Det är bra att ha lagom höga förväntningar när man beger sig i väg på en hotellweekend. Risken är annars att man hakar upp sig på detaljer som egentligen inte förtar det goda helhetsintrycket. Som att köket är lite för generöst med saltet på fisken, eller att det som kallas välkomstdrink inte har ett dugg med barernas drinkkultur att göra.
Men ett väl valt bubbel kan ju smaka alldeles förträffligt, det också. Och middagen i övrigt var ju inget att klaga på. Nejdå, vi ska inte gnälla, fru Ebba von Eckerman. Ditt Södertuna slott inte långt från Gnesta i Sörmland har förvaltats väl av sina nuvarande norska ägare.
Besöket tar sin början en råkall vinterfredag, som gjord för den väntande afternoonbuffén, serverad i de övre 1700-talsinspirerade salongerna under diskret pianomusik. Till tonerna av "Vår lilla stad" förser vi oss med Södertunas eget rabarberte, marmelader, äppelkaka, scones, sandvikare och chokladkakor, allt nybakat från eget bageri.
Brasan sprakar i samklang med de många fladdrande stearinljusen, alltmedan Ebba von Eckerman blickar ner över oss från det stora oljeporträttet, där hon sitter med en bok i sitt knä. Det var under hennes tid, från 1886 och fram till sin död 1951, 84 år gammal, som Södertuna slott, med en historia som går ända tillbaka till medeltiden, fick sin nuvarande utformning. Mycket med hjälp av superarkitekten Isak Gustaf Clason, som bland annat ritat Nordiska museet och Hallwylska palatset.
Men Ebba såg inte bara till att slottet fick en tjusig renovering. Hon la lika mycket krut på att sköta om sina över femtio anställda. Som en mor engagerade hon sig i deras boende, hälsa och skolgång. Plus att hon var aktiv i olika organisationer för kvinnor och barns rättigheter.
Men så hade hon ju råd. Pengarna kom från den Hallwylska släktens ingifte med familjen Kempe som blev förmögen på den norrländska skogsindustrin.
Om denna pekuniära sida av livet och levernet på Södertuna slott talas det dock inte om på den efterföljande guidningen genom slottet, från den välfyllda vinkällaren, till Ebbas gymnastikrum, högst upp i slottet.
Spökar hon? undrar någon, som vore det den naturligaste frågan i världen. Inte längre, blir det lika självklara svaret. Sedan man flyttade ner Ebbas fåtölj till hennes skrivbord på entréplanet är det lugnt. Innan dess stod fåtöljen på en trappavsats. Varje morgon i flera års tid hittades stolen på väg ner mot trappan.
Med lätta rysningar utmed ryggraden dämpar vi ner oss en stund i slottsbibliotekets dunkel innan det är dags för kvällens trerättersmåltid, framdukad under nätta kristallkronor och med herrskapet von Eckermans sköra bröllopsservis från Wien i blickfånget bakom låsta glasdörrar. Vi noterar i andanom att Södertuna numera använder engelskt porslin, medan förrätten, en sval bouillabaisse med pilgrimsmussla och torsk, aïoli och krutong definitivt får oss tillbaka till nutiden. Den rekommenderade Chablisen håller sig artigt i bakgrunden.
Varmrätten är kökets favoritkyckling från Skåne som anrättas på en mängd olika sätt. Denna kväll stekt i hel filébit tillsammans med en lustig liten wallenbergare, spenat och en len körvelsås. Vinkällarens lätta beaujolais är ett träffsäkert val, som även kan kampera ihop med den i förväg specialbeställda fiskrätten, en bastant bit röding med spenat och en gräddig sås, med obestämd krydda. Dessvärre har både fisk och sås fått några nypor salt för mycket.
Desto sötare är desserten, en redig historia chokladcreme med färska blåbär och hallon samt hallongrädde på flarn.
Den efterföljande morgonen trevar sig solen fram över Frösjöns vitfrusna lock. Doften av nybryggt kaffe leder oss rätt. Frukostbuffén är inte bara innehållsrik, de hembakta franskbröden är underbart sega, äggröran inte det minsta vattnig, smoothien lagom söt och krämig.
Nöjda och stärkta tar vi en promenad bland ekbackar och hagar och det är så gränslöst sörmländskt det någonsin kan bli. Här skulle man gärna stanna ännu en dag - om det inte vore för priset.