När författaren James Michener utnämnde den till jordens vackraste ö tänkte han inte på att paradisrykte är början till slutet för det paradisiska. "Paradise ends where people begin", skrev en besviken resenär om andra före detta smultronställen i Stilla havet. Det är misantropiskt i överkant, men lyckas man inbilla sig att det någonstans finns en lycksalighetens ö ska man tänka efter innan man reser dit. För att numera finna sitt paradis på Bora Bora bör man nog gilla tv-program som "Rik och berömd". Eller själv vara med.
"Den första upplevelsen kan aldrig förnyas", skrev Robert Louis Stevenson. "Den första kärleken, den första soluppgången, den första söderhavsön är avgränsade minnen - de rörde en gång vid en sinnets oskuld."
Kanske det. Men också denna gång var båtfärden från flygplatsen på Motu Mute en sensation: lagunens vatten som flytande, lysande glas i nyanser från babyblått till indigo, de gröna branterna och Pahias basalttopp högt i skyn ovan hukande hus.
Från vår och de 84 andra hyddorna kring bryggorna har man en hjärtskärande praktfull utsikt över Bora Boras branta berg. Dessa overwater bungalows är ett signum för de dyrare hotellen i Franska Polynesien. De ska ge en känsla av att bo på traditionellt polynesiskt vis, som lappkåta med jaccuzzi och satellit-tv, ungefär.
Men lagunhyddorna uppstod i en snilleblixt hos en trio amerikanska affärsmän som kallas "The Bali Hai Boys". På 60-talet lämnade de ekorrhjulet och öppnade hotell Bali Hai, döpt efter en av Michener påhittad paradisö. Att bygga i lagunen betydde att rumspriserna kunde höjas och markkostnaderna sänkas. Att stilen var autentisk sades vara bekräftat av bilder från James Cooks resor, men var de teckningarna finns är det ingen som vet.
Gästerna är välmående med aura av pengar, somliga par är unga och nygifta, andra visar en ålderskillnad som antyder att mannen reser med ett storbystat barnbarn. Här begriper man varför Franska Polynesien per capita har den näst högsta konsumtionen i världen av Moët & Chandons champagne.
Kokospalmerna prasslar diskret, folk ligger i solstolar på stranden eller snorklar i lagunen. Apéritif på den egna terrassen, efter buffén uppträder en polynesisk dansgrupp till ukulele och sprundtrummor. Det hör till att flodhästar ur publiken ska upp bland de smidiga ynglingarna och tjejerna med kullager i höfterna i en hetsig tamuré.
När fullmånen drar en glittrande motorväg över havet bortom palmernas tuschsilhuetter står vi på vår terrass och hör stönanden och lustjämmer från grannhyddorna.
Här kan vi med andra ord inte stanna.
Frukosten kostar nästan som en middag och vi känner oss malplacerade i älskogsnästet, men problemet, intalar vi oss, är att detta är ett slags karantän, avskuren från ölivet. De enda polynesier vi möter är tjänstefolk och dansare. Det är som att vara instängd på Disneyland.
Vägen runt ön är 32 kilometer lång. Kör man mer än 16 kilometer åt ett håll är man alltså på väg tillbaka. Vägrenen kryllar av nervösa krabbor. Gulvita stränder drar förbi, öns silhuett ändras vartefter vi kör. Numera finns det hus nästan överallt, åtskilliga av de 5.000 invånarna är nyinflyttade som hoppas på turismen. Och det kostar att leva här. Eftersom inkomstskatt saknas driver indirekta skatter priserna i skyn.
Det är nästan bara de nya lyxhotellen som bygger i traditionell stil med tak av palmblad, annars är korrugerad plåt standard, trots att den gör husen till bakugnar. Butiker och småhotell, gallerier och dykskolor; allt omfamnas av grönska, av hibiskus och forsar av bougainvillea bland brödfrukt och mango och pelarsalar av kokospalmer.
