäckor bevakar.
Vid elvatiden fyrar man av ett fyrverkeri från stranden nedanför hotellet. Ett ljusspel, dunder och brak som kostar mer än vad många lettiska pensionärer får på ett helt år. Det inhyrda filmteamet nämner summor för tillställningen som skulle svindla även på ett finare svenskt bröllop. Och champagnen flödar.
Andelen lyxiga BMW, svarta Mercedes med tonade rutor och svindyra stadsjeepar är slående hög på Jurmalas tallskuggade smågator. Hit flockas Rigas nyrika, de letter som haft det bra i generationer och en hel del semesterfirare från Ryssland med feta plånböcker. Folk som inte vill ge upp sitt en gång sovjetiska sommarparadis bara för att Lettland blivit EU-medlem med allt vad det innebär av visum och krångel.
Men det här är inte bara de rikas tummelplats. Till Jurmalas stränder reser också många med enklare vanor: Rigafamiljer som sedan länge äger trähus som inte rustats på decennier, alla de som bokat in sig på enkla billiga privatägda pensionat och en hel del letter i exil. Dessutom allt fler västeuropéer.
Det är bara ett par mil från Lettlands huvudstad Riga till den två mil långa sandstranden kantad av en rad semesterorter som alla ligger inom Jurmalas stadsgräns. Den korta sexfiliga motorvägen, länge Lettlands enda, brukade kallas "tio minuter i Amerika" under Sovjettiden. Hit kom filmteam för att spela in scener som skulle föreställa det stora landet i väster.
Till Jurmala har semestrande lockats i nästan 200 år. Efter Napoleonkrigen började välbeställda Rigabor och ryska officerare upptäcka det behagliga livet vid kusten och det blev allt mer populärt att hyra boende av traktens fiskare.
Från början reste man med häst och vagn som fick färjas över Lielupefloden som flyter parallellt med kusten. Under mitten av 1800-talet tog allt större ångbåtar över. Men, som så ofta blev öppnandet av en järnvägslinje det stora lyftet. År 1877 stod förbindelsen med huvudstaden och därmed det ryska imperiet klar och sommargäster strömmade till.
Strax före första världskriget anlände uppemot 40 tåg om dagen och stränderna kunde få ta emot så mycket som 10.000 nya badgäster soliga dagar. Sanatorier och stora badhus växte upp.
Länge var nakenbad med skilda badtider för män och kvinnor det som gällde. Men 1887 sattes regler om obligatorisk baddräkt upp, även utseendet på badkläderna reglerades och 1912 blev gemensamma badtider för män och kvinnor tillåtet. Två år senare förbjöds nakenbadet.
Under de här åren växte områdets vackra trähusbebyggelse fram. Fantastisk snickarglädje i typisk jugendstil med tinnar och torn, snirkliga detaljer, blommotiv och vädertuppar i gjutjärn. Mycket finns bevarat än i dag. En hel del numera upprustat, mycket statt i långt gånget förfall medan annat rivits för att ge plats åt Sovjettidens betongkomplex, som i sin tur nu börjat förfalla.
Många av de nya hus som nu byggs efterapar den gamla stilen - ofta med lyckat resultat. Definitivt bättre än de vräkiga lyxvillor som nyrika fått tillåtelse att uppföra - inte alltid enligt gällande regelverk.
- Det finns ett rysk talesätt som säger att saker kan vara förbjudna att göra, men om man vill något tillräckligt mycket så går det att ordna ändå, säger Daniel Pasternak, sportkommentator på Sveriges Radios ryska utlandssändningar.
Han växte upp i Riga och kom till Sverige som flykting. Daniel och hans fru Faina, tandläkare i Stockholm med rötter i Polen, brukar resa till Jurmala varje sommar. De bor alldeles intill gågatan Jomas Ieli, som kantas av matställen, souvenirbutiker med mycket bärnsten, fik och spritbutiker och betalar fem lats, 75 kronor, för ett rum med delat badrum och tillgång till kök.
Vi hittar dem på stranden där de brukar sola, prata med bekanta och läsa böcker stora delar av dagen. Men de flesta nere på stranden verkar inte tycka att sol och bad är grejen. De promenerar i stället, kvinnorna ofta uppklädda som om de skulle på fest. Oftast med högklackat på fötterna.
- Se hur många av dem klär sig, säger Faina. Kvinnorna här i Lettland är väldigt måna om att se eleganta ut. Men ofta blir det lite för mycket av det goda med smink, färgat hår och minikjolar.
När eftermiddagssolen börjar gassa hittar i varje fall en del av de många tusen på stranden ner i det långgrunda vattnet. Rigabukten var vid självständighetsförklaringen 1991 rejält nedsmutsad och långa tider rådde badförbud. Men sedan stängdes en rad fabriker. Flera av Jurmalas stränder har nu EU:s blå flagg, den som visar att vattnet är rent och under ständig kontroll.
