På undervåningen finns en liten utställning med fri entré: Mariehamn i miniatyr på 20-talet. Stora fina fotografier av societetshus och badhytter samt glasmontrar med stadskvarter och kommentarer. "Erik Juselius bodde här några år på 30-talet." Neptunigatan och Navigationsskolegränd - allt har varit fartyg, skepp och sjömän. Kvar finns kryssningsturister, dock inte en vintrig tisdagskväll. På Storagatan står två bilar parkerade per kvarter.
På morgonen går jag förbi bensinstationer och ett övervintrande pontonflygplan till det museala Sjökvarteret där man schaktar och gräver för att bygga ett ofantligt äventyrsbad som ska locka turister. Bofasta skakar på huvudet.
- Vi har redan så många bad, förklarar några daghemsfröknar och tar med sig barnen ut på isen för att vittja gäddsaxar.
Själv går jag till färjeterminalen och Vikinglinjens "Isabella" som gör strandhugg på rutten Stockholm-Åbo. Det är full fart i färjeterminalen, ungefär som i en järnvägsknut. Samtidigt ska "Amorella" och "Silja Symphony" avgå till Stockholm. Tre megafärjor gör sig till för sammanlagt trettio passagerare i denna lilla hamnstad, det borde in i någon rekordbok.
Tyvärr har isflaken tornat upp sig mellan kajen och "Isabella", så vi får kliva nedför en trappa och promenera utmed kajen och gå ombord i aktern bland lastbilar och långtradare.
Resten av resan är rena drömmen. Att komma från karga Mariehamn till smörgåsbordet ombord och plocka åt sig sikrom, rödpeppargravad sik, ugnsstekt sik samt en utsökt marinerad strömming (utan fördärvande sås) medan fartyget boxas med isflaken i Åbolands skärgård, det är lika exklusivt som exotiskt. I våningen ovanpå dansar den finska medelåldern så det dunsar i golvet.
En fryntlig sydsvensk farbror betalar 180 kronor för smörgåsbordet och hugger in på maten.
- Tar du hela tallriken full med ål?
- Man vill ju ha valuta för pengarna. Så här mycket ål kostar 180 kronor på en krog i Sverige. Då känns resten gratis.
Han tar även för sig rikligt från dryckesautomaterna. Öl och vin ingår i priset. Han klunkar omväxlande ur tre glas medan han lassar i sig mera mat. Senare ser jag honom sova, högljutt snarkande, i baren medan finska par dansar vals och tango i det grönröda skenet från kulörta lampor.
Vintermörkret ligger tungt men båten lyser upp snön på isen vid rännan in mot Åbo. Man skymtar ett och annat ljus på någon ö. Vi passerar en lustig fyr och jagar ett lastfartyg i rännan fram till en flik med öppet vatten där hon går åt sidan och pustar ut så att "Isabella" kan dra förbi med sina stora motorer. Två starka strålkastare spelar trolskt på gråvita isflak som inte har vett att hålla sig undan. Dovt dundrar de mot skrovet.
Fartyget lägger till i Åbo hamn ett stenkast från slottet. Passagerarna möter ett vimmel av bilar och bussar samt tåg till Helsingfors och Rovaniemi. Jag tar buss nr 1 till Salutorget. Baren i Hotell Hamburger Börs är som gjord för en öl medan man väntar på nästa buss. Det är onsdagskväll men tomt på folk, mest förväntansfulla yngre förmågor i väntan på att nattklubben ska öppna.
Fortsätter med buss 51 genom snötunga förorter till glittriga badhotellet Caribia, nybliven borg för kongressfolk och konkurrent till badhotellet i Nådendal. Den karibiska karaktären framhävs med palmer, romdrinkar och runda rytmer i högtalarna. På frukostbordet hittar man dock piroger och marinerade strömmingsrullader bland ananas och karibiska trumpetstötar.
