Allt är spritens förtjänst. Det är den som förklarar att två vuxna och två barn kan åka tur och retur till Åbo, bo två nätter på båten (B-hytt dit, A-hytt hem) samt besöka Muminvärlden för allt som allt 1 600 kronor. Alltså ungefär 400 kronor per person.

Det är alla resenärer som lämnar båtarna med släpkärror fullastade med öl – obetydligt billigare än på Systembolaget – som sponsrar allas våra resor. Och som förklarar turtätheten och den extremt effektiva verksamheten där inte en minut går till spillo.

Tjoff, tjoff, tjoff. Av med gamla gäster. På med nya. Att utfordra och sälja till. Slafsigt? Inte alls. Det är proffsigt.

För mig som åkte Finlandsbåt senast när det röktes och kräktes lite överallt erbjuder M/S ”Galaxy” ett under av finess. Astrono­miska lekrum, film, ­datorspel och internet samlat alldeles intill en någorlunda smakfull servering där föräldrar kan sitta och ta en kaffe ­eller till och med ett glas. Inget kostar någonting. Ja, förutom ­dryckerna förstås. Men barnens aktiviteter är gratis.

Resan börjar redan vid ombordstigning. Muminmamman och Lilla My möter de förstummade barnen som undrar hur de välbekanta figurerna ska hinna hem innan vi hinner till dem.

Men – kan man tänka sig – det gjorde de.

Färjan anländer okristligt ­tidigt, och till följd av den minutiösa ”löpande band”-principen finns förstås inget utrymme att ligga och dra sig.

Vi hittar inte den transferbuss som går till Nådendal utan tar taxi. Inte gratis, men det är ingenting när man rör sig utanför Sveriges gränser nuförtiden. Milen till Nådendals spahotell, där vi väljer att inta vårt morgonmål, går på knappa 400 kronor.

Tre timmar efter att vi ­anlänt, klockan tio, öppnar Mumin portarna till sin lilla ö. Jag skriver ­lilla och jag skriver ö, därför att det kom att prägla dagen. Avstånden i Mumins rike är ­mindre än i exempelvis Astrid Lindgrens, vilket gör det lättare att kryssa mellan teater­föreställningar och andra aktiviteter.

Att det är en ö gör det friskare och mer uthärdligt under en rejält varm dag. På ön finns en badstrand där vi två gånger under dagen sänker ned våra varma kroppar i den svalkande Östersjön. Sedan är vi redo för nya Muminmöten.

Den känsla som dröjer kvar är att Norden ändå alltid är Norden. Och att Finland är mer Norden än något annat land. En smula salt på något vis, i en värld av poröst socker. Kargt. Rekorderligt. På riktigt.

Som småbarnsförälder i dag får jag ibland en känsla av att vandra bland kulisser och plast. Det är Barbiediadem som kostar en halv förmögenhet, men som gjorts i Kina för någon hundradel av priset, och som det vanligtvis inte krävs mer än ­några ­minuter innan den brutits av på mitten. Allt går sönder och allt är på låtsas. Krafs och slafs. Rätt ­igenom.

I Mumins värld känns allt på riktigt. Mumins blåa hus har fem riktiga våningsplan, riktiga trappor och ingen låtsas­del som avspärras med ett rep för att vi inte ska märka. Barnen får gå överallt och känna på allt.

Muminpappans skepp lite längre bort är byggt av breda trätiljor och emaljgrytorna i skeppsköket av just emalj (jo, jag var ju tvungen och gå fram och känna på dem). Det hänger en hängmatta i hörnet. I den kan man ligga när Too-Ticki berättar om de osynliga näbbmössen. Om man nu inte väljer att ligga i någon av de andra slafarna, som också de är på riktigt.

I en reklambroschyr läser jag att Muminvärlden är värd minst en dag. Min uppfattning är att den är värd max en dag. Av inget annat skäl än att det ­räcker bra. Större än så är inte ­Mumindalen.

Till och med barnen känner sig nöjda när det återstår en dryg timme till stängning och tre timmar till att kasta loss – denna gång med ­Silja ”Europa”. Vi tar den korta bropromenaden tillbaka till det pittoreska Nådendal och lämnar tillbaka skrindan vi hyrt (en perfekt liten investering eftersom vi var tvungna att släpa med oss vår – om än lilla, men ändå – packning).

Längs kajkanten hittar vi ett bord i eftermiddagssolen på en av de många uteserveringarna. Där sippar mammorna ett glas kallt vitt vin, barnen läsk, medan vi pratar huruvida det var läskigt eller inte i Mårrans hus.

Sedan äter vi en hutlöst dyr, och hutlöst dålig, tidig middag. Allt medan solens strålar reflekteras i våra vinglas och vi känner att denna måltid inte på ljusår räcker för att solka känslan av att detta var en riktigt bra dag i allas våra liv.

Och tänk, allt det tack vare spriten.