Vi kliver på tåget på Stockholms Central på fredagen klockan 11.20. Rösten i högtalarna som annonserar vårt tågs avgång har något högtidligt över sig. Redan här, en doft av kontinenten, ett vidare och mer öppet perspektiv. Vägen ligger öppen, kontinenten för våra fötter.
För första gången på fem år reser vi utan barnen. Nu ska vi sätta oss ner och börja njuta. Vårt första byte är i Malmö. Nästan genast kommer vi in i rytmen av att färdas. Vetskapen att vi har trettio timmar framför oss ger en höjd, en möjlighet till avkoppling och ger vårt samtal en annan ton. Vi har tid att prata och att resonera, att föra ett samtal till punkt utan blöjor som ska bytas, ett legoslott som behöver repareras, en bil som tappat hjulen, pasta som ska kokas &
Utanför passerar landskapet och vi färdas genom det i stället för att flyga över det. På så sätt tar vi det till oss. I ögonvrån ser vi Europa passera förbi. Ibland ser vi något och pratar länge om det. En annan gång färdas vi bara och landskapet rör sig obemärkt förbi. Vi passerar vindkraftverk. Där står de och här reser vi. Vi känner oss både glada och stolta över att det är med deras hjälp som vi tar oss fram. Det är nämligen så fint att tågen i Sverige enbart går på förnyelsebara energi-
källor.
Bytet i Malmö går lätt. Pendel till Köpenhamn, det är fredagskväll och plötsligt befinner vi oss i massan av sundspendlare.
I Köpenhamn har vi två timmar innan vi ska kliva på nattåget. Vi hittar lätt perrongen och vagnen som vi ska tillbringa natten i. Vi blir väl omhändertagna och visade till den lilla kupén som är vår för en natt. Den är till en början väldigt liten. Liten, men med plats för Annica att ägna sig åt sin dagliga dos av yoga medan Fredrik går på upptäcktsfärd i tåget. Sedan är det dags att packa upp de väl utvalda och nedpackade härligheterna. Här finns champagne, färskost, sesamkex, hackad salladslök, mörk choklad, riktiga glas och linneservetter. Allt för att förhöja njutningen. Vi dukar upp och skålar!
Vi gör sedan ett besök i bistron som visar sig ha både vita dukar och riktiga bestick. Till middag äter vi lax, ägg och sallad. Borta är forna tiders trista restaurangvagnsmat. Det är både gott och stämningsfullt.
Tillbaka till kupén och det är dags att sova. Konduktören fixar nu så att den lilla soffan förvandlas till två fint bäddade sängar. Vi avslutar dagen med en titt i guideboken om Provence. Att få lägga sig och sova i en riktig säng och inte i något nedfällt säte är en stor vinst. Vi låter tåget vagga oss till sömns.
Vaknar innan vi når Köln. Utvilade och stärkta av att ha färdats och utnyttjat tiden till att sova gott. Kan det bli bättre? En ny dag, ett nytt land och innan vi vet ordet av står vår frukost på bordet. Rykande hett kaffe och gott grönt te, croissanter, juice, yoghurt och bröd, smör och små burkar med marmelad. Kontinentalt så det förslår.
Vi packar ihop, förbereder oss på bytet till Brysseltåget och tur är väl det för i Köln är vi femton minuter sena. Precis den marginal som vi har till nästa tåg. Det blir till att springa och Annica tar täten för att snabbt kunna screena av monitorerna och hitta spåret för vår nästa avgång. Det är precis att vi hinner ombord innan dörrarna stängs och tåget rullar ut.
Nära ögat. Det är ett stort problem att det inte finns något system, en garanti, som gör att anslutande avgångar väntar in fjärrtågen, speciellt som resorna säljs som tajmade koncept där ankomst och avgång är anpassade till varandra. Knasigt att det inte finns någon övergripande tanke, utan att varje bolag står för just sina avgångar, helt utan att bry sig om vilka matartåg som kan ha kommit in eller inte. Det skulle verkligen behövas ett gemensamt EU-grepp på det här sättet att färdas!