Efter en god natts sömn och frukost tar man sin vita badrock, som ingår, och inträder i badavdelningen. I den finska torrbastun sitter röda karlar tills de storknar. Jag föredrar den eukalyptusdoftande ångbastun. När kongressfolket kongressar delar man bassänger, vattenrutschbanor och palmer med några mammor med barn och äldre par som försiktigt vågar sig in under vattenfallen.
Åker med buss 53 tillbaka genom samma snöhöljda förorter till Saluhallen, köper stekt strömming, fortsätter med buss 42 till Järnvägsstationen. Där väntar Pendolina, det bekväma snabbtåget till Helsingfors. Resan tar knappa två timmar genom snötäckta björkskogar förbi vita fält, påvra pörten, högresta herrgårdar och isiga små städer med plogbilar, gula stationshus och väntande resenärer i regnrock och paraply.
- Välkomna ombord på Pendolino, hälsar rösten i högtalaren.
I korridoren möter jag en andfådd och halt gammal dam som tar sig fram med käpp. Hon uppmärksammar mig på ett par glasögon på golvet. Vi ska överlämna dem till konduktören. Åt vilket håll gick han? Förmodligen framåt i tåget, eller möjligen bakåt. Jag ska ta hand om glasögonen och haffa honom när han passerar efter uppehållet i Esbo. Då dyker servitrisen från kafévagnen upp. Det är hennes glasögon. Hon tackar så hjärtligt. Den gamla damen säger att det var tur att ingenting hände.
Buffetvagnen är snäppet trevligare än motsvarigheten på X 2000, framför allt genom att man pressat in sex små bord med snygga röda stolar.
Tåget susar genom skogen. Kaffe och ostsmörgås kostar fem euro, 46 kronor. Marschfarten är 161 kilometer i timmen enligt displayen i taket. Vattendropparna ilar så snabbt på rutorna att de får långa svansar efter sig och påminner om illustrationer av spermier på jakt efter ägget. Där kör bonden Paavo i sin påvra bil. Där åker fänrik Stål färdtjänst till köpcentret för att hyra en krigsvideo till barnbarnen som inte orkar lyssna på honom. Några klottrare har bombat en ödslig lada i Jorvas.
Helsingfors är trängsel, ljusblänk, snöslask och trafik. Ölglasen skummar på Café Pullman och på större och stimmigare järnvägsrestaurangen. Tar spårvagn nr 2 i riktning mot Skatudden. Vagnen vimlar av förväntansfulla resenärer med väskor och kappsäckar på väg till färjorna till Stockholm och Tallinn. Helsingfors lever upp vid den här tiden på dygnet när färjorna ligger redo att lägga ut, festligt upplysta liksom hotellen runt omkring och Uspenskijkatedralen och domkyrkan.
Stiger av på Mannerheimvägen och besöker badet på Georgsgatan. Det här är Centralbadet i kvadrat med kakel, mosaiker, romersk bassäng och nakna badare, herrar eller damer, man måste hålla reda på tiderna. En barsk baderska beledsagar mig till en badhytt med tillvarons darrigaste lås. Hon förevisar ångbastun, elektriska bastun och den vedeldade bastun som emellertid ska tändas först dagen därpå. Ett tiotal raggiga karlar trippar runt eller simmar i bassängen. En stram kvinna i svart serverar smörgåsar och öl.
Väntar in spårvagn nr 4 vid Glaspalatset med Bio Rex i stora röda och gröna färger. Rusning nu också. Får stå hela vägen. Lär mig att "Stannar" heter "Pysähtyy" på finska.
Stiger av vid Operan. Köper biljett till Rossinis "Askungen". Föreställningen är bokstavligen strålande med ett pärlband av drillande arior och en oktett där sångare och sångerskor sjunger italienska i munnen på varandra samtidigt som textmaskinen försöker hänga med på finska.
