En lyckad blandning av den allra vackraste Medelhavsnatur, kolonialtidens Afrika, lite Västindien och lite Gotland. Ett eldorado för bil- och rökhatare, naturvänner och älskare av militära fort. Ett paradis med tystnad, ren luft och kristallklart vatten - bara en kort båtresa från den hektiska Franska rivieran. Det är ingen slump att de tre öarna utanför Toulon och Hyéres kallas för Iles d'Or - guldöarna.
De ligger som ett litet skimrande pärlband vid horisonten rakt söderut från fastlandet - Ile de Porquerolles, Ile de Port-Cros och Ile du Levant.
Öarna är dock inte bara skimrande natursmycken utan har under många år också varit skyddande utposter mot främmande inkräktare. Bara på Porquerolles, den största ön, finns nio olika militära fort. Några av de hundratusentals besökare som årligen invaderar ön har kanske ett särskilt intresse av att studera dessa anläggningar, men merparten kommer hit för att njuta av den oförstörda naturen. Bara Port-Cros är klassad som nationalpark, men alla tre öarna är skyddade mot all slags exploatering, inklusive camping och rökning utomhus. Brandrisken är så stor att den som ertappas med en cigg i munnen får böta 135 euro. Synd att det inte gäller i hela Frankrike, snart det enda EU-landet där folk fortsätter att bolma ogenerat överallt.
För att vara ett gammalt militärt fäste är det ovanligt fridfullt här. Under en period på 1800-talet var Porquerolles ett konvalescenscenter för hemvändande soldater som tjänstgjort i kolonialkrigen. Här i det pastorala landskapet med ståtliga pinjeträd, gamla olivlundar och välmående vinodlingar fick de den vila de behövde.
Eftersom inte mycket har ändrats sedan dess fyller ön i princip samma funktion i dag. Det är en återhämtningsplats, fast nu i första hand för turister. Det är också en mycket romantisk plats, även rent historiskt. Hela ön gavs nämligen 1912 som morgongåva från ingenjören François-Joseph Fournier till hans unga hustru Sylvia. Monsieur Fournier, som gjort sig en förmögenhet genom att upptäcka en guldgruva i Mexiko, köpte ön för drygt en miljon francs och skänkte den sedan till frun.
Porquerolles är den plattaste av de tre öarna. Den är drygt sju kilometer lång och knappt tre kilometer bred. Många kommer hit för att promenera eller cykla en stund utan att riskera livet. Förutom vissa nödvändiga transportfordon, här bor cirka 350 invånare året om, är inga bilar tillåtna. Och för den som har minsta erfarenhet av trafiken på franska sydkusten kan bara det vara ett viktigt skäl till att söka sig hit, för några dagars andrum i ordets bokstavliga mening.
Själva byn på Porquerolles grundades på 1820-talet av militära ingenjörstrupper och det syns på det strikt symmetriska lilla gatunätet och de låga, enkla husen. Det stora torget i centrum där alla restauranger ligger heter Place d'Armes och fungerade tidigare som exercisfält för soldaterna. Den enda exercis som pågår i dag är boulespel.
Hit reser man inte för några arkitektoniska upplevelser, här är det naturen som är huvudsaken. Det tar inte många minuter att strosa omkring i själva byn som har en hel del bra restauranger, en vacker kyrka och ett antal mindre hotell av varierande standard.
Det lyxigaste hotellet, Le Mas du Lan-goustier, ligger några kilometer från byn, vackert inbäddat mellan två underbara sandstränder. Stämningen runt de terrakottafärgade husen, med tjusiga solstolar under de svalkande pinjeträden, är så fridfull att det för tankarna till forna tiders sanatorier, med den skillnaden att det knappast serverades samma högklassiga gourmetmat på den typen av anläggningar. Men smakar det så kostar det. Under högsäsong kostar ett rum med halvpension från 280 euro per person.
På den här ön finns dessvärre även hotell där det tyvärr kostar utan att smaka något alls. Härmed utfärdas varning för L'Auberge des Glycines, ett enkelt stjärnlöst hotell med cirka tio rum. Detta totalt oansenliga ställe har lyckats med konststycket att ta sig in i alla turistguider, se märkvärdigt ut på hemsidan och därmed locka turister in i en närmast osannolik fälla. Den som inte studerar prislistan med lupp och begär att få sin bokning bekräftad via mejl eller fax riskerar att, som vi, få betala 269 euro per person för en enda natt, i varsitt dubbelrum (vi hade bokat två singelrum). Utan mat. Hade vi valt halvpension hade det blivit cirka 100 euro billigare! Vi läser och läser i den obegripliga, totalt ologiska prislistan men förstår ingenting av vår räkning på 538 euro. När vi frågar den helt charmbefriade kvinnan i receptionen hur det kommer sig att de har mage att ta ut samma pris som ett lyxhotell rycker hon avmätt på sina franska axlar och säger: "C'est comme ça madame, le tourisme en France", sådan är turismen i Frankrike.
