Vi befinner oss vid de sydligaste kobbarna i den finländska skärgården, sydost om finska Utö, inte långt från den plats där Estonia förliste.
På vägen ut från grannön Jurmo har bränningarna varslat om förrädiska grynnor och plötsligt, mitt ute på havsvidden passerar vi gulgröna undervattensgrund som skrämmande plötsligt stiger fram ur havet. Trots de datoriserade sjökorten finns här fortfarande farliga vita fläckar.
Utflykterna till sälgrunden är en upplevelse som tidigare endast varit säljägarna förbehållen. Från och med i år har Jurmoparet Östen och Aino Mattson beslutat sig för att föra ut små turistgrupper till kobbarna längst ute. Det är dock fråga om turism i liten skala och helt på djurens och naturens villkor.
- Vi kan inte ta emot beställningar på utfärder en viss dag. Det är vädrets makter som rår. Först samma dag kan vi avgöra om det är möjligt att åka ut eller inte. Främst är det väl båtfolket som ligger här i hamnen som är intresserade, säger Aino Mattson.
Hit kommer man inte utan en erfaren skärkarl som lots.
Båten ligger på lovarts sida och driver sakta mot skäret. De yngsta, kutarna, ännu vita i pälsen, tumlar ner i vattnet.
Snart kokar vattnet av sälhuvuden och skrävlar som lekfullt slår upp små vattenkaskader.
De nyfiknaste kommer alldeles invid båten och dyker ner på någon meters avstånd. De avtecknar sig som torpeder i det klara vattnet.
Vi är minst lika intressanta för sälarna som de är för oss. De stirrar oavvänt. Vartenda huvud är vänt åt vårt håll.
De äldsta, gulbruna ståtarna ligger lojt kvar och bevärdigar knappt inkräktarna med en blick. De har samma färg som skäret de ligger på. Pälsen skiftar till och med i samma gulgröna nyans som sjögräset som biter sig fast i vattenbrynet.
Vi uppskattar att de största måste väga minst ett par hundra kilo. På läsidan känner vi den fräna fisklukten som omger sälkolonin.
Det är uppenbart att sälarna är ovana vid människor. Här får de ligga i fred för jägare och andra fridstörare.
- Förr var det normalt om man fick syn på sju, åtta sälar på en gång, berättar pensionerade fyrmästaren Gunnar Andersson på Utö när vi senare på dagen berättar om vad vi sett i arkipelagen mellan Utö och Jurmo.
- Aldrig såg man förr sådana mängder som nu.
Gunnar har levt hela sitt liv här ute på fyrön, vars första båk är omvittnad i litteraturen redan på 1500-talet. Han vet vad han talar om. Gunnar och hans hustru Ethel hörde till dem som den fruktansvärda septembernatten 1994 tog emot de få överlevande som räddades i land från Estonia. I deras kök fick de kaffe, värme och den tröst som de två kunde bjuda dem.
Jurmo - det märkliga stenrevet som reser sig ur havet med miljarder fantasifullt formade och färgade stenar har i årtionden varit den populäraste hamnen för svenska och andra seglare som stävat västerut från den åboländska mot den åländska skärgården.
Den karga, legendomspunna ön, känd för sina egenartade "jörmska" invånare är pärlan i den finländska skärgården.
Jurmoborna härstammar från de fastlandsbönder som Gustav Vasa lät hämta hit sedan hans knektar bränt ner ön och tagit livet av invånarna. Det var som straff för deras sjöröveri och ovana att locka fartygen på grund med hjälp av villeldar.
Några Jurmobor sägs i alla fall ha överlevt förintelsen gömda bland klipporna.
Jurmo nämns redan i det danska itinerariet från 1200-talet, som beskriver farleden från Roslagen via Åland och Åboland till Estland. I den nämns Jurmo som "Iurima iacet ultima versus australem plagam ett proxima mari" - Jurmo ligger ytterst i söder och närmast havet.
I dag bor här en handfull personer året om, bland dem Aino och Östen Mattson.
- Vi vill att utfärderna till sälbådarna sker ordnat med hänsyn till djuren. Jag vill också ge besökarna inblick i utskärens historia och livsvillkoren här ute, säger Aino.
