Knistads herrgård strax utanför Skövde har länge haft rykte om sig att vara ett tillhåll för kändisar som vill dra sig undan omvärldens blickar ett litet tag. Troligen hänger det ihop med en speciell fäbless för små hårda bollar. Knistad är nämligen lika mycket hotell som golfbana, med de första hålen precis utanför knuten - ett koncept som uppenbarligen har sin speciella dragningskraft. Lasse Berghagen, Magnus Härenstam, Loa Falkman och ytterligare ett antal kända personer är trogna gäster och tillika hedersmedlemmar i golfklubben.
Det är det närmaste vi kommer herrgårdens goodwill-ambassadörer. Denna veckohelg ligger den böljande artonhålsbanan gömd under ett mjukt täcke av snö. Och möjligen har de fåtaliga gäster som i likhet med Hotellpatrullen gonar sig i värmen från brasan med kaffe och kaka inte golf som högsta prioritet så här års. Det räcker gott med en tyst och vacker utemiljö, ombonade lokaler, trevligt omhändertagande, sköna sängar och god mat - det vill säga sånt som lantligt belägna hotellanläggningar brukar locka med.
Jodå, Knistad håller måttet. Via en slingrande grusväg som letar sig fram mellan öppna fält och vinterspretande lövskogsdungar når man till slut den gula herrgården, inramad av lindar och låga välansade buxbomshäckar. Huvudbyggnaden med sina fina träsnickerier och sin tornklocka från 1690 stammar från mitten av sjuttonhundratalet.
I dag är hela anläggningen pietetsfullt renoverad, utvändigt som interiört. Mycket arbete har lagts ner på att ta fram och kopiera gamla tapeter, alla golv i den övre våningen är original och väggmålningarna från den tid då adelssläkten Gyllenberg huserade på Knistad ömsint bevarade. Tapeterna i den dovt belysta baren är äkta artonhundratal, teglet i den öppna spisen har bränts på gården, färgen i paneler och avbröstningar är de ursprungliga.
Hotellrummen i de fyra flyglarna, varav en nybyggd, är också stilenligt inredda med bredrandiga tapeter och möblemang som associerar till den så kallade bondrokokon. Vårt anvisade rum går i sobert beige och vitt med vitmålade stolar, bord och sänggavel, det är stort och luftigt. Även badrummet bjuder på svängrum, men också på den enda estetiska plumpen i protokollet: Västgötaslättens absolut fulaste duschdraperi i stormönstrad brungul tjock plast.
Men petitesser är till för att glömmas. Det är dags för kvällens middag i den utbyggda verandan med breda fönster mot driving rangen. Matsalen är denna kväll fylld av glada sällskap från trakten. Här serveras en trerättersmeny, som ska visa sig vara helt i Leif Mannerströms anda. Denne stjärnkock är nämligen också han hedersmedlem i golfklubben och coach för de unga kockarna.
Förrätten, självklart föregången av ett gott bröd, är en liten läcker kombination av perfekt halstrad pilgrimsmussla, en två fingrar bred confiterad laxbit och en varm hummerdito, eskorterad av rotsellerikräm och en vinägrett med finhackad schalottenlök. Till detta ett glas väl vald chardonnay från Australien som ingår i vinpaketet.
Oxfilé, forna tiders festmat, verkar numera vara något restaurangkök med ambitioner skyr. Inte här. Rosastekt och mör, med en sallad på halvtorkade tomater, svamp och parmesan, inlindad i en buljong gjord på basilika och det utsökta starkvinet från Banyuls i sydöstra Frankrike samt en mandelpotatispuré med anklever, gör denna ädla köttbit entré på våra tallrikar. Gastronomisk fantasi av bästa märke.
Postludiet är ett litet opus på vaniljglass med cointreaubrulé och chokladtryffel till en god muscat.
Nästa morgon står frukosten uppdukad i det som skulle kunna vara herrgårdens gamla kök. Det är bara att plocka av det småvarma och kallskurna, pressa sin egen apelsinjuice och gå loss på de många hemmagjorda marmeladerna och sylterna. Inget överdåd, men fräscht och en bra start på dagen.