Franska kanaler. Vilka bilder väcks? Slingrande vattenvägar mellan vinberg? Pråmar i dimma under höstliga platanalléer? Utvärdshus med lövklädda verandor och rutiga dukar?
I fyra långa somrar har vi med vår motorbåt ”Vanadis” glidit fram på stilla kanaler och strida floder i det inre av Frankrike. Det går oändligt långsamt. Ändå är man hela tiden utsatt för intryck. Och man hinner ta dem till sig.
Man färdas genom landsbygd med böljande kullar, åkrar och betesmarker, skogiga dalgångar som ekar av fågelsång eller vingårdar där stockarna i rader klättrar upp mot kritåsarna. Man drivs framåt av ett begär att få se vad som ska möta bakom nästa krök. Och nästa.
Små grå byar med röda tegeltak och i bästa fall en brödbutik – boulangerierna är trots allt det sista som läggs ner i avfolkningsbygderna. Slott med vinodlingar och dégustation – avsmakning och försäljning. Städer med katedral och marknad med ostar, korvar, grönsaker och spetsgardiner. Ett svalkande dopp där kanalen förenar sig med en flod. Knorrande grodor. Ännu en sluss. Man får viss vana att lägga fast, stänga portar, släppa på vatten, ta hem på linor, öppna portar och kasta loss. Med sin båt klättrar man steg för steg uppför mäktiga höjder och ner på andra sidan. Perspektivet ändras oavbrutet.
Tröttnar man på att sitta stilla med ett glas på däck kan man cykla bredvid på de smala dragvägarna. Sedan lägger man till för kvällen nästan var som helst utmed kanalbanken eller framför en sluss. Om slussvakten är av den trevliga sorten pratar man om kanalväsendet eller om hönsen och köper kanske en flaska odrickbart vin och en handfull solmogna tomater från täppan och klappar slussgeten.
Trafiken på de mindre kanalerna är sparsam. Somliga dagar färdas man nästan ensam. Andra befinner man sig i samspråk med familjerna på de alltmer fåtaliga lastpråmarna. Vi har fått vänner bland andra kanalfarare, engelsmän, holländare, tyskar, danskar, som liksom vi glider runt i det månghundramila systemet, möts, går tillsammans en tid, skils och möts igen.
Vi har också kommit till riktiga städer, och det utan att behöva missa avfarter på hetsiga motorleder, utan att behöva ta oss in genom trista förorter och utan att behöva leta efter hotellrum. Reims, Metz, Nancy, Verdun, Dijon, Strasbourg, ja till och med Paris – man nalkas dem den vackraste vägen och förtöjer sitt flytande hem i stadens hjärta.
Alldeles händelselöst är inte ändå inte kanallivet. Vi har våra haft duster med en rasande metare och en vrångsint slusshäxa, vi har gått på grund, vi har flytt från Paris med en översvämmad toalett och vi har utsatts för en oätlig fisksoppa i detta matens förlovade land.
Allt är heller inte idyll. Slagfält, soldatkyrkogårdar och krigsmonumentet i varje liten by påminner oss dagligen om förra seklets stora tragedier. Då inte bara förstår utan verkligen känner man vilket fantastiskt projekt EU är, sina brister till trots.
”Vanadis” färder har Dagens Nyheters läsare då och då tagit del av genom korta rapporter på Namn och Nytt-sidan. Nu har det blivit en bok om dem, ”Från sluss till sluss på franska kanaler”.