Nära oss faller vattenslöjorna i ultrarapid utför ättestuporna och bidrar till platsens vilda, makalösa naturskönhet. Vi känner oss som fossilforskarna Dr Grant och Sattler i ”Jurassic Park” just när deras helikopter når Isla Nublars hjärta, där de strax ska få skåda sina första levande dinosaurier.
Platsen är en ravin i Cirque de Salazie, en av tre vidsträckta geologiska amfiteatrar mitt på ön, med en mil vardera i diameter. De är kollapsade väggar av den tre tusen meter höga vulkanen Piton des Neiges, som somnade in för mycket länge sedan. Réunion är bara 65 gånger 45 kilometer stor, men vulkanen mitt på ön når nästan en kilometer högre än Kebnekaise.
Piton de la Fournaise är något lägre och brunbränd av aska och lava. Fournaise betyder masugn, eller eldningspanna, och det är lätt att förstå varför. Den är fortfarande en av jordens mest aktiva vulkaner.
Senaste utbrottet inträffade 2010. De heta flödena från jordens inre har skapat en åtta kilometer bred gata från vulkanen ända ned till havet. De två otyglade giganterna, lavan och havet, har mötts i envig minst hundra gånger de senaste 350 åren.
Bara sju kilometer från havet når toppen 2 630 meters höjd, en halvkilometer högre än Sveriges högsta fjälltopp. Réunions landskapliga dramatik beror mycket på just dessa två vulkaners kraftfulla resning ur havet.
Även om man kan resa till Réunion för att bada och sola, är det naturen de flesta lockas av. Stränder och fashionabla hotell har grannön Mauritius tjugo mil härifrån betydligt bättre utbud av. Vulkanerna är Réunions största dragplåster. Det är gott om spännande vandringsleder i bägge vulkanområdena, som är helt olika varandra.
Réunion är fortfarande ganska okänt bland svenskar. Därför är ön oftast ett utflyktsmål på några dagar för den som tröttnar på att bara skämma bort sig på Mauritius lyxhotell. Det är synd, för Réunion är ett mer spännande resmål än Mauritius om man är naturintresserad eller har kvar någon äventyrsbacill i blodet.
Människorna och den kreolska traditionen är i sig tillräckligt intressanta för att resa så långt. Historien domineras av kolonialtiden och slaveriet. Britterna tog ön från Napoleon 1810 men gav tillbaka den ”värdelösa” ön till Frankrike fyra år senare. Slavarna slet och utvecklade sockerplantagerna genom sitt påtvingade gratisarbete. Så skapades själva grunden för den franska kolonins ekonomi. Men också grunden för den kreolska kulturen.
Av 830 000 invånare är i dag fyra av tio kreoler, den fransk-afrikanska blandrasen. Européerna är nästan lika många, och asiaterna en femtedel av befolkningen. Den spännande blandningen av allt från afrikanska cafres till franska zoreilles har satt sina spår i språk, musik, arkitektur och matlagning. Här pratas gärna kreolska och spelas och dansas afrikanska rytmer av séga och maloya.
Vi slingrar oss upp med bil till amfiteatern Cirque de Salazie, som vi svept över med helikopter. I byn Hell-Bourg finner man det bästa exemplet på Réunions kreolska tradition vad gäller mat och arkitektur. De små pastellfärgade träbyggnaderna är vad en svensk skulle kalla gulliga. En del familjer har rum till bergsvandrare och andra turister. Vi tittar in i Gîte Madeleine.
– Husen är en del av vårt kulturarv. Vi bevarar byggnaderna genom att använda dem, säger Madeleine Parisot stolt och visar oss runt i sin typiskt kreolska kombination av hem och vandrarhem.
Det var tidigare en del av Hôtel des Salazes från 1850, känt som franskt militärsjukhus före förra sekelskiftet då man krigade på Madagaskar. Längs hela huvudgatan i Hell-Bourg är det mycket intressant att strosa tack vare de pastellfärgade trähusen i kolonial-kreolsk stil.
Ett av de finaste hittar vi på tvärgatan Rue Amiral Lacaze. Väl inbäddad i grönskan på en stor tomt gömmer sig Maison Folio, byggt på 1800-talet. Grönskan är en lummig, kaotisk, kreolsk trädgård med blommor, buskar och ormbunksträd. Innanför husets pittoreska fönsterluckor dignar rummen av kreolska detaljer i arkitektur och inventarier.
I Bourg-Murat äter vi lunch på Auberge du Volcan, som vi hört goda ord om för sina kreolska anrättningar. Jag frågar ägarinnan, en äldre fransyska, hur hon hamnade på en ö så avlägsen från hemlandet.
– Min blivande man tjänstgjorde på Réunion under andra världskriget och blev så förtjust i ön att han kom hem till Frankrike efter kriget och hämtade mig, berättar Madame Ollivier Patrierq. Aldrig har jag ångrat att jag följde med honom hit.
På restaurangen väljer jag som förrätt gratäng på palmhjärta, och till huvudrätt ankklubba med cari och rougail, två tillbehör typiska för Réunion. Cari, eller carry, är en blandning av gurkmeja, ingefära som krossats med vitlök och svartpeppar, och gärna tomat. Rougail är en kryddig chutney på tomat, citron, lök och aubergine.