Vill man ha mer än sandstrand och gles tallskog bör man bo i restaurangtäta Majori eller de intilliggande områdena Dzintari och Dubulti. Här finns dessutom de flesta fina trähusen. Längre västerut är nattlivet minimalt och de flesta bor enkelt och lagar sin mat själva. I Lielupe, den första orten efter att man korsar floden med samma namn, finns ett friluftsmuseum inriktad på fiskerinäringen.
Fisk i alla dess former, gärna färskrökt, är lätt att hitta och sommartid dignar de små stånden längs gågatan av korgar med smultron, hallon, bigarråer och jordgubbar - allt till löjligt låga priser.
I början av 1900-talet växte det jordgubbar på all odlingsbar mark här. Den sandiga jorden var perfekt. Men fattigdomen i Sovjet gjorde slut på odlandet, då ingen kunde betala för bären och numera odlas det mest i små täppor.
Om man fortsätter den raka vägen från Jurmala mot nordväst kommer man efter tio mycket sparsamt trafikerade mil till Sliteres nationalpark, längst upp i Kurland där Rigabukten och Östersjön möts.
Sanden bildar här dyner upp i skogen och det doftar tång och hav. Nationalparken hyser bland annat landets äldsta skog, skyddad sedan 1921. Här finns träsksköldpaddor, sju sorters reptiler och 130 häckande fågelarter. Dessutom är nationalparken mellanstation för omkring 60.000 flyttfåglar i april månad.
Under promenaden ner på stranden köper vi nyrökta, gyllengula flundror från ett litet stånd. Ett kilo går på 28 kronor. Fisken smälter i munnen och fingrarna luktar rökt fisk resten av dagen.
I Kurland utkämpades hårda strider i andra världskrigets slutskede, tyskarna höll stånd nära kusten ända till kapitulationen och många letter flydde över havet till Sverige.
Under Sovjetåren avfolkades kusten systematiskt genom att all kommunal service som skolor placerades i byar en bit in i landet. Flera områden, inklusive Sliteres nationalpark, var stängda även för Sovjetmedborgare. Kusten kantas än i dag av rostiga militäranläggningar.
Det gör att hela kusten, med undantag för några hamnstäder, är mycket glesbefolkad. När vägskyltarna informerar om en ny by har vi ofta passerat den på några sekunder - en handfull hus, någon bondgård och inte mycket mer, inte ens en affär. På åkrarna växer ibland potatis och sockerbetor. Men oftast skördas bara hö, prydligt på tork på hässjor, som i Sverige förr i tiden. En och annan mjölkpall passeras också.
Glest med folk gör att det går undan på landsvägen, som till största delen är asfalterad. Den håller sig en bit ifrån vattnet, så några vackra vyer får man inte om man inte svänger av på skogsvägar. Vi testar en och kommer till en liten by med enbart sommarhus, alla försedda med prydliga blå skyltar uppsatta för EU-pengar där husens historiska bakgrund redovisas på lettiska.
Men här har en utomstående lika lite att göra som i ett svenskt sommarstugeområde där man ingen känner, så vi fortsätter till Venstpils, hamnstad med färjeförbindelse till Nynäshamn och en gång i tiden medlem av det mäktiga tyska handelsförbundet Hansan.
"Staden med en framtid" är Ventspils slogan som också pryder omslaget till turistbroschyrerna på svenska. Men någon turistinvasion är det inte fråga om, bekräftar den unga damen på turistbyrån som gör allt för att verka stängd. Synd, för stränderna är väldigt fina. De påminner om Tylösand minus nöjeslivet. Här är mer folkligt än i Jurmala.
Staden delas av floden Venta. På norra sidan lastar stora skepp kol och till nyligen också rysk olja, men ryssarna har vridit av kranarna. På sydsidan ligger den gulliga, delvis renoverade gamla stadskärnan, värd en stilla promenad med stopp på torget för att köpa färsk frukt, inlagd gurka eller nyplockade kantareller.
Den stora sevärdheten är det livländska ordensslottet, en gång bas för tyska riddare. I dag finns här ett toppmodernt museum som skildrar stadens historia, bland annat på en rad interaktiva dataskärmar.
Hela den lettiska kusten är en enda lång sandstrand. Även söderut de tio milen ner till Liepaja. Staden, som är känd i Lettland för sin stora produktion av damunderkläder, är betydligt mer nedgången än Ventspils, men saknar inte charm. Gillar man misärturism är en sväng ut till förorten Karosta, stor flottbas under Sovjettiden, ett måste. Alla som jobbade på basen bodde här ute. Nu finns här mest förfall, rader av skrämmande hyreskaserner och gator som mest påminner om kostigar. Mitt i allt detta en stor, vacker ortodox kyrka med lysande guldkupoler.
Här känns det bra mycket längre till de nyrikas Jurmalas än vad det där gjorde till Sandhamn eller Falsterbo.