Paris är modets huvudstad. Så har det varit åtminstone sedan 1700-talet när Ludvig XV:s väninna Madame de Pompadour och Ludvig XVI:s arroganta drottning Marie Antoinette dikterade det europeiska modet från slottet Versailles en bit utanför staden. Redan på den tiden måste tygfabrikanter åka till Paris två gånger om året för att hålla sig à jour med modets utveckling.
Det är här, i Versailles gyllene salar och jättelika trädgårdar, som Sofia Coppolas uppmärksammade kostymfilm "Marie Antoinette" utspelar sig - vilket attraherar nya besökare till detta slottsområde som är medelklasskonsumtionens vagga och urhem på jorden.
För det var här som modehistoriens hittills mest inflytelserika stilsättare Madame de Pompadour (1721-1764) bodde och verkade. Och det var här den franska lyxindustrins erövring av världen började med att Solkungen Ludvig XIV (1638-1715) och hans finansminister Jean Baptiste Colbert la upp strategin för Frankrikes nya roll som världsledande lyxnation. Colbert påstås till och med ha deklarerat: "Låt oss med vår smak förklara Europa krig och erövra världen med mode."
Revolutionen 1789 gjorde visserligen upp med det franska kungahusets hänsynslösa festande och lyxliv i så måtto att filmens unga kung (Ludvig XVI, 1754-1793) och drottning (Marie Antoinette, 1755-1793) avrättades på Place de la Révolution, nuvarande Place de la Concorde i centrala Paris.
Men lyxkonsumtionen och de guldkantade shoppingideal som odlats på slottet dog inte för det, tvärtom. Finansminister Colberts smakkrig vinner fortfarande nya massmarknader med handväskor, smycken, champagne och parfymer. De förgyllda franska stilidealen går ofta särskilt bra i de delar av världen där inkomstskillnaderna är stora.
Sofia Coppolas film är en film om lyx, en film om den rosaskimrande historiska bakgrunden till allt det där som ofta bortförklaras som ytligt och som kan göra livet trevligt eller kvävande. Men den är samtidigt en film om ett arrangerat äktenskap och om en stel och tråkig fest som ledde till revolution.
Coppolas konsumtionskritiska framställning av Marie Antoinette som en nästan samtida modekonsument gör filmen till något mer och större än bara ännu en amerikansk storfilm som försöker slå i biopubliken att man blir olycklig och uttråkad av rikedom. Särskilt roligt är det att se hur elakt Sofia Coppola beskriver aristokratins roll på slottet som kungafjäskande tjänstefolk.
Fast Coppolas film, som är inspirerad av Antonia Frasers biografi över den från Österrike importerade tonårsdrottningen, glömmer bort att berätta att det inte är en utan två rosaklädda modegudinnor som gjort Versailles världsledande i stil och smak. Att Marie Antoinette mest bara fyllde i de konsumtionsmönster som skapats av hennes mer kreativa och bättre bildade föregångare Madame de Pompadour, borgerligt född som Jeanne Antoinette Poisson och av Ludvig XV (1710-1774) utnämnd till markisinna och hertiginna.
Madame de Pompadour var det franska modet personifierad i sina rosa och ljusblå kreationer med rosetter. Hennes klädsmak präglade tidens bildkonst och påverkade modet i bekväm riktning. Från Madame de Pompadour och framåt började de franska medborgarna klä sig som människor gör i dag - det vill säga utifrån personlig läggning och hur mycket pengar de har i stället för som tidigare utifrån stånd och social bakgrund.
Madame de Pompadours inflytande spelade också en avgörande roll för mindre stelhet och mera intimitet och informalitet i sällskapslivet. Hon introducerade nya, lättare, rullbara möbler som även kvinnor med stora kjolar och håruppsättningar kunde sitta bekvämt i. Pompadours inredningar utmärktes framför allt av att de utvecklades för byggnadernas inre och gjorde skillnad på arkitektur och inredning. Några av hennes stolar, klädda med blommigt tyg, finns nu utställda på slottet.
Men trots revolutionen är det likadant på slottet, som i filmen och i den traditionella och konservativa franska historieskrivningen: Madame de Pompadour får spela en undanskymd roll i förhållande till adel och kungligheter.
Somliga fransmän tycks fortfarande ha väldigt svårt att smälta att det var en kvinna som gjorde sin egen uppkomlings- eller medelklassestetik till fransk nationalstil och konsthistorisk riktning, etiketterad "Louis Quince" efter hennes mäktige vän och beskyddare Ludvig XV.
Och inte nog med det. Denna simpla borgare som redan var gift när hon träffade kungen och som avslöjade sitt icke nobla ursprung så fort hon öppnade munnen och sa "champagne" i stället för "vin de Champagne", som hovets bördsstolta aristokrater, har dessutom satt sin prägel på Elyséepalatset där Frankrikes presidenter arbetar.
