Tärnan är orolig för sina nykläckta ungar och gör dyk efter dyk mot mig, trots att jag försöker hålla avstånd på klipporna. När hon stryker tätt över mitt huvud medan hennes artfränder skränar ljudligt känns det lite som Hitchcocks "Fåglarna" - jag flyttar mig längre bort. Tärnorna på ön Kylmäpihlaja, liksom havsörn och de 176 andra fågelarter som setts här, vill inte bli störda men tvingas sedan några år vänja sig vid allt fler besökare.
Ön var stängd under decennier och när den finska militären drog sig tillbaka 1995 höll den på att bli mobiltillverkaren Nokias privata ö. Men Kylmäpihlaja, vars namn på svenska betyder "Kalla rönnskär", där "kalla" lär syfta på obebodd, köptes i stället 1999 av Raumo kommun för fem miljoner finska mark och i dag är den öppen för alla som vill besöka den.
Och ön är - trots namnet - inte längre obebodd. Åren 1952-53 byggdes Finlands sista större fyr här ute - en unik konstruktion där det 36 meter höga tornet innehöll lotsbostäder. Normalt brukar bostäder vid fyrar finnas i ett hus bredvid. Fyren byggdes i tegel i stället för sten från själva ön, som annars brukligt var. Lotsarna var stationerade här ute för att ta hand om den livliga lasttrafiken in och ut ur Raumos hamn.
I dag snappar radarn upp ankommande fartyg i så god tid att lotsarna i stället går ut från fastlandet och normalt ska båtarna dessutom ha anmält sin ankomst tolv timmar i förväg. Fyrvaktaren drogs in 1998. I stället har tornet blivit hotell med tolv rum som alla har fantastisk havsutsikt.
Hotellet och serveringen intill drivs av makarna Päivi och Sune Karlsson.
- Vi träffades till sjöss på ett fartyg där jag var kapten och Päivi telegrafist, säger Sune.
Hans mamma var svenska, men här i Raumotrakten får han sällan anledning att praktisera språket - här talar alla finska.
- Vi tvekade först när det dök upp erbjudanden om att driva hotell och fik här ute. Men nu är det femte året som vi håller på. Vi har öppet mellan maj och oktober och under den tiden brukar vi ha runt 10.000 besökare på ön. När vi kommer hit på våren ligger det fortfarande is på klipporna. Vinden pressar upp den på land och ibland bildas tio meter höga vallar. På hösten hyr vi ut rummen som retreat där gästerna sitter tysta på sina rum och mediterar under en helg. Det har blivit lite av en succé. Och så har vi guidade turer runt ön.
Det lilla kapellet i källaren föreslogs av en lokal präst och här har det blivit mycket populärt att gifta sig. Strax efter mitt besök väntar Karlssons fyra bröllopsföljen under samma dag.
Än så länge håller de menyn kort, mest mackor, fika och glass. Besökare kan i stället använda grillplatser som kommunen servar med ved. Men till lunch dukar man i fyren fram sin goda laxsoppa - en rejäl dilldoftande portion med rosa laxbitar och mycket potatis och mörkt skärgårdsbröd därtill. Och på kvällen kan de som övernattar mumsa i sig annan typisk finsk sjömansmat - lapskojs. Den lagas på flera sorters kött som fått koka samman med lök, potatis, palsternackor och kålrötter - långt ifrån den oaptitliga gegga jag minns från skolbespisningen i grundskolan. Mättande och gott tillsammans med ett par mellanöl, som ju i Finland får säljas överallt.
När de sista daggästerna åkt och bara vi som bor på hotellet och några fritidsseglare i den skyddade hamnen är kvar, lägger sig lugnet. Jag vandrar runt bland C-vitaminrik havtorn och hög, lila rallarros. Till och med fåglarna har lugnat ner sig när solen sakta sjunker i havet, himlen brinner i väster och fyren till slut tänds.
