Kamouflerad bakom nyinköpta solglasögon och Hawaiiskjorta tar jag därför inkognito in på mitt livs första charterhotell. En engelsk barnfamilj tror att jag är tysk, de tyska ornitologerna att jag är fransman, den raffiga fransyskan att jag är svensk och värmländskorna Ann-Sofie och Lena tror att jag är holländare. De danska pensionärerna skiter i vem jag är.
Min första rekognosering sker vid kvällens välkomstbuffé. Den "traditionella" afrikanska underhållningen är välgjord och det känns som om vi var utomlands, eller åtminstone på Multikulti. Rytmerna är suggestiva. Den första timmen. Efter fyra blir det tröttsamt. Var och en går in till sig och inte förrän vid midnatt tystnar trummandet.
För en sömnlös privatspanare framgår det hur lyhört hotellet är. Man kan tydligt höra de värmländska flickornas oro för att ha blivit matförgiftade och när engelsmannen i rummet bredvid ljudligt släpper sig, försöker han muntra upp stämningen genom att säga:
- Parden my french!
Bara sonen skrattar med. Jag antecknar: "Tveksamt om äktenskapet tål en veckas Gambiacharter".
TISDAG.
När jag vaknar på förmiddagen har alla redan varit nere på den offentliga stranden och återvänt. Underströmmarna på den Västafrikanska atlantkusten är mestadels så starka att bara självmördare simmar ut på djupt vatten. Men just i det långgrunda Gambia är vågorna varma och lätthanterliga. Varför väljer turisterna då hotellpoolen? Den dånande skvalmusiken kan omöjligt vara synkroniserad med gästernas humörsvängningar som tycks pendla mellan indolens och irritation.
En viss nyfikenhet riktas mot mig. På direkt tilltal slår jag ut med armarna och räddar mig med "only speak russia". Det gör ingen annan heller och jag gömmer mitt anteckningsblock bakom en sönderläst Pravda, tjuvlyssnar på de misstänkta, Ann-Sofie och Lena som pratar om sig själva i en slags plural majestätis:
- Inte kan väl två jänter från Torsby sola topless här, frågar den ene och sneglar mot mig som om det skulle kränka mitt okända hemlands traditioner. Det är som om de spelade huvudrollen i sin egen film och ser sig själva utifrån en kamera vars tagningar de omedelbart måste recensera:
- Kan dom väl, svarar den andra. N'tycker att han där ser litta svältfödd ut, så det kan väl två Torsbyjänter bjussa på.
De danska pensionärerna provar sig glatt igenom ölsortimentet och ger de inhemska bryggerierna högt betyg. Den franska 13-åringen generas över sin fasters flirtar med hotellpersonalen, medan denna i gengäld skäms över att brorsdottern väljer Coca-cola i stället för Dry Martini:
- Du har ju föräldrafritt, säger fastern, men ser ut att tänka: "Hur dum får man va?" Annars är det mest något med "bumstrar" som upptar turisternas överhettade sinnen. Man jämför vem som längst tid under förmiddagen fått vara i fred för bumstrarna. Den engelska pappan höjer händerna i ett triumfatoriskt V-tecken: en hel sida påstår han sig ha läst ur sin Ed McBain-bok utan avbrott.
Med ett oväntat allvar dementerar hans fru. Det var för att hon avvisade dem. Han ska inte ta åt sig äran. Maken ser lika ledsen ut som när Ben Johnson blev fråntagen världsrekordet på 100 meter. Mystiken tätnar.
ONSDAG. Det har blivit dags att spionera på de tyska ornitologerna. Tillsammans med tusentals andra fågelskådare har de vallfärdat till Gambia för att beskåda landets 560 arter, den mest tättbebodda rasblandningen i världen dividerat per kvadratkilometer.
Tyskarna sitter i The Botanical Garden, noterar och fotograferar med gigantiska teleobjektiv. Det är som frimärkssamlande, men utan chans att bli rik på ett skillingbanko. Trist.
Men i dag är en naturdag, så jag fortsätter till Bijilo Forest Park. Det är ett litet naturreservat med ännu fler fåglar, apor och regnskog med sällsynta växter.
För mig som saknar fallenhet för naturens mer finstilta nyanser är det en marginellt större upplevelse än en kombinationsutflykt till apberget på Skansen och Botaniska trädgården. Naturen är som fotboll - gör sig bäst i teve.