Publiken är påtagligt välklädd - som man tänker sig advokater och överläkare men som de aldrig ser ut i Sverige. Deras fruar är lika storvulet kultiverade. På spårvagnen tillbaka till centrum sitter trötta kvinnor med rakt blont hår och näsor och hakor som vedträn. Samt tanter i basker och gummor i stickade luvor och samma kantiga anletsdrag.
I Hotell Tornis bottenvåning gonar sig yngre borgerligheten på American Bar. Tolv våningar upp i Ateljébaren, dit man går sista stegen i en spiraltrappa, kurar ett amerikanskt par och diskuterar livet, det vill säga om vitlök ska kokas i mjölk eller ej. De frågar mig vad som skiljer svenska och finska språket.
- Allt, säger jag. Utom Norge som heter Norgga på finska.
- Men tillhörde inte Finland Sverige en gång?
- Finland var en del av Sverige. Men vi talar olika språk.
- Säg något på finska.
- Pysähtyy, säger jag för att säga något. Det betyder "stannar".
- Jaså, säger jänkarna.
- Yksi, kaksi, kolme, säger jag. Det betyder ett, två tre.
- Yksi . . . ?
Så håller vi på ett tag. Om hörnet på restaurang Cosmos tuggar kvällens sista gäster ner rysk hönssallad, med surgurka och smetana. Folk är inte fulla längre på Cosmos. Inte heller för ett år sedan då jag senast var här. Det var de alltid för tjugo år sedan.
Nästa dag tar jag färjan till Sveaborg, fästningen som efter 250 års härjningar utnämnts till världsarv av Unesco. Färjan "Tor" banar sig ut ur hamnen i gröten av isflak. På Sveaborg möter vi marinuniformer på kajen - kvar finns en sjökrigsskola.
I museet finns rovoljelampor, krutkällarlyktor, ugnar för glödning av kanonkulor och en film som beskriver fästningens historia. I bryggeriet vid bryggan serveras utsökt porter. Strama sjöbefäl mannar bardisken.
Återvänder med "Tor" till Salutorget, går in i Saluhallen, köper smörgås med gravad sik och får på köpet två stekta småströmmingar. Nu randas åter timmen då det festliga vimlet tar vid och de stora färjorna ska lägga ut.
Styr stegen till "Finnjet" som avgår till Tallinn. Det är fredag och mycket folk ombord. Alla par fotograferas vid ombordstigningen. Senare står paren och väljer och vrakar vid en vägg där man hängt upp bilderna.
Kolossen backar ut genom frasande isflak ungefär till den punkt där engelska flottan bombarderade Sveaborg år 1855 utan att få motstånd. Ryssarna hade inte moderniserat artilleriet sedan de tog Sveaborg av svenskarna 1809. Sådant lär man sig på museet i Sveaborg.
Knappt har vi hunnit ut ur hamnen förrän grabbarna hinkar skattefritt i trapporna. Andra kastar sig över smörgåsbordet (21 euro plus dricka). Det är smockfullt runt faten. Honungsströmming är en verklig delikatess. Och vaktelägg. Finländare verkar galna i efterrätter. Många sällskap sjunger snapsvisor, applåderade av andra sällskap. Båten anlöper Tallinn i en orgie av trivsel, skratt och muntra miner.
Munterheten minskar något vid den estniska passkontollen. Vi får köa en timme. Några tullar på sina ölkartonger och upptäcker snart att det inte finns någon toalett. Passfröken är vresig och sätter stämpeln längst bak i passet.
Hotellrummet på Palace i Tallinn är skinande perfekt och doftfritt, som om aldrig någon människa satt sin fot där. Klockan är mycket. Det första man ser på gatan är ett kasino - Astoria Palace, inrymt i källaren till dramateatern med samma namn. Det andra man ser är också ett kasino. Och ett tredje. Hit sträcker sig det desperata kasinobälte som löper genom hela gamla Östeuropa. Hålorna har få spelare men desto flera bleka damer i svart som sorterar korten och ännu blekare män i svart som står till tjänst samt ett gäng grovhuggna karlar i grå svidar vid ett pokerbord i egen alkov.
