Att vandra med åsnor är populärt i Frankrike, och över hela landet finns gårdar med åsnor att hyra. Varje åsna bär max fyrtio kilo, vilket innebär att de aldrig rids av vuxna, men är perfekta för barn som inte orkar gå så långa sträckor.
Min kompis Anne och jag börjar vårt åsneäventyr i den bergigaste delen av franska Chemin de Compostel. Vi ger oss av från den lilla byn Maclas där vägen stiger brant. Vi ska upp cirka tusen meter, och jag börjar redan flåsa i värmen. Jag förbannar min dumhet att inte ha tränat innan jag åkte. Åsnan bestämmer takten. Den skrittar i samma tempo vare sig vägen är plan eller backig. Så fort vi lämnat byn bakom oss möter ett förtrollande landskap. Lövskogens skira grönska omsluter oss som en tunnel på skogsstigarna för att sedan öppna sig mot vida fält och fjärran blånande bergstoppar. De byar vi passerar tycks orörda av tiden. Jättelika arbetshästar kommer galopperande mot oss och vill hälsa på åsnorna. Kossorna tar paus i idisslandet, drar ihop sig i flockar och glor. Människor vi möter stannar upp för att prata eller erbjuda oss vatten, och en liten flicka undrar bekymrat om vi inte har något hem.
På kvällen i Bourg Argentin är jag ledbruten men nöjd. Vi har gått i sju timmar, backe upp och backe ner, men jag har i alla fall hängt med.
Nästa dag är vi uppe i ottan och ryktar våra åsnor. Vi har en lång marsch framför oss. Hettan mitt på dagen är tryckande, och på eftermiddagen kommer ett häftigt åskregn. Först tycker vi det är skönt, men regnet övergår i hagel, och åsnorna vill plötsligt inte röra sig ur fläcken. Åsnors envishet är knappast en myt, och att försöka dra en ovillig åsna är dömt att misslyckas. En åsna drivs på bakifrån, men inte heller det är särskilt lätt. Vi blir plaskvåta, och efter tio timmars kamp inser vi att vi också gått vilse.
Den här leden är annars väl utmärkt, men i hagel och åska och på branta stigar som nästan spolats bort av regnet är det ändå lätt att ta miste.
Till slut parkerar vi åsnorna hos en bonde och ringer till den gård där vi ska övernatta. Vi blir hämtade i jeep, får skala av våra våta kläder och leriga skor, ta årets skönaste dusch och sitta vid brasan med en raggig hund. Middagen är överdådig med en rykande fransk gryta.
Vi går i fem dagar; i regn och sol medan träningsvärken sakta avtar och vandringen blir skön. Vi vadar på tusen meters höjd genom en iskall å och vi slänger oss i gräset på ängar fulla av getter. Vi kommer in i det tillstånd där nuet är nog. På ett av de vandrarhem där vi övernattar sveper jag in mig i militärfiltar och sträcker ut min värkande rygg på ett bord på gården. Plötsligt kommer en svart hund och hoppar upp bredvid mig. Jag är salig.
Nästa gång vandrar jag i Bretagne. Jag har bestämt mig för en lättare vandring längs kusten i Finistère. Också här finns backar, men det är hundra meter upp och ner – inte tusen. Min åsna denna gång heter Riboule. Han är en ung valack, lurvig av vinterpäls. Jag ger mig av från en gård i närheten av Le Fret som nås med båt från Brest. Här är landskapet kargare, präglat av ebb och flod och ofta insvept i dimma.
Efter en stund tar vi in på en stig längs kusten. Det är ebb. Havet har dragit sig tillbaka och svarta klippor ligger nakna i sanden. Det blänker och gnistrar i små, kvarlämnade pölar. Stigen jag går på kantas av knallgul ginst, och här och där av blommande nyponrosor. Jag andas in naturens alla dofter och glömmer nästan att jag har en åsna i släptåg. Så kommer vi till en sank passage på stigen. Med det långa grimskaftet i en stor ögla i högerhanden tar jag ett litet skutt över det vattensjuka stället. Men Riboule nöjer sig inte med ett litet skutt. Han tror att han tävlar i Grand National, och jag rycks med i hans språng och släpar efter honom på magen medan han galopperar i väg. Grimskaftet har snott sig runt min högerhand, axeln och ett finger på högersidan går av, men det vet jag inte då. Jag kommer på benen yr av smärta och är bara orolig över att Riboule försvunnit.
Men hundra meter bort, vid foten av en trätrappa, har han stannat till. Lyckligtvis är vi inte mer än två kilometer från Camaret – den lilla kuststad där vi skall tillbringa natten.
Riboule och jag vandrar i tre dagar till. Jag kan inte påstå att det är en odelad njutning, men det känns mera meningsfullt än att bara sitta och klaga. Och mitt i alltsammans är där stunder av skönhet och sjöfågelsskrik, av knotiga träd och vidsträckta hedar, av stenformationer och stup och ängar fyllda med smörblommor framför övergivna gamla gårdar, där både en tvåbent och en fyrbent åsna kan finna en flik av paradiset.