Thalys, tåget mellan Köln och Bryssel är ett verkligt internationellt tåg. Vi hälsas välkomna på tyska, franska, flamländska och engelska. Tåget rullar i väg och vi förbannar att vi inte packat ner en karta för att kunna följa färden närmare i detalj. Vi förstår att vi passerat gränsen när utropen sker i omvänd ordning: franska, tyska, flamländska och engelska. Skyltarna ser också annorlunda ut på perrongerna. Vi tittar ut och märker att våren kommit längre här. Gräset, i den mån man ser något, är grönare och vi ser flera träd som står i blom. Återigen är vi i folks vardag. Det är lördag morgon och folk är på väg till sina aktiviteter. Nu är vi bland mellaneuropeiska pendlare.
Framme i Bryssel har vi lite tid på oss att titta på tågstationen Midi. Smörgåsar och kaféer. Här går det att bunkra på riktigt. Men i många affärer tar man inte emot svenska betalkort.
Vårt TGV, "train à grande vitesse" (höghastighetståg) dånar in på stationen och vi kliver på. Det känns befriande att det är vår sista ombordlastning och intressant med ännu ett tågsystem och tågset.
Vi gör oss hemmastadda och går ganska omgående för att köpa smörgåsar i bistron. Eller försöker köpa. Det visar sig vara en stor process att få handla i just den här restaurangvagnen. Mannen som förestår bistron verkar gilla köer, eller att omge sig med folk. Han är långt ifrån det man kan kalla serviceinriktad.
- Jag skulle vilja ha två smörgåsar!
- Nej. Det finns inga. Eller. Väldigt få.
- Ost?
- Nej, nej.
Eftersom vi träget fortsätter att fråga så gräver han fram vad som förefaller vara den franska järnvägens absolut sista smörgåsar.
- Två? Ska ni ha båda?
- Kaffe? non, non, non!
Men plötsligt står allt på disken, väl paketerat i en påse så vi kan ta det med till våra platser med säker hand.
- Betala med kort? Fullständigt omöjligt!
Men efter några ytterligare besök och än mer tragglande blir vi vänner och det hela slutar faktiskt med att han önskar oss en trevlig semester innan han stänger bistron och kliver av i Marseille.
Mellan Marseille och Nice kommer den verkligt vackra tågresan. Vi har havet på ena sidan vagnen, byarna och den sydfranska landsbygden på den andra. Det varma vackra ljuset - våren är i verklig blom. Nu är vi nära målet och vi sitter förväntansfulla och säger "åh!" och "titta!" och "såg du?!", i munnen på varandra.
När vi kliver av i Nice är vi redan framme i sinnet. Vi slipper den där varma väggen som så många gånger förr mött när vi flugit. Nu är vi mitt i folklivet och kliver av mitt i centrum en vanlig lördagskväll på Rivieran. Utvilade och redo att redan första kvällen ta emot all njutning och allt vi planerat för och hoppas på under vår vistelse.
Vi hoppar in i vår hyrbil som väntar vid stationen i Nice. Vi försökte verkligen att boka en miljöbil, men alla var bokade så vi får nöja oss med den minsta bensinsnålaste bilen. Den visar sig funka fint att färdas med mellan byarna. Bokar man via SNCF får man ett bra pris.
Hemresan då? Jo, den kändes naturligtvis längre och på ett annat sätt. Hemresor har en tendens att göra det.
I Köpenhamn sker resans enda miss. När tåget vi skulle åkt med till Malmö rullar ut från stationen står vi fortfarande utanför Köpenhamn och väntar på att få komma in till perrong med vårt nattåg.
Vi träffar en van resenär som ofta åker tåg i Europa. Han konstaterar krasst att det är här i Köpenhamn som problemen uppstår. Vi konstaterar unisont att ett direkttåg från Sverige till kontinenten skulle råda bot på problemet.
Vi tar nästa tåg till Malmö och en hjälpsam och engagerad konduktör från Skånetrafiken försöker förgäves att få X 2000 att vänta på oss i Malmö. Från högsta ort meddelar man tyvärr att det inte går.
Förseningen ger oss två timmar i Malmö. Lagom med tid för en härlig lunch. Biljetterna bokar vi lätt om på SJ.
Vi har gott om tid att summera vår resa. Den har utan tvekan givit mersmak och vi är överens om att nästa gång vill vi ha barnen med oss. Vi diskuterar det realistiska i att åka tåg så långt med en fyra-, en fem- och en fjortonåring. Vi kommer fram till att det ska bli vår nästa resa. En resa för framtiden. En resa i tiden.