Nästa förmiddag ser jag flera lastfartyg på väg in i den smala, ganska grunda inseglingsrännan. Varje vecka anländer 25-30 fartyg till Raumo, som är en av Finlands största hamnar. Här lastar de cellulosa och glansigt papper som ska till kontinenten, och havre som ska till USA. USA-båtarna kommer bland annat med kaolin - lera som används för att göra just högblankt papper.
På det stora varvet byggs färjor och kryssningsbåtar. Båtbyggartraditionen går långt tillbaka i tiden och på 1800-talet fanns Finlands största segelfartygsflotta i Raumo. Än i dag finns här Nordens största trästad, med över 600 trähus, de flesta från den första halvan av 1800-talet. Sedan 1991 är trästaden med på Unescos lista över världsarv.
Gunilla Turtschner, från Malmköping, arbetar som guide här. Kärleken till en österrikare med jobb i Finland förde henne hit för 22 år sedan. Hon gör privata guidningar på svenska till en fast taxa, men vill man komma lindrigare undan finns det gruppvandringar på finska hela sommaren och på engelska i augusti. Ännu mer sparsamma nöjer sig med en broschyr på svenska som lotsar till sevärdheterna.
Vi promenerar genom stilla gränder med hus där snickarglädjen flödar - gula, röda, ljusgröna, gråa hus med vita snickerier - nästan alla färger verkar tillåtna. Andra byggnadsregler har däremot varit stränga genom tiderna. På 1700-talet förbjöds exempelvis tvåvåningshus och restriktionerna för att hindra storbränder har alltid varit stränga. Förr gick det brandvakter på gatorna hela nätterna. Den sista stora branden var 1682.
- Raumo växte fram runt det som då var ett franciskanerkloster och som nu är Heliga korsets kyrka. Alla katolska kloster tvingades ju stänga under Gustav Vasas reformation.
Inne i kyrkan finns superba fresker från medeltiden, övermålade under reformationen, men framtagna igen 1891.
En bit därifrån finns en brunn av samma typ som dem man hittar på några torg i Gamla stan i Stockholm.
- Prova och drick, det är gott vatten, säger Gunilla och pumpar.
Gamla Raumo är i allra högsta grad levande - befolkningen ökar stadigt då allt fler hus blir bostäder och i dag bor runt 750 personer i trästaden. På morgnarna är det traditionell fisk- och grönsaksmarknad på torget. Det skapades genom att ett helt kvarter revs på 60-talet. Ett par fula hus hann man också bygga intill det nya torget innan den lokala opinionen mot rivningarna segrade - resten fick stå kvar. Alla hus har skyltar med tomtnummer, gatunummer och ett namn - en flerhundraåriga tradition.
Raumoborna tycks vara riktiga traditionsbevarare - då tänker jag inte bara på trästaden, utan också det alldeles egna språket - rauman kieli - en korsning mellan finska, svenska och estniska, som bara Raumobor förstår och många talar till vardags. Det finns till och med en tidning på rauman kieli.
En annan tradition - spetsknypplingen - kom till stan med sjömän på 1700-talet och blev snabbt en viktig hantverksindustri. Spets var eftertraktat bland dåtidens societet och användes framför allt på kläder. Än i dag knypplar massor av Raumobor, "spetsveckan" i juli lockar många besökare och en knypplerska i arbete står staty bland trähusen.
Sedan trästaden blev världsarv har Tammela, ett center för information om traditionell byggnadsteknik och renovering öppnat. Pedagogiskt visas här hur man kan undersöka husens historiska lager - exempelvis genom att försiktigt plocka fram en rad generationers tapeter. Här finns dessutom bra information om djurliv och växter i stan, plus gratis recept på traditionell mat. Fem trähus är numera museum och visar livet för både fattig och rik - samma inträdesbiljett gäller på alla.
