Knippen av dagsljus sprider sig från fönstergluggarna, ner genom rökelsen som ligger som doftande slöjor runt männen i sina vita klädnader och turbaner. En pojke sjunger med klar och vacker röst, monotont och ihållande genom bönemumlet. Stora afrikanska trummor står lutade mot väggen inne i dunklet.

I det starka solljuset utanför de välvda utmejslade portalerna sitter kvinnor och sorterar säd till nattvardsbrödet. Runtom, tätt intill kyrkan reser sig lodräta grovt tillyxade klippväggar. Blicken följer klippväggen uppåt, förbi små eremitgrottor huggna ur bergssidan lagom för den man eller pojke som sitter inne i dem djupt försjunken i bön och läsning.

Ovanför, högt däruppe är marknivån. För vi befinner oss under jord, eller snarare inne i klippan, i en av klippkyrkorna i Lalibela uppe i det etiopiska höglandet på 2.600 meters höjd.

Häruppe, 64 mil norr om Addis Abeba, i otillgängliga berg omöjligt att nå under regnperioden ligger Lalibela, en av de sju platser i Etiopien som placerat sig på Unescos världsarvslista. Detta är en av anhalterna på den historiska routen i norra Etiopien, längs vilken två andra platser på Världsarvslistan ligger, Aksum och Gondar.

Ingenstans i världen finns Lalibelas motstycke. Elva olika kyrkor, som bitvis liknar antika tempel, är huggna direkt ur klippan, inte från lodräta klippväggar, utan från marknivån och neråt. Klippan under marken glöder och har köttets alla rosa, röda, bruna och lila nyanser.

Lalibela är ett underverk att jämföra med Egyptens pyramider eller Jordaniens klippstad Petra. Men Lalibela är en levande kultplats. Enligt obruten tradition utövar riternas förvaltare gudstjänster enligt den etiopisk-ortodoxa kyrkans mönster, så som de gjort sedan kyrkorna byggdes på medeltiden för 800 år sedan.

En märklig stillhet vilar över området. Som om vår moderna tid med stress och produktivitet inte existerar. Och efter ett tag, så här vid sidan av vår tideräkning och logik, börjar man faktiskt undra över vilken verklighet som är mest verklig.

Legenderna blomstrar i Lalibela. Innan kung Lalibela av Zagwedynastin kröntes förde en ängel hans själ till himlen, där han blev visad de kyrkor han skulle bygga, vilket han sedan genomförde. Visst kan det vara så att änglar hjälpte till att bygga dessa mästerverk, som guiden meddelar oss som fakta. De jobbade sida vid sida med människorna i 24 års tid. Sedan var bygget klart.

- En av kyrkorna byggdes över en natt med änglarnas hjälp, berättar han. För människorna skulle det ta det så väldigt mycket längre tid. Vissa källor berättar att det skulle ha krävts 40.000 människor för att genomföra byggprojektet.

Guiden berättar också att när kung Lalibela låtit bygga alla kyrkor red Etiopiens skyddshelgon Sankt Göran upp till honom, rasande över att han inte fått en egen kyrka. På så sätt kom Bet Giorgis till och som bevis på sanningen blir vi visade märkena från hovarna på Sankt Göran häst.

Bet Giorgis är den mest avbildade av Lalibela kyrkor. Den har formen av ett grekiskt kors och finns ofta som väggmålning på etiopiska fik och som affisch lite här och var.

Jag hade aldrig hört talas om Lalibela innan jag kom till Etiopien. Det är nästan helt okänt i västvärlden. Det känns därför jungfrueligt att vandra här, som om man gjort en alldeles egen upptäckt, även om det nu finns en och annan turist. Som en hemlighet man borde bevara i stället för att röja.

Hur kan det komma sig att vi är så okunniga om Lalibela och resten av Etiopiens historiska skatt trots att svenska missionärer rest till landet sedan 1800-talet? Trots att mängder av svenskar åkt ut med Sida genom åren?

Jag träffar Klas på planet till Lalibela. Klas växte upp som barn till en Sida-anställd på 70-talet i Etiopien och han förklarar det så här:

- Då kunde man röra sig hur man ville, svenskarna äventyrade och upptäckte Etiopien. Sen kom kriget och många provinser stängdes. Hit upp gick det inte att åka. 90-talets västerländska resenärer måste vara pionjärer igen!