I Saint-Philippe nära Réunions sydöstra hörn träffar vi en annan entreprenör, vaniljodlaren Aimé Leichnig. Vaniljfarmerna på Réunion är verkligen värda minst ett besök.
– Jag har odlat vanilj här i tjugo år, berättar Aimé, och söker bland klängena efter de fina små blommorna. Vi pollinerar blommorna manuellt och tar omsorgsfullt hand om vaniljstängerna.
Bara att se vaniljblomman, som är en orkidé, är en höjdpunkt. Med dagens ”vanilj” i pulverform i butikerna, helt konstgjord av aromämnen, är det en livsinjektion att bli guidad av Aimé på hans vaniljfarm Escale Bleue. Här ligger högar av stänger utbredda för att torka och mogna långsamt till perfekt kvalitet. De finaste förpackar han för att sälja till besökare.
Efter att ha besökt hundra länder får man en ganska hög ribba för nya upplevelser. Men La Réunions dramatiska vulkanlandskap har satt fart på hela mitt hormonlaboratorium. Att Réunion saknar femstjärniga hotell behöver alltså inte vara ett svagt betyg. Det kan vara ett tecken på att huvudattraktionen kanske är av annat slag, något själsligt mycket större än jetsethotell.
Réunion saknar inte bra hotell, men de är få. Vi bor på fyrstjärniga, rätt så prisvärda Palm i söder och Saint Alexis i St-Gilles-les-Bains, Réunions riviera i väster. St-Gilles saknar lokal autenticitet och kunde lika väl ha varit en turistort mellan Nice och Cannes. Men här finns öns bästa, för att inte säga enda, beach och ett av de få korallreven.
Réunion har bara tre mil stränder och rev, medan Mauritius är nästan omgiven av dem. St-Gilles har ett bra akvarium och en hamn där vår båt för valskådning väntar på oss en morgon. Vi blir belönade med knölvalar som gör fantastiska språng genom ytan upp i luften, trots sina kroppshyddor på trettio ton.
Vi beger oss med flyg till Mauritius. Öarna ligger bara tjugo mil från varandra, men har många olikheter. Réunion är ett Frankrike i miniatyr, ett franskt departement (län) med 0,8 miljoner invånare, riktigt bra vägar, alldeles för många bilar och euro som valuta. Mauritius är ett självständigt land med 1,3 miljoner invånare, egen valuta och regering, landskapet täckt av sockerrör och ett högsta berg på 828 meter.
Jag träffar Mauritius turistminister, Michael Yeung Sik Yuen. Den nytillträdde 40-åringen låter oerfaren vad gäller turistfrågor, men förklarar inriktningen för att de ska slippa beachstämpeln.
– Vi försöker alltmer lyfta fram Mauritius mångfald av kultur och natur i marknadsföringen. Och vi har inlett ett samarbete med Réunion för att sälja in bägge destinationerna tillsammans. Vi har många olikheter. Det är ett winwin-koncept att inte konkurrera, när ett samarbete skulle dra fler turister till regionen.
Samtidigt är några av Mauritius stjärnhotell något alldeles extra. Le Saint-Géran, en superresort på en egen udde på östkusten, där svenska kungafamiljen brukar logera, överträffar sitt eget rykte i alla delar – boendestandard, spa-anläggning, restauranger och aktiviteter.
Trädgårdarna runt Le Saint Géran är en upplevelse i sig och gourmetrestaurangen Spoon blev berömd för att den drevs i många år av franske stjärnkocken Alain Ducasse. Han lämnade den i somras, i dag heter krogen Prime, men är fortfarande ett toppställe. En annan hotellupplevelse är Heritage Le Telfair på sydkusten, med vita villor i kolonialstil. Även om man vill bo enklare är det en god idé att avsluta vistelsen på Mauritius på någon av öns legendariska hotell.
Mauritius var först holländskt från 1638, sedan franskt från 1715, sedan brittiskt från 1810 fram till självständigheten 1968. Slavar från Madagaskar och dömda brottslingar från Java hämtades redan av holländarna. Mauritius har alltså haft sin rasmix från första början.
På sydvästligaste udden, halvön Le Morne, reser sig ett mycket markant berg över 500 meter. Det är inte bara ett naturfenomen, utan också ett nationalhistoriskt landmärke som utsetts till kulturvärldsarv av Unesco. På bergets platå sökte kolonialtidens förrymda slavar en fristad och skapade sig ett eget liv, men kastade sig utför stupet 1835 när polisen tog sig upp till dem. De kunde inte veta att poliserna bara ville förmedla nyheten att slaveriet hade avskaffats.
Huvudstaden Port Louis är spännande att ströva i med sitt kaotiska koncentrat av landets alla religioner, kulturer och raser. Hinduer, kreoler, kineser, tamiler, muslimer, européer, kyrkor, tempel, pagoder, moskéer, och alla de traditioner, religioner, språk och matkulturer som finns. Kulturell mångfald in extenso. Nationalhjälten Mahé de Labourdonnais står staty med blicken mot hamnen som han byggde som guvernör 1735.
Femton kilometer norr om statyn ståtar en av de vackraste plantagepalats jag sett i någon sockerrörsodling. Château de Labourdonnais uppfördes 1859 och producerar fortfarande rom av bästa klass, som kan provas i La Boutique intill. I samma byggnad kan man avnjuta en lunch på La Table du Château, ”Slottsbordet”, med panoramautsikt över det vackra kolonialgodset.