Nåja, tack och lov är inte all turism i detta land av detta otrevliga slag. Undertecknad har rest i Frankrike under snart 30 år och aldrig någonsin råkat ut för ett liknande fullständigt skamlöst glapp mellan kvalitet och pris. Franska hotell brukar i princip alltid hålla precis det de lovar tack vare det hårt reglerade och mycket pålitliga stjärnsystemet.
Förutom promenader och cykling är det sol, bad och dykning som är de främsta sysselsättningarna på denna loja (inte under augusti) ö. Cap d'Arme nere på öns södra del är hisnande vackert med farliga klippor, liksom Cap des Médes på nordvästra spetsen. Utsikten från fortet Sainte-Agathe, som är en lämplig startpunkt för att ta sig runt ön, är fantastisk.
Men Porquerolles i all ära, den som vill uppleva något extra bör bege sig till lilla grannön Port-Cros som är något av ett ekologiskt paradis där tiden tycks ha stått stilla. Här är landskapet mer dramatiskt med vassa klippor mellan vilka det döljer sig fantastiska små stränder.
Att bada här känns nästan som ett helgerån, som att simma runt i ett exotiskt akvarium. Det azurblå vattnet är absolut kristallklart och fullt av nyfikna och färgglada små fiskar som annars bara syns i tropikerna. Glöm inte att packa ned snorkel.
Port-Cros, som är knappt hälften så stor som grannön, har varit en strängt skyddad nationalpark sedan 1963. Ön känns mer exotisk än Porquerolles, trots att den egentligen ser ut som själva arketypen för en Medelhavsö. Men den avspända stämningen för tankarna till det forna livet i de gamla afrikanska kolonierna - det vill säga det liv som kolonisatörerna levde
På hela ön finns bara ett tiotal hus, fem militära fort, en livsmedelsaffär, en handfull restauranger, två enkla små hotell och så Le Manoir - ett fantastiskt vackert fyrstjärnigt hotell som ser ut som om det vore tagit direkt ur filmen "Out of Africa". Port-Cros är verkligen ingen plats för långsemestrar, såvida man inte har råd att bo här i detta magnifika hus, byggt 1830 av den familj som ägde ön och omgjort till hotell 1948.
Le Manoir ligger i majestätisk avskildhet ungefär 300 meter från hamnen och syns inte från båtarna. Den välskötta park som omger det vitrappade huset är full av vajande palmer, doftande eukalyptusträd och allt vad Medelhavsterrängen har att erbjuda av vackra blommor. Alla de 23 rummen är personligt och stilsäkert inredda med antika möbler, men en sak är gemensamt, här finns varken radio eller tv.
Visst finns det även en härlig stor pool och fantastiskt god mat, men frågan är om inte lugnet och tystnaden är den allra främsta lyxen här på Le Manoir. Det enda ljud som hörs förutom fågelsång och enstaka rop från åsnorna som strosar runt på ägorna är det lilla plinget från klockorna som annonserar att lunchen eller middagen är serverad. Här har man lyckats få tiden att stå stilla och det är hur lätt som helst att leva sig in i hur det måste ha varit att bo så här för hundra år sedan. Givetvis är det inte precis gratis att vara gäst på ett så unikt hotell, men faktum är att det är mycket prisvärt. Här smakar det faktiskt något mer än det kostar. Bokning i mycket god tid rekommenderas.
Det finns fyra olika stigar att välja på för den som vill utforska ön. Att gå runt hela tar omkring tre fyra timmar eftersom man måste stanna ofta och hämta andan. Inte för att det är särskilt ansträngande utan för att det är så bedövande vackert och annorlunda. De tre stränder som är lättast att ta sig till ligger i tre olika väderstreck och heter Plage du Sud, Plage de Port Man och Plage de la Palud.
För den som vill vara ännu mer naturlig går det bra att sälla sig till de oftast tyska turister som flockas på Ile du Levant, den tredje av guldöarna. Denna ö, som fortfarande till största delen är aktivt militärområde, har nämligen varit ett paradis sedan 30-talet för alla som tycker att det är svettigt med baddräkter. Ile du Levant är med andra ord full av militanta germanska nudister och riktigt SÅ naturliga kände vi inte riktigt för att bli den här gången...