Nä, den enda safari värd namnet, är den entomologiska exkursion man varje kväll kan göra på sitt eget hotellrum. Hur skulle man annars förklara namnet Safari Garden Hotell? Många är långa och alla är svåra att fånga och i morse försökte den engelska familjen övertala sin reseledare att få byta hotell:
- I broschyren stod ingenting om insekter.
Alla reseledare ser ut som Anna Book. Även de kvinnliga. Deras röster har övertoner av professionell vänlighet, medan bastonerna vibrerar av undertryckt aggressivitet: "Gambias insekter är inte så snåla att de bara bosätter sig på budgethotell". Men:
- Mot mellanskillnaden går det bra att byta till African Village Hotell, säger hon och ler med nerdragna mungipor.
Mamman och dottern tycker att det är värt pengarna, pappan tvekar, medan sonen protesterar; på bara två dagar har han kommit in i den ålder då små gossar älskar att leka med småkryp. Så snart hans kritvita syster lagt sig på en solstol och blundat, langar han in en smaskig skalbagge under hennes bikini. Gossen, som uppenbart är familjens egentliga överhuvud, skriker högst och får sin vilja fram.
På kvällen då en nyanländ turistgrupp ska få sin omgång av traditionell afrikansk dans, får gårdagens gåta sin lösning. På promenad genom stan syns överallt halvspringande turister fly undan störtskurar av leenden. Inte på någon annan turistort har jag sett dess like. Varken i Asien, Kanarieöarna, Las Vegas, Tylösand Ö Gambia skulle så innerligt gärna vilja vara Afrikas Monaco. Därför håller man befolkningen skild från turisterna genom polisspärrar där man nogräknat väljer vilka tiggare som ska ges tillträde till hotellkvarteren, bara de lagom drabbade, de hela och rena. De utvalda bildar en slags tiggarnas aristokrati.
Bland dessa finns de rödögda gentlemän som alltså kallas för bumstrar. De ger polisen provision på sina intäkter och kan gå och komma som de vill, välmående skojare som med påflugen vänlighet förpestar livet för turisterna. De är lika envist svåra att bli av med som knäckebrödsmulor i sängen och ignorerar man dem, anspelar de på det diffust dåliga samvete de flesta turister retroaktivt lider av för hudfärgens skull.
- Are'nt we all the same, brother?
Då man först vänligt, sedan argt och slutligen hotfult vrålat "NO THANK YOU!" kan man bara konstatera att de tolkat raseriutbrottet som en samtalsöppning.
- Hello! I walk with you my brother? Yes, yes? I can get you anything, upprepar de som papegojor ända tills de förmått öppna turisternas plånbok. Och det lyckas de alltid med. Om inte förr så mot löftet att få vara i fred.
Detta är den påflugna vänlighetens tyranni. Föräldrar som uppfostrar sina barn till att vara glada och hjälpsamma, borde göra ett studiebesök i Banjul. Där kommer de få se hur illa det kan sluta om de inte i stället uppmuntrar den kargt, surmulna integritet, som nordbor felaktigt skäms över.
Bumstrarna är den pest som gör att turisterna svär på att aldrig återvända. Så här i efterhand är det märkligt hur fort min ljumma likgiltighet på bara några dagar förvandlades till oförbehållsam kärlek för dessa paradisets ormar.
TORSDAG.
Den engelska gossen som varje dag firar julafton när han leker med vinglösa flugor, benlösa spindlar och halva myror, har likt en narkoman fått smak på större kräldjur: Kachikaly Crocodile Pool.
Turistattraktionen består i en konstgjord gyttjepöl. I den har man slängt några krokodiler under förevändning att de ingår i lokalbefolkningens fruktbarhetsriter: många döper sina gossebarn till Charles, uppkallade efter den största krokodilhannen.
Särskilt testostronstinn är dock inte Charles. När vi alla klappat honom ger den engelska gossen honom en välriktad spark på svansen för att kontrollera att han verkligen lever. Guiderna osäkrar sina gevär. Men Charles höjer bara lojt ögonlocken och blinkar till gossen som åt en själsfrände.
Lite besvikna går vi därifrån, men uppmanas att mot halva inträdet komma tillbaka vid matdags, då levande kycklingar får fart på krokodilerna.
Men på kvällen går jag i stället en barrunda i värmländskornas allt vingligare fotspår.
