Med Toscanas dalgång som en glittrande divan solar hon sig självsäkert i sin historiska glans. Hon är en åldrad etruskisk furstinna, Norditaliens bedagade skönhet som fåfängt speglar sig i Arnos spegelblanka vatten.
Jag är här för att bli kvitt en ohälsosam fascination för staden efter år av litterära överdoser. Allt började, förstås, med ”Ett rum med utsikt” (1908) av Florensfantasten E M Forster. Romanen är en 324-sidig lång reklamslogan för Florens och James Ivorys Oscarsvinnare är en smärtsamt vacker reklamfilm. I samma stund jag såg Lucy Honeychurch truligt muttra över att rummet på Pensione Bertolini saknade utsikt var jag förlorad, mest i skådespelerskan Helena Bonham-Carter ska villigt erkännas.
Hotellet heter i dag Hotel degli Orafi och utsikten från filmens rum 414 är slående över Ponte Vecchio, Europas äldsta valvbro. Bron är känd för sina guldbutiker och hänglåsen som har satts dit av förälskade par. Enligt traditionen befästs kärleken om du och din älskade kastar nyckeln från bron.
En annan favoritkaraktär är Judi Denchs tolkning av den frisläppta författarinnan som ger sig ut för att hitta ”det riktiga Florens”, vilket hon gör vid Piazza Santissima Annunziata. Samtidigt irrar Lucy i väg på egen hand och hamnar i trångmål vid Dantemonumentet, Piazza Santa Croce 16. Till skillnad från stadens andra berömdheter – Michelangelo, Galileo, Machiavelli och Rossini som är begravda i Santa Croce –- har stadens litterära titan endast ett monument. Dante Alighieri hamnade i exil i Ravenna där han också dog 1321. Trots det så tvekar inte Florens att rida på hans namn.
Överallt sitter vita marmorplaketter med Dantecitat. Under hans tid slets Florens sönder i striderna mellan kejsartrogna ghibelliner och påvens guelfer. När Dantes fiender tog makten 1302 dömde de honom till döden och livslång landsflykt. Därav de bittra orden om sin älskade hemstad: ”Gläds, Florens, åt din ryktbarhet, vars vingar burit dig vida över hav och länder och gjort ditt namn så välkänt i Inferno!”
Vandra längs Via Inferno, bakom de fashionabla modebutikerna, och du känner Dantes bitterhet och din egen eftersom du inte har råd att handla kostymerna hos Florens eget modehus Ferragamo. Om Rom kan te sig som en brutal karaktär ur en Pasolinifilm och Milano en svårt snygg Monica Vitti, så är Florens bara varm, vänlig och vän. Samtidigt spirande erotisk just för att hon är så oskyldig. När tåget rullar in på stationen byter du dina iskalla solglasögon mot intellektuella läsglasögon, passerar red light-district väster om stationen för att i stället se nakna renässansstatyer. Gör en anatomisk utlykt till Piazza della Signoria för mäktig, manlig marmor.
Florens är de långa, varma blickarnas stad. Under ytan vilar en evig flört, perfekt för ”Ett rum med utsikt”. Bokens tema är undertryckt sexualitet. Det hårt hållna edwardianska England sätts mot det friare Italien och Lucys två uppvaktande män kontrasteras i den triste medeltide Cesil och den renässansfyllde George som passionerat klättrar upp i träden och skriker ut sitt ”eternal why”. Det är sådant du gör i Florens. Hon gör renässansmän av skolpojkar. Kyss din nyvunna kärlek eller din gamla flamma och hör Kiri Te Kanawa sjunga filmens aria ur ”Gianni Schicchi”, Puccinis enda operakomedi som handlar om medeltida Florens.
Tiden stannar när du tar en ”caffé” eller ”chianti” på samma ställe som Leonardo da Vinci eller Michelangelo. Hela staden är en lärare i konsthistoria, något som får världens skissande konststudenter att flockas på piazzorna jämte duvorna.
Även Hannibal lockades hit för konsten, inte den berömda militären med elefanterna utan psykiatern med lite för god aptit på människor, författaren Thomas Harris skapelse och gestaltad på film av Anthony Hopkins. Att pretentiösa Hannibal ”I ate his liver with some fava beans and a nice chianti” Lecter bosätter sig i just Florens intill Chiantidistriktet känns helt naturligt. Stadens blodiga, pompösa historia inspirerar honom till ett av filmhistoriens mest blodiga, pompösa mord när han brutalt hänger ut en polisman från Palazzo Vecchio, inspelad på plats i regi av Ridley Scott.
Staden är smidigt liten för att utforskas till fots. Oavsett vart jag går vakar katedralen, Il duomo, som Florens allvetande öga. Tillbaka på hotellrummet inser jag att Lucy hade fel. Florens handlar inte om utsikt, utan om motsatsen: insikt. Stadens himmel är mörkblå som Sangiovesedruvorna i en chianti och jag hör mr Emerson från E M Forsters roman summera vad Florens får mig att inse: ”I don’t care what I see outside. My vision is within! Here is where the sky is blue.”