Surfing klingar exotiskt för de flesta och förknippas oftast med Hawaii och Bali, men på senare år har intresset för surfing ökat i hela Europa. Det är numera inte alls ovanligt att upptäcka ett femtiotal entusiaster ute på Torös stenstrand utanför Nynäshamn när det blåser sydlig kuling.
Franska Hossegor är tillsammans med Biarritz Europas surfmecka. Det senare är kanske mer känt och bjuder på ett bättre nattliv, men när det gäller surfprestige och besök från världseliten ligger Hossegor i täten.
Jag har tre rejäla surfresor bakom mig och trots att jag surfat intensivt under de här perioderna kan jag fortfarande inte riktigt stå upp på brädan. Men det finns icke desto mindre något magiskt och förtrollande med den här sporten som gör att jag fortsätter försöka och fortsätter paddla.
Om man skulle räkna samman alla paddlingstag och alla meter jag lagt bakom mig på brädan kunde jag tagit mig från den svenska västkusten till England.
Redan ombord på Air France får man känslan av att vara i Frankrike, detta det mest självgoda av alla självgoda länder. Ett missljud hörs inifrån flygplanskroppen vid start. Och när vi taxar ut frågar en i vårt sällskap en flygvärdinna vad det är för missljud. Han får ett lite lagom nonchigt svar på knagglig engelska från en fransk flygsteward som rycker lite på axlarna.
”I don’t know the word in English, but it’s normal”.
Kanske är det just därför jag gillar Frankrike. Den här jargongen, den här överlägsenheten finns överallt i landet. Det rör sig om ett speciellt sätt att förhålla sig till saker och ting i livet, en sorts antivänlig, självbelåten livsfilosofi. En arrogans som är fullständigt oemotståndlig.
Hossegor ligger i sydvästra Frankrike nära gränsen till Spanien, och en klar dag kan man se Pyrenéernas nordligaste toppar från stranden. Arkitekturen i Hossegor liknar städerna längs Franska rivieran och är inte speciellt spännande. Staden känns utspridd och platt.
Det kryllar inte av stora lyxhotell i Hossegor och det är lätt att karaktärisera boendesituationen som lite krånglig. Hossegor Ville är den centrala bykärnan med surfshoppar och restauranger medan festligheter och barer finns vid Front de mer och La Central.
La Central utgörs av ett trevligt litet torg med ett antal olika restauranger och barer där folk hänger från tidig morgon till sen kväll. Det liknar vilken liten piazza som helst i Italien men med en gigantisk utsikt över Atlanten.
Rock food och Dick’s Sand Bar hör till mina favoriter när det kommer till mat och dryck. På den sistnämnda kan man också surfa gratis (på nätet, alltså). Runt La Central finns några få lägenheter att hyra men annars är upplägget med surfcamp att föredra.
När jag är på surfcamp bor jag alltid i ett hus nära stranden. Vi äter gemensamma middagar och bor ihop. Det är trevligt och underhållande och vi känner alla en speciell samvaro; surfandet förenar. Det finns en vi-och-dom-känsla här som man trodde bara existerade bland punkarna i tonåren.
Åldern på gästerna varierar och här blandas familjer med unga adrenalinhungriga surfare.
Om svall (stora vattenmassor som pressar sig mot land) är på gång kan vågorna bli riktigt stora, speciellt vid La Gravière som ligger ett stenkast från La Central. Här sitter jag på första parkett och beskådar ett våldsamt skådespel där vågorna bryts.
Extremt duktiga surfare slänger sig våghalsigt in i den blixtsnabba tubliknande vågen som slår så hårt i sandbotten att det dånar över hela stranden.
I Hossegor är det surfsäsong året runt men vågorna är störst i september och oktober. Det är även då de större surftävlingarna äger rum och världseliten är på plats. Temperaturen i vattnet ligger runt 18 grader, så våtdräkt är att rekommendera.
Det finns självklart lätta nybörjar-”breaks” för en paddlare som jag själv. Att följa väderleken och kunna räkna ut tidvattnets olika lägen är guld värt i surfvärlden och kanske speciellt i Hossegor där vågorna snabbt kan skifta form och storlek. I Hossegor är det ”sandbreaks” vilket betyder att det är en sandbank som får vågen att bryta, den andra varianten bryter när den slår mot ett rev.
Om man tröttnar på vågorna finns det gott om andra aktiviteter att prova på i närheten. Man kan vandra i Pyrenéerna eller besöka en vingård. Jag gjorde det senare. Mellan Léognan och Cadaujac hittar jag Château Haut-Bailly, exakt 20 minuter söder om staden Bordeaux. Den är verkligen värd ett besök.
Hossegor ligger också precis i anslutning till den lilla byn Capbreton. Stranden är full av kaféer och restauranger och det finns en daglig fiskmarknad. Capbreton bjuder på riktigt bra surf av det enklare slaget. Men mina besök i Capbreton kom endast att handla om att besöka de olika nybörjarbryten då det ligger några riktigt fina intill piren.
Guiderna på resan går ut på spaning varje morgon och återvänder med rapporter om vågorna. När det är fina vågor äter vi en klassisk Gunde Svan-frukost och konstaterar att de franska surfarna startar dagen med en espresso, en croissant och toppar det hela med en cigg.