De tidiga morgnarna vid havet är smått magiska. Strandpromenaden La Croisette ligger tom och rensopad. Det doftar hav, våt sand och jasminblommor. Enstaka jäktade journalister rusar mot festivalpalatset i hamnen för att hinna med dagens första filmvisning med en plastmugg espresso och en pain au chocolat i händerna. På gratis­stranden nära palatset ligger alltid någon smokingklädd man fridfullt ihopkrupen och sover champagneruset av sig.

Lugnet är bedrägligt. Några timmar senare brakar det loss och hela Croisetten är full av folk som trängs, pratar i mobiltelefoner, kollar efter kändisar och jämför sina ackrediteringskort. Vid röda mattans fot har de mest energiska kändisjägarna redan smattrat upp sina ihopfällbara plaststolar. Framåt kvällningen är det totalt kaos runt festivalens betongklädda hjärta. Gatorna är avspärrade, limousinerna trängs och tutar. Festklädda besökare i smoking och långklänningar försöker ta sig fram till röda mattan som egentligen är en hög trappa kantad av hundratals fotografer med enorma objektiv. Högst upp väntar festivalchefen Thierry Frémaux för att nådigt välkomna de finaste gästerna till kvällens galavisning medan en kommentator basunerar ut vem som är vem i högtalarna.

När natten faller på börjar musiken dundra från strandrestaurangerna som härbärgerar olika premiärfester, festivalbesökarna rinner ut från palatset och rusar till partyn, restauranger eller barer.

I Cannes äger det mesta rum bakom röda avspärrningsrep och stängda dörrar. Bara rätt inbjudningar kan beveka de muskulösa kostymklädda vakterna som försöker skilja agnarna från vetet. Likaså behövs ackrediteringskort för att komma in på filmvisningarna. Endast ett litet antal biljetter finns till allmänheten och de är tillgängliga främst för Cannesborna själva. Men det är inte omöjligt att komma i festivalstämning även som turist med rätt adresser.