Vi sitter på Seahorse med en stor öl framför oss i den tidiga kvällen. Intressant, tänker jag, att finnarna tycks variera mängden öl i glaset efter beställningen, snarare än använda olika stora glas. Kanske skulle ett litet glas anses löjligt i detta alkoholtraditionstyngda land, funderar jag fördomsfullt medan maten anländer.
Vorschmack, Marskalk Mannerheims favoriträtt, en blandning av får och ko som malts med ansjovis. Dagen till ära har vi därför redan firat med varsin stadig Mannerheimsnaps (smaksatt med vermouth). Niclas, infödd och för kvällen krogguide, frågar intresserat om jag vill prova någon annan sorts nubbe till maten. Men vi ska på barrunda efterråt, det har redan talats om Ädelbrännvin (brännvin smaksatt med konjak) till kaffet, och jag ska arbeta i morgon. Så jag tackar nej.
- Just, säger Niclas gillande och beställer snabbt två "likadana" nubbar till.
Legendariska Seahorse är ett ställe vars motsvarighet knappast längre finns på vår sida om Finlandsbåtarna. Här har tiden, bokstavligt talat, stått still sedan 1930-talet. En del av kunderna tycks ha suttit här sedan dess. Andra var knappt födda på krogens femtioårsjubileum.
Fondväggen pryds av några modernistiskt målade svart- och rödrandiga sjöhästar, därav namnet. På finska kallas stället dock "Sikala" vilket alls inte betyder sjöhäst - utan "svinstia". Det är det dock ingalunda frågan om. Snarare ett vardagsrum med vita dukar, en plats för både tröst och fest. Liksom mycket annat i Helsingfors en märklig blandning av främmande och välbekant för en svensk: här dricker de också snaps och äter strömming. Men smaken och stämningen är om inte direkt exotisk, i alla fall distinkt annorlunda.
Miljön och människorna påminner om något ur Aki Kaurismäkis filmer - från restauranginteriörerna i "Moln på drift" till existenserna i "Mannen utan minne" - två filmer som bör ingå i den seriösa Finlandsresenärens bakgrundsstudier.
Kaurismäki är förresten inte bara filmregissör - han har ett eget krogimperium också. Alltså går vi vidare till Bar Moskva.
Innanför en oansenlig dörr döljer sig en minimal bar. Som namnet antyder andas inredningen av en svunnen sovjetisk tristess. På väggen ett fotografi av Kaurismäkis avlidne favoritskådespelare Matti Pellonpää.
Bakom bardisken ligger en hög trekantiga rågmackor med ost. Musiken är sovjetisk schlager, givetvis på vinyl. Inredningen skapar en komplett illusionen av det forna östblocket inklusive bakgrundsbrus från ventilationen. Varför romantisera en gammal diktatur som Finland haft problem med under hela 1900-talet, frågar jag Niclas.
- För att vi har levt med Sovjetunionen så nära inpå. Det är en del av vår uppväxt och det är svårt att inte bli åtminstone lite nostalgisk vid minnet.
Vi lämnar bar Moskva och beger oss av till förorten Berghäll. Den ligger inte så långt bort. Helsingfors är en mycket behändig stad. Från stadens centrala delar ligger det mesta inom promenadavstånd - eller en kort spårvagnstur bort. Bussar finns också, liksom en tunnelbanelinje.
Berghäll är den klassiska arbetarstadsdelen. En motsvarighet till Södermalm i Stockholm kanske, som också sett en inflyttning av medel- och höginkomsttagare.
Stadsdelens arbetarkultur finns kvar. Vi går längs Helsingegatan, där barerna och de enkla matställena ligger vägg i vägg. Garderobiären på Tenkka tar artigt emot.
Hit kommer man inte för inredningen. Det skulle kunna vara vilken svensk pizzeria som helst. Ölen smakar som överallt. Det som gör stället märkvärdigt med rikssvenska mått är "karaoken". Här sjungs det nämligen, och inte vad som helst.
En ung man i mustasch, jeans och skjorta kliver fram och greppar mikrofonen. Musiken drar igång. Långt från sedvanlig hitlistepop sjunger mannen "Ei tippa tapa": en låt av Irwin Goodman, alias Antti Hammarberg.
- Finlands Cornelis, förklarar Niclas, och översätter refrängen: "En droppe skadar inte, man drunknar inte i en hink och när man väl har börjat, är det bara att fortsätta."
Strax intill har en ny bar just slagit upp portarna: Kola måste ha en av de mest stylade inredningarna i hela Suomi. Vore det inte för de platta bildskärmarna fästa direkt på väggarnas psykedeliska tapeter, är intrycket av trendigt 70-tal total. Svängd jakarandapanel i taket. Heltäckningsmatta.
Det mesta av inredningen är återvunnet från soptippar, får vi veta. Så chict. Ett ungt par sitter fint i beige Fred Perry-uniform (han) och tältaktig utstyrsel från Ivana Helsinki av Finlands hetaste designer Paula Suhonen (hon), båda har lagt upp sina mobiltelefoner på borden.
Soft lounge-musik strömmar ur högtalarna. Jämfört med karaokekrogen Tenkka skulle detta ställe lika gärna kunna ligga på månen. Eller åtminstone i New York. Men det ligger i Helsingfors - de tusen vattenhålens stad ...