Gamla stan vimlar av nattflanörer. Folk lämnar Café Rossini och restaurant Carl Fredrik. Ett välfrekventerat ölhak visar sig rätt illa frekventerat. Mörkt målade kvinnor försöker ragga kunder med blickar och åtbörder. Deras beskyddare mumlar i mobiltelefon.
Morgonen är grå och kall men folkrik. Det är lördag. Besöker Musikmuseet som drivs av tre gamla damer, varav två i kassan. Strosar bland blåsinstrumenten som heter trompet, trombonid, saksofon och flööt. "Glada änkan" heter "Lõbus lesk" på estniska. Huset är 700 år med metertjocka murar och en tornvind med ytterligare mässingsinstrument på väggen.
Gamla stan reser sig högt över järnvägsparken. Stationen är en fyrkantig smutsgrå betongskapelse av det slag som kamraterna byggde så många i öst. Vagnarna har träbänkar. Folk verkar fattiga, men tiggarna är få, inte en enda syns till på hela dan.
På Pikk, som gatan heter, finner jag mitt blivande stamställe i stan. Majasmokk ("Gottegrisen") är ett autentiskt kondis från 1864. Här kunde man läsa tidningar flera dygn i sträck och livnära sig på världsdelens mest prisvärda bakverk, bullar och kakor. Salongen är idel paneler, speglar, spaljéer och kakel. Kaffe med bulle och bakelse för tjugo svenska kronor. Lokala ungdomen ska ha latte där som här. Fnittrande barn väntar på föräldrar som säkert inte behöver hanka sig fram. Mumlande intellektuella utbyter åsikter, unga kvinnor utbyter bekymmer med förstående mostrar i stora pälsmössor.
Över gatan har Historiska museet så få fynd från förr som bara ett land kan ha som berövats sin historia. Cigarrbutiken La Casa del Habanero tar nära 200 kronor för bästa Havannan inklusive röksalong. Vid stora torget kostar samma cigarr mer än 200 kronor men då röker man i skinnfåtölj vid ett batteri konjaksflaskor som inte lär ingå i priset. Vissa har med ens fått det så bra att de måste påminna sig om det. Kontrasten är skärande mellan cigarrbudoaren och fattiga gummor i hucklen som stapplar förbi.
Uppe på kullen bakom rysk-ortodoxa katedralen halkar jag till i den glatta gränden och hamnar framför en dörr till en källare med namnet "Napsikomben". Innanför dörren en smal trappa ned till en servering med brasa och den enkla delikatess som bara finns i den här delen av världen. Estnisk surgurka, smetana (surgrädde) och honung, därtill bröd och vodka. Sedan en Bachkonsert, framförd av organisten Tiit Kiik i S:t Nichlauskyrkan. Mörkret har lagt sig. Går åt hamnen i dis och dimma på gatsten förbi skyltar för Money, Casino, souvenirer.
I hamnen väntar två färjor och ett ensamt litet lastfartyg. Lyftkranarna står ödsliga i rad på piren. Även den här gången är vi bara ett fåtal passagerare på däck när vi lägger ut.
I bastun under bildäck är dånet öronbedövande från isflak som dundrar mot plåtarna. I taxfree hör jag, utan att lyssna, den gängse säkerhetsramsan. Inser att samma hörde alla på "Estonia"; lyssnar ändå inte. Femton sekundmeter. Fartyget kränger på svarta vågor. Glest vid smörgåsbordet, och på båten. I karaokebaren underhåller några norrmän varandra. Medelålders män kan bara sjunga "Are you lonesome tonight". De kan inte sjunga den heller. Men de gör det.
I Stockholm är solen lika frånvarande som i Mariehamn, Åbo, Helsingfors. Tullen har gått hem. Kön till passkontrollen är minst lika lång som i Tallinn. Taxin är dubbelt så dyr och det finns bara ett enda kasino.