En gång var Ulvhälls herrgård en rofylld idyll invid Mälarens vatten, där landshövdingar, grevar och rika bruksägare under två sekel tillbringade sina dagar i förnäm avskildhet från trängseln i Strängnäs. Med den nya tiden kröp dock staden allt närmare och närmare, samtidigt som livet på herrgården tenderade att bli alltmer kostsamt.
I dag är den vita, högt belägna byggnaden sedan många år hotell- och konferensanläggning, ett öde som Ulvhäll delar med åtskilliga andra herrgårdar. Dessutom är området numera en integrerad del av det moderna Strängnäs. Radhuslängorna når nästan ända fram till herrgårdsallén och mellan träden skymtar den upplysta bensinstationen och Ulvhällskioskens skylt.
Men det är det scenario som möter hotellgästerna från framsidan. Åt det andra hållet är sikten fortfarande fri ut över vattnet och från lövträden, som reser sig majestätiskt i engelska parken, har småfåglarna inga problem att göra sig hörda.
Och när man sedan kliver in i herrgårdens förmak med sitt välvda dekorerade stentak, tystnar bruset från omgivningarna definitivt. Sjuttonhundratalets byggherrar kunde verkligen konsten att stänga ute oönskade ljud - även om de tjocka murverken ju i praktiken hade helt andra funktioner.
Denna gråmulna, blåsiga eftermiddag när Hotellpatrullen inleder sitt weekendbesök på Ulvhäll känns det extra skönt att få kura inomhus till fladdret av levande ljus och en kopp kaffe, nybredda smörgåsar på hembakt bröd och några mjuka sötsaker som avslutning. Hederligt nog kallar man det för eftermiddagsfika och inte afternoon tea - det borde fler weekendhotell utan respekt för den brittiska seden ta efter.
Det hade varit bekvämt att också få bo i något av vindsrummen i huvudbyggnaden, men i stället har vi inkvarterats i ett av annexen, en kort men lite ruggig promenad ned mot mot sjön. Hotellrummet visar sig vara både rymligt och hyfsat bekvämt med en liten sittgrupp framför teven. Någon lyx är det inte fråga om, inredningen är tämligen spartansk, de vita spetgardinerna till trots, och det fräscha men enkla badrummet fyller sin funktion.
Eftersom vädret inte inbjuder till uteliv gör vi en stämningsskapande sightseeing i herrgårdens salonger en trappa upp, inför stundande middag som serveras i de två matsalarna i entréplanet.
Denna kväll är vi många gäster som ska samsas på den relativt begränsade ytan. Att undgå att höra vad grannarna talar om är svårt, men stämningen är god och borden är trivsamt och stilrent uppdukade med linnedukar, stärkta servetter och levande ljus.
En drink före maten är aldrig fel. Men den underliga alltför söta komposition som inleder måltiden låter vi stå kvar i glasen. Som tur är innehåller vinlistan, där varje vin följs av en pedagogisk beskrivning och vad det passar till, ett flertal träffsäkra och lite originella val. Som den inte allt för vanliga Picpoule de Pinet från Languedoc vars krispiga mineraltoner med tydlig citruskaraktär visar sig passa utmärkt till den lilla lax- och koljamousselinen. Så även till fiskalternativet på menyn, örtbakad piggvar, len och god med vinkokt äpple, men åtföljd av en alltför hårt buljongkokt potatis. Till den lite märkliga mellanrätten, vitkål inlindad i lufttorkad brynt skinka, känns det däremot som om vanligt vatten är det enda som klarar den kraftiga sältan.
Köttalternativet, kalventrecote, är en generös bit mört kött som serveras med rostade rotsaker och murkelsås, till vilket vi hittar en syrah från samma sydfranska vindistrikt. Men det allra bästa kommer sist, en ljuvlig aromatisk beerenauslese från Österrike. Då gör det inte så mycket att den ljumna chokladbakelsen, som det står på menyn, visar sig vara en förskönande omskrivning av en chokladmuffins. Med björnbär och en syrad vaniljsås blir det ändå en komplett smakupplevelse.
Nästa morgon börjar lätt kaotiskt. En större grupp skridskoåkare har i princip länsat frukostbuffén. Juicekarafferna gapar tomma, av den enda osten kvarstår bara en skalk, samtliga sylt- och marmeladbrukar är renskrapade, det är kladdigt och smuligt och allt bröd är slut. När det så småningom kommer påfyllning i brödkorgen är de hungriga gästerna genast framme och grabbar åt sig fyra fem skivor vardera. Här ska det göras matsäckar nämligen.
- Det blir så här när många ska äta på en gång, urskuldrar sig den lätt stressade servitrisen.
Ingen vidare framförhållning av ett fyrstjärnigt hotell, tycker vi.