Nej, de bästa beskrivningarna av Madame de Pompadours enorma inflytande är skrivna av utlänningar. Men även den brittiske designskribenten Stephen Bayley, som skrivit "Taste", den kanske roligaste boken om hennes stilsättande betydelse, har ett föraktfullt tonfall som antyder att Pompadour var en smart men neurotisk och eventuellt frigid golddigger.
Samtidigt som han utnämner henne till en "ancien régime-version" av fenomenet "born to shop" och till uppfinnare av konsumtionsvaran och statussymbolen.
Det var för Madame de Pompadour och i samarbete med Madame de Pompadour som arkitekten Ange-Jacques Gabriel (1698-1782) kreerade den lådlika lilla slottsbyggnaden Petit Trianon (lilla Trianon) i Versailles park som den modernistiske arkitekten Le Corbusier senare skulle ta intryck av. Det är bland annat dit, till det nyrenoverade lilla palatset Petit Trianon, som Marie Antoinette (spelad av Kirsten Dunst) drar sig undan hovlivets ritualiserade tråkighet i filmen. Madame de Pompadour dog tyvärr i lungsot vid 42 års ålder, innan hennes hus var färdigbyggt och hann aldrig flytta in.
Pompadours rosafärgade ande svävar också över den söta men fejkade lilla bondgård, Le Hameau de la Reine, som Marie Antoinette låter uppföra i ett hörn av parken 1783 och som spelar en viktig roll i Sofia Coppolas film om henne. För Madame de Pompadour var en föregångare också i att leka sommarstuga i små lantliga hus i slottsparken. Utklädda i stråhattar till herde och herdinna roade sig Pompadour och kungen med att gå omkring och lukta på blommorna och koka ägg alldeles själva, utan hjälp av sina många tjänare. När de inte planerade guldkantade arkitektur- och inredningsprojekt, satte upp teaterpjäser eller ordnade påkostade temafester med fyrverkerier som syntes ända in till Paris där vanligt arbetande folk hade svårt att få pengarna att räcka till bröd.
Särskilt nu på hösten är det skönt att promenera och titta på pumporna i Marie Antoinettes pittoreskt lantliga hörn av slottsparken. Det känns lite grann som att gå på Skansen i Stockholm. Det är en anledning att åka hit, för att komma ifrån Paris eviga trafikkaos och bilavgaser och i lugn och ro begrunda skillnaderna i storlek och proportioner mellan Marie Antoinettes små söta rabatter och Solkungens trädgårdsarkitekt André Le Nôtres (1613-1700) jättelika trädgårdar à la française. Sedda från nära håll ger Le Nôtres grönska ett helt annat, kulissartat, opersonligt och oordnat intryck än på vykortens uppifrånvyer. Ja, jämfört med samtidens välansade villaträdgårdar med kantklippta gräsmattor är slottsparkens växtlighet direkt ostädad - för här är det bara de stora linjerna, bara de pampiga bilderna av trädgårdarna som räknas.
Före revolutionen skyddades den kungliga parken av en lång mur som omringade 8.000 hektar mark. Tidvis har parken varit ännu större. Versailles tar nu emot 7 miljoner besökare per år och kan skryta med 800 hektar park, 700 rum, 2.513 fönster, 352 eldstäder, 55 dammar och fontäner och nära 400 skulpturer i marmor, brons och bly.
Versailles fantastiska spegelsal är det svårt att inte fascineras och imponeras av och de rutformade ekparketterna är oerhört vackra. Men slottet Versailles är som helhet betraktat så stort, tungt, dyrt och skrytsamt brackigt anlagt att Frankrike liksom aldrig haft råd med att bygga det färdigt och hålla det i skick. Det är något lugnande och rogivande i allt det där fläckade, slitna och okontrollerat spruckna och ostädade som förhöjer upplevelsen av slottet och parkens härlighet. Det är underbart storstilat och samtidigt så stort och skrytsamt att det blir fult och lite löjligt. Här kan man koppla av och gå omkring och känna sig som en självutnämnd prinsessa i Madame de Pompadours efterföljd medan slottet avslöjar sig med alla sina imperfektioner och uppblåsta lyxambitioner.
Versailles förföll redan på 1680-talet och är fortfarande en byggarbetsplats. Det pågår hela tiden insamlingar för att "rädda" förfallna byggnader och torrlagda fontäner och försök att locka rika amerikanska donatorer med möjligheten att en gång i livet få vara med på en fest på Versailles.
Det är så shoppinggudinnornas modeslott ser ut i dag, som en bild av bilismens dominans över samtiden och lågpriskedjornas massmarknadsmode. Det skräller av musik i parkens högtalare, det är köer och bylsigt sportklädda turister överallt som trots mängder av förbudsskyltar och vakternas tillsägelser fotograferar med blixt och gör parkens gångar osäkra genom att köra omkring i hyrda golfbilar.