De små pensionaten är fullbelagda, så när vi får napp på Blue Lagoon tror vi att vi har tur. Trots att liggaren är tom låter vi turistfällan slå igen: 800 kronor för ett rum som i jämförelse får en fyllecell att verka ombonad. Ägaren är en liten maniskt intensiv man från Alsace som talar franska som en hockeykommentator. Han är döv för invändningar och kokar över av absurd entusiasm.
Med en tvärbrant jämförelse skulle man kunna säga att klyftan mellan det här stället och Le Méridien är lika vid som mellan motpolerna i tropikmytologin. I den ena drömmer James Michener om ett bekymmerslöst, erotiskt färgat Bali Hai, i den andra viskar Joseph Conrad om fuktig hetta, om våld och kannibalism, om syfilis och orkaner och mördande enformighet som leder till letargi och själslig förruttnelse.
- Ta med familjerna nästa gång, hojtar värden när vi lyckats ordna annan inkvartering och hastigt checkar ut.
I Vaitape finns gendarmeri, kyrka, rådhus, souvenirbutiker och biluthyrare. Stabbiga polynesiskor skrider makligt med plastsandalerna smackande mot hälarna, småpojkar skyndar hem med baguetter under armen, turister med spegelglasögon knattrar förbi på skotrar. Chin Lees diversehandel säljer allt från blöjor och hammare till kött och cd-spelare.
Men numera finns här också ett litet shoppingcentrum som hämtat från en döende förort, ungefär på den plats där guden Oro på en regnbåge steg ned till sin älskade Vairaumati. Paul Gauguin återger legenden i sin bok "Noa Noa". Målaren som sökte det vilda fann Tahiti förstört redan 1891.
Bora Bora skulle ju vara en paus från ostbåge- och splatterkulturen, men öborna vill tydligen inte leva upp till andras romantiska förväntningar. Varför är det alltid det torftigaste som importeras först och mest till landflisorna i Stilla havet? "Allt vi rör vid förvandlas till skit", minns jag en trött amerikans summering av USA:s roll i Mikronesien.
Kvinnan som äter glass i skuggan väntar på en vigsel i rådhuset. Enstaka bilar far förbi. Jag säger något om att Bora Bora ändå är fridfullt jämfört med Tahiti.
- Ja, men många har sålt sin mark för att kunna köpa bil och tv och sånt, säger hon. Och sen har de ingenting.
På kajen sitter försäljare bland fladdrande pareu-tyger och snäckskal med saltade prislappar och väntar på turisterna från det snövita kryssningsfartyget. Stinna bukar under bjärta skjortor, stora smycken under vida hattar - delvis är det en karavan av karikatyrer med videokameror i högsta hugg som hjälps iland. Alla tycker att mötet mellan kulturerna är berikande.
Kanske är bara genom ett tankeglapp som en utböling kan känna sig förmer än andra utbölingar, men det är rätt behagligt.
Vid sidan av den franska annekteringen är andra världskriget och kalla kriget två av de kulturkrockar som har präglat Bora Bora. Om inte Michener varit bland de 4.400 soldaterna på basen Bobcat skulle öns rykte inte ha nått sådana proportioner. Landningsbanan här var Franska Polynesiens port mot världen ända tills Frankrike på 60-talet beslöt att testa kärnvapen i söderhavskolonin. Militären byggde storflygplats på Tahiti, där det som en bieffekt uppstod en turistindustri.
Bombproven på Moruroa har upphört, och därmed det pengaflöde som öarna har levt av i tre decennier. Nu spanar invånarna mot en framtid där turismen sägs vara frälsningen.
- Turismen på Bora Bora ger oss ingenting, säger en öbo som har arbetat länge på ett av hotellen. Alla kvalificerade jobb innehas av vita, hotellen vill inte ha infödda som vägrar att bli papaa sous une peau maohi. Det sista betyder "vit under tahitiskt skinn", kort sagt en "kokosnöt": brun utanpå, vit inuti.
I toppen av all ruljangs av någon kaliber sitter en vit eller en demi, av blandad härkomst. Men det handlar inte bara om utbildning, pengar och rasism. Soloprestationer har aldrig värderats högt i Polynesien. Gruppen, familjen, är allt.