- Tänk att två tjejer från Torsby inte kan få gå ut och dansa i fred och ha lite sköj, säger dom vid utgången till varje nattklubb. Irritationen beror på att "Får jag lov?", är kavaljerernas andra fråga. Den första är: "No husband?" Att gifta sig till ett europeiskt uppehållstillstånd är en högriskchans till välstånd, varje västerlänning är en lottsedel. Oddsen är dåliga, men att afrikanerna ändå chansar, är inte konstigare än att vi själva spelar på Lotto i våra hemländer.
Trots att det är högsäsong finns det betydligt fler barer än vad turisterna kan försörja. I Koloi heter innestället Spybar. Tjejerna anammar sedvänjan att dansa med sina egna avbilder som mångfaldigas på spegelväggarna. Sedan konstaterar de att stämningen är lika snorkig som vid barens namne på Stureplan och med tanke på att man sällan går ut innan 23.00, blir det tidig hemgång.
På huvudgatan kan man så här dags konstatera att Gambias rykte som resmål för snuskgummor inte är ogrundat. Sexköparna bär samma frisyrer och kläder som när deras skönhet stod i blomning. Det passar bra. Modet i Gambia ligger ett par decennier efter det europeiska. På sina håll kan man fortfarande se platåskor och V-jeans, men det börjar bli passé. Först när grungen når Afrika kommer hela kontinenten att vara up to date.
Vid poolbaren pratar den franska fastern sex och samlevnad med bartendern. Brorsdottern gäspar demonstrativt, men de spända käkmusklerna tyder på att hon spetsar öronen.
FREDAG.
Värmländskorna är bakfyllehungriga och går direkt från den kontinentala frukosten till mataffären. Bumstrarna sover fortfarande och flickorna gläds åt att få promenera ostört. Affären med det danskklingande namnet Prima förstärker deras hemlängtan genom franska ostar, tyska korvar, Kalles kaviar, knäckebröd och GB-glass. De köper chips och ett paket Prince.
Någon måste ha lurat i dem att den inhemska maten är livsfarlig. Synd. Den är ytterst välsmakande. Inte minst trottoarernas improviserade gatukök som bjuder på aromatiska grytor med kyckling, fisk eller får som huvudingrediens. Till den äter man outou, friterade bollar bakade av plantain, eller attiékeé, en specialitet från Elfenbenskusten som liknar couscous, men är gjort på cassava och är betydligt godare.
Det hela serveras med en röd pepparsås som är så stark att den svider vid både in- och utfarten genom kroppen. Men i små mängder är den betydligt mer uppiggande än den pizza, spagetti eller hamburgare som de flesta turister pickar i sig som anorektiska undulater.
Alla utom de tyska fågelskådarna har vid det här laget blivit ordentligt brännskadade och åker därför med på utflykten till Juffureh, förlagan till Kunta Kinthes hemby i Alex Haileys släktkrönika "Rötter".
Efter tevesuccén har författarens kopplingar till släkten ifrågasatts. Bland annat har man påpekat att efternamnet Kinthe är så vanligt att alla svensöner lika gärna kan göra anspråk på att vara Sven Tveskäggs ättlingar.
På ett handfast sätt görs vi medvetna om att slaveriet och kolonialismen fortfarande är ett av fundamenten som vårt västerländska välstånd så stabilt är byggt på. Och att skulden inte är betald: Ättlingarna Kinthes överhuvud är en barsk dam som styr den lilla turistindustrin med järnhand. Efter att ha poserat med sitt yngsta barnbarnsbarn tar hon ut ett gage som sammantaget vore värdigt en fotomodell i Stockholmsgruppen.
Den största attraktionen får dock den som dröjer sig kvar efter att turistbussen åkt. Då avstannar alla hantverksaktiviteter. Godtyckligt delar Fru Kinthe upp intäkterna och beställer taxi åt sitt förmenta barnbarn som ska transporteras till sin egentliga hemby.
LÖRDAG. På morgonen händer det som ska få mig att älska bumstrarna: In på hotellet dundrar ett gäng skinheads med nazistsymboler klottrade på militärbyxorna. Deras flickvänner har bokat en sista minuten-biljett och bara kollat pris, avgångstid och antalet soltimmar. Var själva resmålet är beläget har de inte funderat på förrän i jämnhöjd med Sahara.
- Gambia? Ligger inte det i Afrika?
Som de enda renrasiga arierna finner de sig plötsligt innanför stridslinjen, omringade av svarta fiender som anfaller dem med glada leenden. Förmodligen står det ingenting i de nynazistiska stridsskrifterna om hur man försvarar sig mot vänlighet. Inte som kravallpoliser, utan som hundvalpar förföljer bumstrarna dem:
- Welcome to Africa my friend. Can I walk with you?
