Hjalmarrevy med Peter Flack, upplevelsebad i tropisk miljö, friluftsmuseet Wadköping med sina gränder och gamla hus, det sjuhundraåriga slottet vid Svartåns forsande vattenkaskader, utsikten från vattentornet Svampen - nog finns en hel del en helgturist kan fördriva tiden med i Kajsa Wargs hemstad.
Boendet ska inte heller vara något problem. Örebro har tretton hotell i varierande prisklasser och standard, av vilka det klassiska Stora Hotellet är mest bekant. Numera ingår den snart etthundrafemtioåriga byggnaden i Elitekedjan och har i likhet med de övriga hotellen i Bicky Chakrabortys imperium genomgått en grundlig renovering och modernisering.
Den lite murriga stadshotellsatmosfären är urblåst och den röda plyschen ersatt med en sval, avskalad inredning i svart och vitt där inga dammråttor kan gömma sig. Receptionen med sitt blanka marmorgolv badar i ljus från spottar och kristallkronor och de enda detaljer som minner om svunna tider är en extremt lång soffpjäs från slutet av förrförra seklet och mastodontspeglarna i trapphuset upp till rummen. Och så den lyxigt höga takhöjden förstås.
Här ska Hotellpatrullen nu tillbringa en weekend i romantikens tecken. Eftersom det inte kostar mer än en hundralapp var för att byta upp sig till ett något större dubbelrum har vi slagit till och det visar sig vara en bra investering. Det är gott om plats på den heltäckande mattan mellan säng och övrig inredning och två höga fönster släpper in luft och ljus. Men lika spatiöst som rummet lika minimalt är badrummet. Ett utmärkt exempel på compact living där varenda centimeter är utnyttjad - med elegans dock: Grön marmor på golv och i kommod, frilagt handfat och det senaste inom duschskydd, svängbar dörr i plexiglas.
Halvflaskan med cava som ingår i paketet blir en kittlande liten inledning på kvällen. Middagen serveras i hotellets restaurang Slottskällaren och är uppenbarligen en popuär mötesplats för glada gäng örebroare. Det är fullsatt och ljudnivån hög under de låga valven. En djupröd ros på bordet är väl tänkt att försätta oss i en romantisk stämning, men den försvinner snabbt efter att ha doftat och smakat på den beställda rieslingen från Alsace. Korkdefekt, sånt händer. Restaurangens trevlige sommelier skyndar till och vi ersätts med en ljuvlig tysk riesling till den lilla amusen på laxinlindad laxfärs.
Fortsättningen börjar dock inte särskilt bra. Både crepsen med skaldjursfyllning och de två parmainrullade gröna sparrisarna, på gränsen till råa, är kylskåpskalla, och det tillhörande brödet känns dagsgammalt. Riktigt trist blir det när varmrätterna efter en viss väntan bärs in på bordet. Oxfilén har visserligen en svag men god kryddning men lider av ett påtaligt tuggmotstånd. Den stora potatismosbullen ger tyvärr ingen skjuts åt anrättningen och räddas egentligen bara av den rekommenderade sträva cabernet sauvignonen från Spanien.
Fiskalternativet, gös, har visserligen en bra textur men saknar varje tillstymmelse till smaksättning, trots att den presenteras som remoulad-inbakad. Tanken är troligen att det något märkliga tillbehöret, bestående av en tårtbit stabbig brunbränd bondomelett med bitar av fläsk ska matcha fisken. Det fungerar inte.
Betydligt gladare blir vi när vi äntligen är framme vid efterrätterna, en mjuk pannacotta med bär och en liten chokladmousserundel fylld med brûlécrème. Att de små läckerheterna inte är resultatet av Slottskällans konditorkonst, utan inköpta från en av landets ledande leverantörer av delikatesser förtar inte njutningen. Särskilt i kombination med en knäckig Beerenauslese från Österrike, även den ett utmärkt val av vår vinkypare.
Sömnen blir hur som helst god bakom de ljuddämpande treglasfönstren och morgonens frukostbuffé, serverad i den ljusa frukostsalen med bågformade stora fönster mot det pampiga slottet, är rejäl och mättande. Kaffe och juice i automater får oss dock att tänka på Finlandsbåtarnas morgonutspisning och brödkorgarnas innehåll är väl inte direkt lockande. Å andra sidan är det sympatiskt med satsningen på kravmärka råvaror. Och köket ska ha all heder för en perfekt äggröra.