Ur kyrkan längst inne i Faanuiviken brusar stämsången med stormstyrka. På samma gång gäll och mjuk sänder den lustrysningar genom kroppen. Londons Missionssällskap kom redan 1820 och kungjorde att den ende sanne guden bland annat ville att öborna slutade dansa och att kvinnorna klippte håret kort. Nu bär de vita hattar till gudstjänsten, kyrkan är en maktfaktor på öarna, men de gamla gudarna och mönstren kan anas under ytan. Kyrksamheten till trots finns det sådana som säger att missionärerna inte nådde riktigt ända fram.
I filmen lever ännu myternas söderhav, och vilka skulle komma till drömmarnas ö om inte drömfabrikernas utsända? Vid Pofaiviken stod länge kulissen av en kolonialvilla som ett minne av inspelningen av "Orkanen" 1979, producerad av Dino di Laurentiis, regisserad av Jan Troell och med bland annat Mia Farrow och Max von Sydow i rollerna. För att åstadkomma den värsta konstgjorda orkanen någonsin skeppade man in bland annat tre stora propellerplan, tolv vindmaskiner, 25 regnmaskiner, sex rökmaskiner, två åskmaskiner och 26 kilometer slang för att pumpa havsvatten till artificiella vågor. Effektmakarna skapade vindhastigheter på 58 meter i sekunden, men filmen floppade i alla fall.
Den äkta cyklonen Osea sopade bort receptionens tak och några av lagunhyddorna på Hotel Bora Bora i november -97. Stället är legendariskt, en klassiker i den rustikt tropiska lyxstilen och "är för hotellnäringen vad Queen Elizabeth II är för kryssningsindustrin", enligt en guidebok. Det ligger på en udde vid öns bästa strand och hyddorna kostar kring 5.000 kronor natten. Det sägs att somliga smekmånadspar har döpt sina förstfödda efter hyddan de bodde i.
Överfiskning och byggprojekt har tömt delar av Bora Boras lagun på liv, men här råder fiskeförbud. Man svävar i osynligt vatten ovan korallgrund som surrealistiska städer, bebodda av kirurgfisk och anemoner, clownfisk och sjöstjärnor. Ett blåskimrande stim ändrar riktning så snabbt att det förmodligen styrs av en gemensam hjärna.
På Bora Bora Yacht Club äter man förslagsvis ia ota, rå fisk som marinerats i lime och kokosmjölk. Matsalen är öppen ut mot vattnet och de ankrade segelbåtarna.
Ägaren heter Guy, en rund, blank man i 60-årsåldern som sålde sin fabrik i Marseille, for till världens vackraste ö, och nu gör sig beredd att återvända.
- Det är ändå världens ände, säger han. Solnedgångarna är vackra, hela ön är vacker, men skrapar man lite på ytan
Varför får "Hyatt-slummen" stå kvar, de döda betongruinerna av ett aldrig avslutat hotellbygge? Och gamla bilvrak som förtärs av saltluften? Och skräpet? Ön lever ju på paradisryktet.
Men lagunen är magnifik nog för att dra fotografer från hela världen, och vi resonerar kring att den småningom kommer att vara allt som återstår av Bora Bora. Ön sjunker en centimeter om året, så om cirka 70.000 år är den en atoll - med reservation för växthuseffektens inverkan. Och något har hänt med klimatet. Orkanerna kommer oftare och i fel säsong. Och korallblekningen jorden kring luktar ekologisk domedag.
Dexter Hewitt, däremot, väntar än ljusare tider trots att han redan har praktiskt taget allt han önskar sig. Han äger Bloody Mary's, en av Söderhavets mest kända restauranger, inte helt oväntat uppkallad efter en James Michener-gestalt. Han äger också tomten, vilket är ovanligt för en utlänning.
- Det var bara en ägare här, säger han. Annars kan det på grund av arv och skiften vara två hundra. Och då kostar det mer att låta advokaterna springa runt och samla underskrifter än vad man betalar för själva marken.
