Den estniska badmetropolen Pärnu har varit kurort sedan 1839. Då öppnade den första badinrättningen i denna grunda vik av Rigabukten, som nu blommat upp igen.
Mira, tre år, springer ut i vattnet tillsammans med storebror Adam. Efter tio meter når det inte ens till knäna på henne, så de fortsätter. Först hundra meter ut blir det för djupt för en liten flicka, men med uppblåsbara simkuddar på armarna kommer hon en bit till i det riktigt varma vattnet.
Här i Pärnu, Estlands sommarhuvudstad, är det kurhotellen och den flera kilometer långa sandstranden som lockar. Läget längst inne i en vik i Rigabukten är perfekt för att varmt ytvatten ska pressas in med sommarens sydvästvindar.
Dagtid är det packat med folk på stranden. Hälften av sommarbesökarna är ester. Resten utländska turister, främst finnar, men också en växande andel svenskar.
Många äldre finnar utnyttjar de låga priserna och köper sommarhus i trakten. Nära stan kan man hitta fina sommarhus med liten trädgård för under halvmiljonen, omräknat i svenska pengar.
Som kurort har Pärnu en lång tradition. Redan 1839 öppnade den första badanläggningen inklusive bastubad vintertid. Men riktig fart tog inte bad- och hälsoturismen förrän vid sekelskiftet då man på hälsohemmen behandlade allt från nervsjukdomar till hjärtbesvär och allt fler reste hit bara för att umgås.
Det vackraste spåret från den tiden är solklart Ammende Villa, en pampig köpmannabostad i jugendstil, som nu är hotell med stor trädgård och konsertaftnar sommartid. Den ligger i det lummiga villabältet mellan stranden och stadens centrum, som finns innanför de gamla svenska befästningsverken. Av vattengrav och försvarsvallar, som troligen designades av Erik Dahlberg, finns bara en kort sträcka vid Tallinnporten bevarad.
1920 erkände Sovjetunionen Estlands självständighet och intresset för Pärnu som bad- och kurort växte i både Tyskland och Sverige. 1925 tilläts gemensamt bad för kvinnor och män på stranden, lerbaden slog upp dörrarna 1927 och kasinot ett par år senare. Järnvägen blev klar 1928 och kortade resan från Tallinn från 14 timmar till bara fyra. Det stora badhotellet i funkisstil öppnade vid stranden 1937, det matchande strandkaféet ett par år senare. Här hänger i dag framför allt unga besökare med en öl i handen när solen böljar dala.
Under några år i slutet av 30-talet fanns direktförbindelse sjövägen med Stockholm och en del hotell hade till och med svenskspråkig personal. För turisterna rådde livets glada dagar och sommaren 1939 firade Pärnu 100 år som badort. Men så kom kriget.
Sovjetiska deportationer 1940 följdes 1941 av tysk utrotningspolitik. Hösten 1944 förstördes de flesta av stadens medeltida hus i ryska bombräder och efter krigsslutet kom nya deportationer.
Men sedan växte Pärnu som kurort igen, folk reste hit från stora delar av Sovjetunionen och 100-tals ton lera från Haapsalus grunda vikar gick åt i lerbaden varje år. Leran lär bland annat vara bra mot gynekologiska åkommor.
Nu kommer inga turister från Ryssland längre, även om man hör en del ryska på stranden - 40 procent av Estlands invånare är ryssar.
Trots att hotellen är fullbokade i juli och halva augusti och stranden packad med folk även när solen inte skiner så är det inte mycket hålligång i stan kvällstid. Inga diskon, inget hett barliv. Snarare en ganska loj, vänlig småstadskänsla. Det finns dock gott om uteserveringar med billig Saku-öl (Estlands största märke) och ännu billigare (och godare) lokal Pärnu-öl. De flesta serveringarna har stängt före midnatt.
En förklaring till lugnet är att Pärnu främst lockar medelålders och äldre. Många av dem kommer för kortare eller längre behandlingar på någon av de nio kuranläggningarna. Det finns längre läkarstyrda kurer, men många sommargäster nöjer sig med massage, skönhetsbehandling eller motionsprogram. I tidens anda erbjuder det största och nyaste av dem, Terviste Paradiis, inte bara hälsokurer utan också ett stort äventyrsbad med billigt inträde. Perfekt på familjesemestern om solen inte behagar lysa.