Punkaharju. Smaka på namnet. Det andas urskogskraft och kärv mystik. Det råkar också vara namnet på en geografisk plats, en ås i det finska sjösystemet. I snart 50 år har jag längtat dit, ända sedan jag såg den svartvita bilden i folkskolans geografibok. Den smala landtungan mellan två sjöar förtrollade mig.
Där gick en liten väg också. Dit ville jag åka.
Nu bar det sig inte bättre än att det hann gå flera år in på 2000-talet innan längtan kunde stillas. Men när bilen en sommarmorgon rullar av "Silja Symphoni" i Helsingfors hamn är målet för resan självklart. Att påskynda mötet genom att sätta gasen i botten på fyrfiliga leder känns däremot helt fel. En så långvarig förälskelse närmar man sig varligt. Till exempel genom att smyga upp längs den ryska gränsen på den lilla vägen 387 längst i öster.
Här möter ortnamn som Muurikkala, Hujakkala och Lötsönmäki. De låter som släktskap med Punkaharju. Djupa skogar avlöses av havrefält, små hukande byar, enstaka småsjöar, myrar och mossbelupna rotvältor.
På kartan har orten Ylämaa försetts med en röd stjärna som betyder "värd en omväg". Det är inte utan nyfikenhet vi närmar oss. Vid vägen finns några timrade hus och så står där "Spektrolit", vilket knappast är klargörande. Men i det lilla museet får man veta att just här bryts en stenart som till skönhet, hårdhet och sällsynthet kan mäta sig med vilken ädelsten som helst. Den uppvisar ett fascinerande färgspel i regnbågens alla färger som varierar beroende på hur ljuset faller in.
De första spektrolitkristallerna hittades i stenar som användes i stridsvagnshinder. Nu infattas slipade stenar i silversmycken och försäljning pågår förstås på plats.
Villmanstrand blir dagens mål. Belägen vid Finlands största sjö Saimen är det inte oväntat att rader med kryssningsbåtar ligger vid kajen.
Bland annat går det att åka ända till Viborg fem mil bort längs Saima kanal. Ovanför hamnen ligger det stora fästningsområdet som först svenskar och sedan ryssar byggde på 1600- och 1700-talen. Här finns Finlands äldsta ortodoxa kyrka och en rad museer, bland annat ett kavallerimuseum i fästningens vaktstuga med näst intill outhärdliga bilder av livet i krig för en häst. I Södra Karelens museum går det att bekanta sig med karelska folkdräkter och runosångare eller förlora sig i en detaljerad miniatyrmodell av staden Viborg som den såg ut år 1939.
När den kulturella rundvandringen är avslutad finns ett naturligt mål, Café Majurska. I lokaler som inretts med såväl tunga sammetsgardiner som skira spetsar, svulstiga barockspeglar och rustika allmogeskåp går det att avnjuta ett gigantiskt kaffebord med mäktiga kvargtårtor, välfyllda bärdito, rejäla kanelbullar och allehanda kakor. En gyllene samovar håller tevattnet varmt. Sommartid njuts fikat kanske allra bäst på verandan i vitt och blått med omfångsrika prunkande hortensior.
Så är då dagen kommen för resans stora möte med det som kommit att kallas Finlands nationallandskap. Vägen dit från Villmanstrand är grönmarkerad på kartan, det vill säga klassad som mycket vacker. Men den går genom skogar utan minsta sjöglimt. Är detta en föraning? Vid ingången till åsen finns en turistkiosk där det vid vårt besök bara finns broschyrer kvar på ryska. Men informationstavlor berättar att åsen formades av inlandsisen för mer än 10.000 år sedan. Trettio år stod den här och stampade och skyfflade upp grus och sand vid iskanten.
Vi startar bilen och färdas andäktigt de sju kilometrarna som skiljer Pihlajavesi från Puruvesi. Bara en smal ås mellan sjöarna. Så snabbt är allt förbi att det blir nödvändigt att vända tillbaka igen, stanna mittpå och vandra en bit längs bården av tallskog och blåbärsris. Och sitta ner en stund och stämma av decenniers längtan. På det absolut stilla vattnet kommer en turbåt glidande. En fiskmås skriar och mygg surrar. Annars det absolut lugnt. Visst är det vackert, men kanske ändå inte i en dimension som motsvarar förväntan och längtan. Dessutom är inte detta bilden. Vi måste komma upp. Letar efter utsiktspunkter, men överallt skymmer skog.
Vattentornet i Punkaharju föreslår någon. Vi åker dit och övervinner såväl klaustrofobi som svindel. 218 trappsteg i spiral leder till toppen. Utsikten över de två sjöarna är vid, men åsen syns bara delvis. Vi är inte tillräckligt högt uppe. Inser att folkskolebokens bild förstås tagits från ett flygplan. Men att ta till sådana medel vore för drastiskt. Vi åker i stället till förbokade Punkaharju stadshotell, det äldsta i sitt slag i Finland. Får rum i Kejsarinnans villa från 1898, ett annex som en bakelse i rosa, i gles tallskog med sjöutsikt. I huvudbyggnaden serveras middag i pensionatstil, det vill säga gående bord där kålrotsfyllda piroger och rödbetspaté blir trevliga bekantskaper.