Skinheadsen stammar lösryckta fraser de snappat upp i actionfilmer och ångrar nog att de skolkat på engelskan, för ingen mer än jag förstår deras äktsvenska uttal:
- Cåm off you littel bästärd, säger ett skinhead och blir så frustrerad att han stampar med foten i marken. Uä, facking shit same Ö Shit, shit, shit!
Kanske tror bumstrarna att han vill ge uttryck för ett stycke svensk folkdans, för de börjar klappa i händerna och skanderar på improviserad fri vers: shit, shit, yea, yea Ö och bränner av sina mest kritvita leende.
Skinheadsen skäller på sina flickvänner och på varandra. Inte på hela veckan tänker de lämna hotellet. I stället halvligger de vid hotellpoolen och surar, mumlar svordomar tyst för sig själva. En av dem får gliringar av de andra för sin degiga överkropp. När han flyttade ihop med sin flickvän slutade han träna, och hans hårt uppumpade bröstmuskler sjönk ihop som uppätna godispåsar. Nu har han större bröst än sin flickvän, vilket hans kamrater inte är sena att muntert påpeka.
För att skyla sina tomma spenar, kliver han ner i vattnet och lägger sig på en luftmadrass. Den välter omedelbart och hans 18-åriga flickvän måste moderligt hjälpa den frustande flodhästen tillbaka ner i solstolen.
SÖNDAG. På förmiddagen blir det utflykt till SOS-barnbyar. Många inser att de hittills ingenting sett av det verkliga Afrika.
Men på vägen hem säger Lena att hon ändå tycker mer synd om de magra djuren: "De kan inte göra sina röster hörda." Nästa år blir det Kanarieöarna igen. Var så säker! Själv beslutar jag mig för att åka vidare.
På ett sätt som vore värdigt en scen ur Strindbergs "Dödsdansen", håller den hårt prövade engelska familjen på att checka ut från hotellet. De var inte lyckliga då de anlände, men det som tycks bli skilsmässans utlösande faktor är nästan tragiskt banalt: med vilket färdmedel ska avresan ske? Och ska gossen verkligen få ta med sig en cigarrlåda med insekter hem till England som souvenir?
Invektiven är lömska som giftpilar och syftar till att skada så mycket som möjligt. Slutligen tar mamman och dottern taxi, medan gossen leder sin pappa mot flygbussen.
Vid poolbaren sitter den franska tonårstjejen och sippar på ett glas cider. Antingen har hon fått grava brännskador eller kommit in i puberteten och fått så kraftiga hormonrusningar att kinderna blossar av rodnad. I vilket fall är det nu henne bartendern diskuterar polygami med. Blixtsnabbt slickar brorsdottern i sig de komplimanger som i början av veckan var avsedda för fastern, som nu är den som uttråkad gäspar på solstolen intill.
När jag packat min väska och är på väg ut, ser jag till min stora glädje att skinheadsen bränt sig på sina rakade huvuden. Hudflagor bolmar från skultarna som ur röksvampar. De måste ut på stan för att köpa sololja. Jag checkar snabbt ut och smyger efter.
Genast flockas bumstrarna:
- Long time, no see brothers. I Walk with you? Yes?
En av skinheadsen slår sitt kreativa personbästa genom att mumlande kalla gambianerna för babianer.
Primas föreståndare är inte dummare än att han tar ut ockerpriser på solskyddsmedel. Skinheadsen blir ursinniga och behöver avreagera sig ute på gatan. Den storbystade pojken hugger tag i en av bumstrarna. De börjar slåss på allvar, hårt och brutalt med knutna nävar. Trots att de till antal och styrka är i överväldigande majoritet, backar bumstrarna när de ser hur upprörda deras vita vänner av någon obegriplig anledning är.
Men då sänker skinheadset garden och bumstern får grepp om hans t-tröja. De drar åt olika håll och tröjans sömmar spricker. Överkroppen blottas och alla kan läsa bokstäverna han har tatuerat över AIK-loggan på bröstet: BLACK ARMY.
Bumstrarna omfamnar honom och lägger sina svarta händer bredvid tatuering och säger:
- Yes, yes. We are all the same, my brother.
Det sista jag ser av dem är deras vita fjällande hjässor som omsvärmas av ett stim med flinande bumstrar. Det ser ut som en svart svärm av flugor knuffande ett gäng vita skitkorvar framför sig.