Illblått hav, sockervita hus, människornas lugn och rått, vitt vin. Andreas Strömberg dras
som en hjälplös kork på oceanen till den genuint grekiska ön Amorgos. Tre ord och tre färger sammanfattar denna kykladiska ö: Melankoliskt blå. Lakoniskt brun. Euforiskt röd.
Den melankoliska ön. Amorgos är den östligaste av de kykladiska öarna i Grekland. Tre mil långsmal är den tillräckligt stor för att vara spännande några veckor. Tryggt omgiven av det stora blå Medelhavet.
Men samtidigt lantlig och kärv. Klockor på betande kor längs dikesrenen varnar för nästa krön. Bräkande getter, även de med pinglande bjällror, betar tistlar på sluttningarna.
På tavernan i huvudorten Choras labyrintiskt bilfria gränder möter vi skäggige Theodoro. Med melankolisk, filosofisk uppsyn berättar han om alla vännerna som för gott flyttade ifrån hans älskade Amorgos.
- Nu finns bara 1.700 bofasta personer kvar här. Nästan alla drog till Amerika eller Aten och vidare över fastlandet på 50- och 60-talen.
- Det fanns inget att göra här längre. Nu kanske ni utländska gäster kan bidra till att några av oss kan bo kvar …
Några få turister strosar i de overkligt pittoreska gränderna under vinrankor i siestans stilla, vibrerande hetta.
Det lakoniska Amorgos. I Egiali - öns populäraste och bästa turistby - tar stilige och ordknappa zorbakopian Nikos emot med sitt stora leende under sin yviga mustasch.
Nikos är så kolugn att han en vecka senare glömmer att han lovat att köra oss tillbaka till färjan på natten. Vi håller på att missa både den och flyget hem. Sett i backspegeln hade det inte varit helt fel ändå …
Egiali är en pytteby längs en halvmåneformad bukt med kort hamnpir. Ett tiotal bra restauranger och barer. Bageri och vespauthyrning. Mentaliteten och geografin tillåter inga lägenhetshotell i cement med poolområden. Inga butiker med krimskrams-souvenirer.
Amorgos första asfaltväg från Katapola upp till Chora byggdes 1987. Och det var inte många år sedan den branta serpentinvägen som tagit oss till Pension Askas i Egiali stod klar.
Här på ortens, och Amorgos, enda lättillgängliga och långgrunda sandstrand är det lugnt och vattnet lätt grumligt och oljigt en morgon. Inga turistanpassade vattensporter syns till. Inga solsängar.
Vandringslederna med hänförande utsikter passerar förbi små vita kapell. Vi plockar vild backtimjan och gul ginst på vidsträckta, torra och karga hedar. Åsneklapper antyds från en stenig grusstig. Från sömniga bergsbyn Tholaria på sluttningen gal två tuppar ikapp.
Uppfylld av eufori. Dykscener ur filmen "Det stora blå" spelades in 1988 vid det lilla vita kapellet Agia Anna. Här möter jag förälskade Isabella som kastar sig från en badklippa med sin Paolo från Neapel.
- Vi har druckit likören Amorgion i dag. Den skall vara världens mest erotiska drink, sade de i butiken i Katapola, skrattar Isabella och kramar sin älskade.
Det känns som att sväva runt i ett stort akvarium. Vattnet är blått som glas. Småfiskarna kan man nästan klappa. Att glömma cyklop och snorkel vore en synd.
Turistbroschyren hävdar att havet här skall vara det klaraste i hela Grekland. Vete katten om reklamen inte har rätt, i detta fall.
Röd vallmo. Branta berg stupar ner i ett stort blått hav. 300 meter brant ovanför oss sitter klostret Chozoviotissa fastnaglat som en fyrkantig marängbakelse mot berget. Där kysser ett par pilgrimer tusenåriga ikoner och en av de tre verksamma munkarna bjuder på gul citronlikör. Och en röd karamell.
Kvällen är mild i Egiali Restaurang Asteria gör oss inte besvikna. Huvudrätt med kött eller fisk går lös på en dryg femtiolapp, liksom en liter "fottrampat" vin. Smårätter som ljuvligt färskfriterad saganakiost för ett par tior.
Godast är greksalladen med lokala fårosten "amorgian cheese" som smulas över. Med byns färskpressade olivolja och de nyplockade tomaterna och paprikorna från jordlotten bakom restaurangen smakar salladen som en kärlekssymfoni.
Den nyfångade grillade bläckfisken och det kalla vitvinet är även de stora smakupplevelser för under en hundring på Amorgos, där turistblåsning verkar vara ett okänt begrepp.
Sista eftermiddagen är brännhet. Sandödlor kilar över solvarma stenar vid de arkeologiska utgrävningarna i Minoa där människor bodde redan under antiken. Nedanför kullen ligger husen i Katapola runt sin lilla naturliga hamnvik.
På kvällen spelar grekgubbarna kort med världsfrånvända ansikten. Oberörda av larmet från den stora färjans ankomst som till öbornas glädje börjat att anlända flera gånger i veckan de senaste åren Bästa stranden i närheten är Maltezi Beach dit badbåten puttrande bär oss för ett sista dopp i detta spegelblanka vatten.