I matsalen finns många gamla foton från åsens historia. Där kan man se att den kanske var mäktigare på den tiden vägen slingrade smalare och utsikten var mer rensad från träd. Och få veta att tsar Alexander I redan 1803 blev så förtjust i åsen att han beordrade att den skulle skyddas.
Men Punkaharju har fler sevärdheter. En, som man inte får missa, är konstcentret Retretti. Det finns nersprängt i urberget eftersom det inte gick att få tillstånd att bygga tillräckligt stort ovan jord på denna plats. På nakna klippväggar spelas olika videoprojektioner upp, en schamantrumma ljuder och söta skulpturer av vikarsälar möter i en grotta. Det är vackert, spännande och mystiskt. Varje år lockar Retretti med nya upplevelser.
Några mil bort ligger Kerimäki med världens största träkyrka. 3.300 sittande åhörare ska få plats. En omöjlighet tänker man när vägen dit slingrar mellan glest befolkade byar. Men så syns hon plötsligt lysande solgul högt över bebyggelsen. Inte bara basytan är enorm, sittplatserna finns i två våningar, höjden i mittskeppet uppgår till 27 meter. Vi provar några bänkar och finner snart att bekvämt är det inte att bevista en gudstjänst. Korta säten, raka ryggar och charterplansutrymme för benen. Här gällde det att få in så många som möjligt och att sedan hålla dem vakna. Vem kom på idén att satsa så stort i denna avlägsna bygd? Svaret lär vara en ambitiös präst som garanterat ville att hela församlingen skulle få plats om man gav dubbla gudstjänster. Detta hände i mitten på 1800-talet.
Till Nyslott är det bara en kort bit. Här är Olofsborg, grundat 1475, en riktig tungviktare. Men den bäst bevarade medeltida borgen i Norden är för nutida musikälskare kanske mest känd för den stora operafestivalen som återkommer här i juli månad varje år. Ett stort tak som är uppspänt över innergården hela sommarsäsongen förtar lite av upplevelsen för dem som inte kommit hit för arior.
En guidad rundvandring för till slottets inre, till bastanta kanoner bakom djupa gluggar i murarna, till medeltida boningsrum med stora eldstäder och utskjutande toaletter som medgav fritt fall ner i det omgivande vattnet, till spiraltrappor upp till tornens försvarsvåningar och utsikter över de pilspetsformade bastionerna. Dessutom till sägner, som den om slottsjungfrun som murades in i muren som straff för att hon försökt förråda borgen. På platsen slog en rönn rot.
Längs Linnankatu nära borgen finns flera övernattningsalternativ. Ett lite överraskande sådant är Cafe Mimosa som hyr ut rum i ett hus som vintertid bebos av studenter. En tvårummare i visserligen enkelt snitt, med en inbyggd balkong mot vattnet kostar 1.000 kronor per natt och rymmer minst fyra personer. Då bor man i ett trähus som tillhör de äldsta på orten.
Nyslott är staden för den som vill njuta Finlands sjösystem från vattnet. Båtturerna är talrika. Till Retretti och Punkaharju går dagsutflykter, till träsnideriets mästerverk Villa Rauhalinna likaså. Mellan Kuopio och Nyslott finns sommartid en daglig förbindelse. Vi beslutar oss för att utnyttja delar av den och via arrangören Roll Cruises åka minibuss upp till Heinävesi för att sedan uppleva en fem timmars båtfärd tillbaka.
Efter många besvikelser på landsvägarna där sjöarna oftast göms bakom björk och tall blir detta det definitiva mötet med de tusen sjöars land - trånga sund med John Bauer-skogar, vida fjärdar med cirklande fiskgjusar, några slussar med höjdskillnader som knappast överstiger någon meter och tvära svängar där båten snabbt måste ändra riktning med 120 grader. Svarta skogsspeglingar möter himlens ljusa återsken där vi tuffar fram. Silltrutar, knipor, storskrak och storlom flyger upp. Från flytbryggor hoppar barnen i för att leka i vågsvallet, från sommarstugor följs vinkande båten "Puijos" färd. I andra delar av sjösystemet syns bara vildmark. Av den berömda vikarsälen som ska finnas söder om Rilpa sluss märks däremot ingenting. Men så finns bara 150 individer kvar.
På båten serveras en trerättersmiddag bestående av karelska piroger med äggsmör, nötytterfilé med pepparsås och gräddstuvad potatis samt citronsorbet. Om det är sjöluften som är kryddan eller kocken eller vyerna som passerar förbi låter vi vara osagt. Men godare smakar ingen måltid på hela Finlandsresan. Och ingen öl bättre än den som avnjuts i kvällningen på hotellets lilla inglasade utebalkong.
Hemfärden planeras längs de stora trafiklederna. Men först en liten omväg via Sulkava. Här lockar Marimekko med fabriksförsäljning. Mest handlar det om prisnedsatta väskor i butiken på Alanteentie 3, men också tyger och kläder. På torget i Sulkava firar handlaren jubileum med kaffe och tårta och vemodig finsk musik på dubbla dragspel medan lunchbaren serverar Karjalanpaisti för sju euro. Det visar sig vara ett slags köttgryta. Med shopping och näringsintag tar Finlandsresan slut. Det återstår bara att bränna mil till kvällsbåten. För varje timme som går blir Punkaharju allt avlägsnare. Men en dröm är i alla uppfylld, eller åtminstone avbetad.