Inte långt från Raumo ligger ännu ett världsarv - Finlands förs-ta. Bronsåldersgravarna i Sammallahdenmäki, några mil österut, ligger på en ås ute i en gles tallskog och måste vara ett av västvärldens minst besökta världsarv. På bronsåldern nådde havet ända hit, men landhöjningen har varit kraftig i västra Finland.
- Det kommer väl mellan tio och sjuttio personer om dagen, säger Satu Karonen, student från Tammerfors som sommarjobbar i en liten informationskur här ute och mest har bromsar som ovälkommet sällskap.
Vill man se alla gravrösen får man gå en behaglig skogspromenad på ett par kilometer. Det finns totalt 33 rösen, byggda av lavtäckta stenar, de äldsta är cirka 3.000 år. Det största är ett fyrkantigt röse som kallas för kyrkgolvet och precis som vad gäller flera andra strukturer på området är forskarna osäkra om varför det byggdes och om det ingått i någon sorts ritualer. I flera av de rösen man antar vara gravar har man inte hittat några benrester alls.
Efter att ha sett allt måste jag säga att Sammallahdenmäki kanske inte är värt någon längre omväg för den som inte själv är arkeolog, gillar bromsar eller samlar på världsarv.
Björneborg, eller Pori som stan heter på finska, är kanske mest känd för sin jazzfestival, en vecka i mitten av juli varje år. Den lockar både lokala förmågor, bra nordiska artister och världsstjärnor, och under festivalveckan är det folkfest längs Kokemäenjokis strand.
Precis som Rauma hade Björneborg en stor trästad som byggdes upp gång på gång efter storbränder. Men mot moderniseringen på 60-talet stod inte trästaden pall. Nästan allt revs och ersattes med flervåningshus som inte skulle känna sig bortkomna i det forna Östtyskland. Bara längs älven har hela kvarter av äldre bebyggelse - de rikas stenhus - bevarats. Här ligger två utmärkta museer, Porin Taidemuseo, specialiserad på modern konst och Satakunnan Museo, som på ett suveränt sätt skildrar historien i den här delen av Finland - missa inte det.
Men Björneborgs främsta sevärdhet finns på kyrkogården. Sigrid Jusélius var bara elva år när hon dog 1898 av följdsjukdomar efter mässling. Hennes far, affärsmannen Fritz Arthur Jusélius var förkrossad och lät så småningom bygga ett stort mausoleum till dottern - en konstskatt där väggarna är täckta av fresker målade av Akseli Gallen-Kallela. De skildrar livet och döden och man riktig känner faderns sorg när man står där inne. För att bevara dotterns minne startade Jusélius också en stiftelse i hennes namn, som satsar stora pengar på medicinsk forskning.
Sju kilometer strand i en svag båge med fin sand, långgrunt i vattnet och höga sanddyner innan tallarna tar vid. Låter helt okej, eller hur? Det tycker många, så en solig eftermiddag blir det faktiskt trångt på stranden i Yyteri, för att inte tala om när man ska hitta en p-plats. Yyteristranden är mycket känd i Finland, det har till och med skrivits hitlåtar om den. Den ligger 15 kilometer norr om Björneborg och här finns både spahotell och camping. Fortsätter man några kilometer till når man Reposaari med fler stränder, rader av vindkraftverk och en bra fiskrestaurang alldeles vid havet. Men de flesta väljer Yyteri. Viken öppnar sig åt sydväst, vilket är perfekt för vattenuppvärmningen och för vindsurfarna som trivs här.
Men när solen går i moln och regnmolnen snabbt tornar upp sig, utbryter rena folkvandringen. Det blir kö över sanddynerna och familjer flyr med hoprafsade strandprylar i ena handen och barn i den andra medan de första dropparna landar tungt. Snart har nästan alla åkt, det blir kö tillbaka till Björneborg.
Nästa morgon skiner solen och jag far ut till stranden igen. Klockan tio är det inte fler än tjugo personer på stranden och två i vattnet. Perfekt för en lång promenad i vattenbrynet och ett dopp när jag blivit varm.