Det är hett och torrt. Galonsätena i baksätet klibbar mot benen. Taxin tar oss genom by efter by på vår väg mot Gondar. Taxin, med det typiska handmålade vita taket och blå botten, är gammal och sliten. Antagligen livsfarligt gammal. Men det går inte så fort på etiopiska vägar.
- Eighty birr, säger chauffören och svänger in framför vårt hotell.
Gondar är en stor stad. Knutpunkt för både handel och resande. Men vi har egentligen inte rest hit för att se staden, utan för att uppleva landets historia. Och då finns det tre platser man måste besöka.
1632 valde Kejsare Fasil, med smeknamnet Fasilidas, att göra Gondar till huvudstad. Och lämningarna efter 250 år av kejserligt styre har renderat en plats på Unescos världsarvslista.
Vi promenerar med ett följe av uppmärksamma barn runt oss de knappt två kilometerna till Fasils bad. Slingrande träd och mossöverdragna murar omgärdar den stenklädda poolen. Skuggan ger vattnet en buteljgrön ton och välbehövlig svalka åt oss. Huset, som anses vara Fasils första residens, står med stenben ut i vattnet och är en imponerade syn.
Debre Birhan Selasie. Smaka på kyrkans namn. Glömt, gömt, från en annan tid. Innanför den tunga fårade trädörren i muren sitter en blind gammal man och tigger pengar. Vi stiger in, ger honom några birr, och undrar först om vi hamnat fel. Den ojämna väggen, vasstaket och den grovhuggna arkitekturen gör att byggnaden inte liknar någon kyrka vi sett tidigare.
En präst i fotsid vit kaftan uppenbarar sig i dörröppning, ler mot oss, och bjuder in oss i kyrkan. Det starka solljuset gör oss blinda i mörkret men prästen slår upp dörrarna mot alla väderstreck. Han bjuder oss att sitta på bänken längs väggen och pekar uppmuntrande mot taket. 80 ansikten vänds mot oss och blir synliga i ljusspelet. Det är keruber, barnansikten, med ögon så levande att vi känner oss sedda av dem alla.
Väggarna har tidens mest framstående freskmålare dekorerat med scener ur Bibeln: Jonas och valen, ärkeängeln Gabriel och till och med ett porträtt av djävulen i naiva sprakande färger. Kanske är det omgivningens anspråklöshet som räddade denna rikedom åt framtiden. Eller så var det verkligen en svärm av bin som hindrade den muslimska förstörelsen, som det sägs i sägnen.
För förr fanns här två dussin kyrkor. Men de flesta raserades under 1800-talets sudanska räder.
Omgiven av höga stenmurar ligger palatsområdet mitt i staden. Här har kejsare under 1600- och 1700-talet byggt det ena palatset större och vackrare än det andra. Fasil, Yohannis, Dawit, Iyasu. Alla har de byggt ett eget palats brevid föregångarens. Det är märkligt och nästan makabert hur mäktiga kejsarna varit i ett land där större delen av befolkningen fortfarande bor i hyddor.
Nu är området museum som några få entusiaster vårdar och guidar. Mellan träden, gräset och de vackra blommorna i bjärta färger finns palats med influenser från Indien, Portugal, och det gamla Aksum. De flesta utan tak, bestulna på byggmaterial.
Till för några år sedan fanns det tama abessinska lejon, Etiopiens stolthet, i burhuset från Fasils tid. Nu är de också döda. Men palatsområdet fyller fortfarande en funktion. Här, precis som vid Fasils bad, firas den kristna Timkatfestivalen i januari varje år och lite av stadens forna glans återuppstår. Om så bara för ett par dagar.