Dexter är vithårig, ungdomlig och solbränd som en morfar i en reklamfilm. Han säger att det är skönt att komma hit och få köra sin Jeep Wrangler i stället för den trista Jaggan hemma i Kalifornien. Han bor på ön ett par månader om året, alltid på Hotel Bora Bora. Hittills cirka 700 nätter.
Dexter nämner att de grabbar som är kvar från Bobcat-tiden fortfarande talar om Bora Boras vahines som "gjorde vad som helst för en köttkonserv och en Coke". Långt över hundra barn med amerikanska fäder föddes på ön.
James Michener har naturligtvis gästat Bloody Marys. Det har även Olivia Newton John, Dudley Moore, Nelson Rockefeller, Julio Iglesias, Charlton Heston och Roman Polanski, liksom Harrison Ford, Marlon Brando, Jane Fonda, Dorothy Lamour, Ringo Starr, Ron Wood, Diana Ross, Billy Idol, Raquel Welch, Goldie Hawn, Kurt Russel, Pamela Anderson, Dolph Lundgren och Pierce Brosnan, bland andra.
Med sina kontakter inom tv och film lockade Dexter kända människor, varpå "Lifestyles of the Rich and Famous" gjorde ett inslag om krogen. När Sports Illustrated var här för att plåta baddräktsnumret gick alla modellerna till Dexter.
- Just imagine, säger han.
Och han har stora planer. Här ska bli strandbar, han ska samarbeta med Reinaissance Cruise Line vars två fartyg tar sammanlagt 1.400 passagerare, influgna med egen Jumbo.
- Det låter underbart, säger jag.
- Bora Bora, säger Dexter, ska man resa till med sin fru på den tionde bröllopsdagen och lära sig kommunicera igen.
Mitt på dagen är det som om allt består av ljus. Senare blir molnbankarna flammande bergskedjor som falnar i askgrått och glödande guld. Skymningen tätnar hastigt till mörker, hundar och inlineåkare dyker upp i bilens ljusplog, skuggor språkar vid vägkanten. Med rörande trots höjer bländade krabbor klorna innan de krossas.
I många hus syns bara tv-apparatens svetslågeflimmer, i andra sprider nakna lysrör bårhusljus; här motar man undan mörkret, stämningsbelysning är någonting för hotellbarerna.
Förra gången jag var här, i Chez Paulines dunkla sällskapsrum, kallade de amerikanska grabbarna ön "Boring Boring" på grund av det magra nöjeslivet. Ett enda diskotek!
Men nu är det fortfarande heiva, fête de juillet, kombinationen av franskt nationaldagsfirande och långdragen polynesisk folkfest. Det är en sockrad illustration till att Franska Polynesien trots omfattande självstyre i grunden ännu är en koloni. Dansgrupper tävlar, på marknaden är det leende trängsel, lyckohjul, obegripliga lotterier och urmodiga flipperspel i stånd smyckade med ormbunkar.
Flickorna har en vit tiare-blomma eller en frangipani bakom örat. Somliga är så vackra att man får en klump i magen, men de som rör sig påfallande feminint är förmodligen mahu, män i kvinnokläder som sedan gammalt är vanliga på öarna.
Bakom diskots palmbladsväggar dånar Aqua, den mognare ungdomen dansar till polynesiskt band med drypande sentimentala låtar och massor av eko. Det är packat med folk och svetten flödar, Hinanoflaskorna glimmar, fyllon raglar men polisen har blicken i fjärran. Månen hänger stinn över den tropiska folkparken.
Den hyddbungalow vi nu bebor ligger på torra land med utsikt rakt in i ett köttigt buskage. Kåken är sliten och trång, men har den inte ett slags grovyxad trivsel? Den vaga mögeldoften blandas med röken från myggspiralen, takfläkten kväker och geckoödlorna knäpper i bladtaket, syrsor svirrar medan hundar skäller hysteriskt någonstans i natten.
I sådana ögonblick händer det att man får för sig att man trots allt har hittat fram till den hemlighetsfulla ön.