På utflykterna är det inte bara sälarna som står på programmet. Avsikten är att ta i land på de yttersta fiskeskären för att njuta en kopp kaffe och medhavd matkorg medan besökarna får en inblick i de förhållanden utskärsfiskarna levde under förr.
På ett av fiskeskären, Kalkskär, står en grå vindpinad liten koja med en kamin och ved som kan erbjuda skydd och värme åt en skeppsbruten eller annan besökare. Huset byggdes 1870 och renoverades 1970. Texten på brädstumpen som spikats upp på väggen med anledning av renoveringen andas en stark bitterhet mot myndigheter som visat utskärens folk föga förståelse: "Detta hus byggdes av utskärsfiskare 1870 i ojämn kamp för sitt uppehälle - huset restaurerades 100 år senare för att hedra utskärens folk som alltid stått på egna ben. Alltjämt ogint behandlat av en blind statsmakt."
Ord och inga visor.
Utanför Kalkskär är det bara havet som tar vid.
På Jurmo möter vi en av de sista stora säljägarna i skären, Paul Andersson, "Bondas-Paul".
- Jag fick tio liter konjak när jag fyllde nittio. Vi söp upp sju, men jag har nog kvar, säger Paul Andersson och häller upp försvarliga skvättar.
Paul Andersson är en gudabenådad berättare, som man inte behöver lirka med. Den före detta skolläraren och säljägaren - för övrigt den siste som harpunerat en säl i Finska viken - har ett färgstarkt liv att plocka berättelserna ur. Vi får höra om året när han sköt 43 sälar och hur han som översergeant på Utö fort under andra världskriget kommenderades ombord på det tyska krigsfartyget Hindenburg med 800 ryska krigsfångar ombord. Fångarna hade gjort myteri och ombord möttes Andersson av ruskiga syner.
- Först såg jag ett par fötter sticka fram under en presenning och när de ryska fångarna bad mig sitta ner och äta av en stor ost som de satt och karvade i såg jag vad de använde som matbord: en död tysk officer!
Också en amatörantropolog eller ortnamnsforskare har behållning av öns överdådig utbud på geografiska namn. Man räknar med femhundra namngivna platser på den lilla ön i stil med Kattrompbärj, Tjörkbrantn, Rysskojon, Staffasgåbben, Staffastjärnjen, Sjitsten och Fittsten. För att nämna några.
Det lönar sig att satsa på korta dagsetapper i den åboländska utskärsarkipelagen. Det finns så mycket att se och uppleva på holmarna. Några sjömil nordost om Jurmo ligger Björkö, av ortsborna fortfarande benämnt "Birtje", vilket enligt sakkunniga eventuellt kan härledas till Vikingarnas Birka.
Byhamnen är djup skyddad fjord, sommartid fylld av seglare.
Bara ett stenkast från fjorden ligger öns berömda insjö, med bräckt vatten där det simmar bland annat abborre och gädda.
En härlig simplats.
Ytterligare ett par sjömil norrut vidtar Aspöarkipelagen. Ön delas av en sänka benämnd "Söderängen" som löper mellan de höga bergen och anses vara det samma "Aspaesund" som nämns i den unika farledsbeskrivningen från 1200-talet.
Ännu under 1950-talet var ängen där Aspaesund antas ha legat jämn och slät som en golfbana på grund av betet. Nu bereder en frodig vegetation ut sig och den som har tur kan kanske hitta en "Ståndört" (nämnd redan i en skrift från 1578), "Mansstyrckia" (1685) eller "Ålderdomens Sängietröst" (1694) som man tillverkade kärleksdrycker av långt före Viagrans tid.
På berget invid hittar vi det avtryck som Aspöjätten lämnade efter sig när han försökte krossa kyrkan i grannbyn på Nötö med en sten som han kastade härifrån. Stenen missade och kan beskådas där den fortfarande tycks stå och väga på berget invid sundet mellan Bånholm och Nötö.
Avtrycket i berget kommer från jättens rumpa eller manliga könsdelar, beroende på anekdotberättaren.
Kanske man också kan få syn på Stava från Västergård som dog under mystiska omständigheter kring 1890. Många har sett henne spöka.
Andra öar att lägga på minnet i den åboländska skärgården: Gullkrona, Tunnhamn, Vänö och Borstö.