Minnet kanske är så kort. Krig och svält lägger dimridåer. Som så ofta med Afrika får bara eländesbilden utrymme. Men Etiopiens historia är imponerande. Etiopien sägs vara en del av det bibliskt ryktbara Saba, vars drottning besökte kung Salomo i Jerusalem på Gamla testamentets tid. De två fick ett barn Menelik, efter vilken Etiopiens härskare anses härstamma. Den sista var kejsar Halie Selassie.

I många år var Etiopien det dolda riket - bortglömt av den kristna världen i tusen år, sedan förbindelserna brutits på 600-talet. Den etiopisk-ortodoxa kyrkan har fortfarande en stark ställning och i landet finns 50.000 kyrkor. Här finns flest handskrivna pergamentskrifter i hela världen. 250 av kyrkorna är klippkyrkor och de mest kända är dessa i Lalibela. Vi promenerar under en hel dag med en guide mellan de underjordiska kyrkorna som är förbundna med varandra genom ett labyrintiskt nätverk av tunnlar och gångar. Öppningar som liknar stora svarta nyckelhål leder in i den rosa klippan och mörka underjordiska passager leder till nästa kyrka.

Kyrkorna är indelade i två olika grupper på var sin sida om det lilla smala bruna vattendrag som döpts till Jordanfloden. Lalibela har också kallats för Nya Jerusalem och Nya Golgata. Det är fortfarande en helig plats, en pilgrimsfärd hit har samma dignitet som en till Jerusalem.

Varje kyrka är unik, utskuren och dekorerad på sitt sätt. Vissa kyrkor är enorma, över tio meter höga. Bet Mehane Alem, som är störst till ytan har formen av ett grekiskt tempel med fyrkantiga kolonner runt om. Bet Maryam är byggt till jungfru Marias ära och är den populäraste kyrkan med sin stora gård. Hit gick kung Lalibela varje dag. På gården ligger en damm som sägs ha befruktande vatten. Bet Aba Libanos grottkyrka klamrar sig fast i bergväggen och till Bet Gabriel Rafael kommer vi på en träbro kallad "stigen till himlen", tio meter över gården. Varje kyrka har sitt eget kors och låses upp av en präst som gärna poserar och tar emot pengar.

Högt uppe i bergen ovanför Lalibela syns tre gapande grottöppningar. Där uppe ligger också en klippkyrka. Dagen efter ger vi oss dit. Det kolsvarta mörkret i gryningen är kyligt, mumlande dova mansröster blandas med skrapet av mulornas fötter. Svarta ögon blänker i ficklampsskenet. Stjärnhimlen gnistrar när vi sätter oss upp på mulorna och sedan bär det brant uppåt.

Det börjar snart rodna i öster. Solen stiger och avtäcker detta fantastiskt vackra bergslandskap som påminner om sydvästra USA:s ökenberg. Som ett vattrat sidentyg. Långt där nere ligger Lalibela, med sina lustiga runda boningshus. Stigen slingrar uppåt i hårnålskurvor längs en lodrät brant. Luften är tunn att andas och det är lätt att få panik. Vi ska upp på 3.800 meters höjd. Vi möter enstaka bönder som springande på den otäckt smala stigen balanserar knippen av flera meter långa agaver på huvudet.

En högplatå med bondgårdar bland eucalyptusträd och låga stenmurar ger en tillfällig respit. Grottöppningarna är fortfarande högt ovanför.

- Mut, mut, mut! Gå, gå! skriker små trasiga barn som springer bredvid och manar på den slöa mulan som helst vill stå still.

Branta trappsteg leder upp den sista biten genom en smal mörk öppning mellan två klippväggar. Vi kommer ut på en höjd. Detta måste vara världens tak. Häruppe i himlen bor munkar. En trappa går ner till klippkyrkan som även här är uthuggen i berget. En svartklädd munk med rakat huvud står i porten försjunken i skriftläsning. Han märker oss inte.

På väg ner tilltar hettan och vi möter enstaka andfådda, knallröda, svettiga och trötta turister.

Efter flera timmars väntan i ett skjul av korrugerad plåt landar ett Ethiopian Airlinesplan som ska ta oss till Addis Abeba. Vi går ombord. Det lilla propellerplanet tar fart och rusar förbi paroxarna som oändligt långsamt och mödosamt drar en plog. Så lättar planet och för oss över bergen tillbaka till nutiden.