”Snart”, säger hotellvärden i Livada, och så tittar han förväntansfullt ut genom fönstret.

Snart, menar han, väller turisterna in, och Livada på den grekiska ön Serifos blir den discodunkande, myllrande semesterort som vi känner igen från resebroschyrerna.Nu räknar han dagarna – på behörigt avstånd från oroligheterna i Aten – och väntar på turistinkomsterna som så väl behövs i krisens Grekland.

Serifos hamnar gärna en smula utanför huvudspåret när människor planerar sitt grekiska öluffande. Detsamma gäller grannön Sifnos, väl synlig från sluttningarna ovanför Livada.

Det är svårt att begripa. Det finns förvisso många öar i den grekiska skärgården som är mera turist­ifierade än dessa, men för den som förutom krogar och nattliv vill bli påminda om det Grekland som en gång var är Serifos och Sifnos svårslagna.

Flaggorna längs strandpromenaden i Livada vajar slött i förmiddagsbrisen. Än så länge finns inte många turister att titta på och umgås med, men man behöver inte ens sluta ögonen för att föreställa sig scenen när högsäsongen tar vid framåt juli.

Strandstolarna är på plats längs sandstranden, nattklubbarnas neon­skyltar lyser redan över tillbommade dörrar, menyer på skilda språk hälsar gästerna välkomna till krogar som ännu är stängda.

Livada håller andan inför anstormningen.

Nu bör det påpekas att varken Serifos eller Sifnos är utpräglade håll-i-gång-öar. Ja, det finns en och annan nattlubb. Och ja, den som inte vill äta annat än grillkorv och panerade fläskschnitzlar blir inte besviken.

Men Serifos, och i ännu högre grad Sifnos, är i jämförelse med andra grekiska öar ganska stillsamma, med den stimmiga turismen i stort sett begränsad till hamnarna Livada och Kamares.

Grekiska öar har ett härligt försåtligt sätt att liksom smyga sig på en. Man står på färjans däck och ser bara karga stenöknar. Men så går man i land, och en kort bit upp på sluttningarna inser man att öknarna blommar.

Ur klippskrevorna kryper små skära och gula blommor. Humlor och bin flyger förnöjsamt surrande över gräset, och luften är fylld av dofter.

Med ett ödsligt tutande aviserar öns buss sin förestående avgång till byn Chora. Man ser byn från Livadas hamn: kritvita hus med blå dörrar och fönsterluckor, ängsligt fastklamrade högt uppe på en bergstopp.

Många besökare, berättar hotell­värden i Livada, lämnar aldrig området kring strandpromenaden på sin semester. Här finns krogarna och nattklubbarna, här finns under högsäsongen andra turister att titta på och umgås med.

Men den som aldrig lämnar hamnområdet går miste om mycket.

De flesta grekiska öar har en alldeles egen karaktär, och den finner man långt bortom hamnarnas turistkvarter. Byn Chora, med sin lite spöklika atmosfär, sina branta trappor och trånga, vindlande gränder, förtjänar många timmars utforskande. Utsikten över Egeiska havet är svindlande. Bara ett par hundra meter från byn möter man den urgamla stensatta stig som en gång användes till att frakta malm till hamnen och som nu utgör en av de mest praktfulla vandrings­lederna i den grekiska övärlden.

Här kan folklivet i Livada kännas långt borta även under hög­säsong.

Om jag rätt tolkar den unga kvinnan i Livadas resebyrå är den stillsamma stämning som råder något onormalt. Så snart strandpromenaden fylls med turister blir ordningen återställd, tycks hon mena.

Ändå är resonemanget inte riktigt hållbart. På de allra flesta turist­orter på Greklands öar varar högsäsongen omkring tre månader, fördelade kring juli och augusti. Övriga nio månader härskar stillheten.

Den som öluffar i den grekiska skärgården på hösten, vintern eller våren – och varje säsong har sin egen tjusning – möter ett Grekland i normaltillstånd.

Men om man till slut känner sig färdig med Serifos?

Då tar man färjan den dryga halvtimmen till Sifnos och kliver in i en helt ny värld.

Om man betraktar grekiska öar från färjdäcket kan man tycka att de ofta ser snarlika ut, med sina berg, sina gråbruna sluttningar och sina blåvita hus. Men så snart man stiger i land bleknar likheterna.

Redan hamnstaden Kamares på Sifnos skiljer sig från sin motsvarighet på Serifos. Här är neon­ljusen nedtonade och barerna diskret skymda.

Sifnos visar upp en lite dämpad fasad, och turisterna dominerar aldrig miljön på det sätt som de kan göra på andra öar.

Den som söker en ö att ta sig runt på och utforska har skäl att välja Sifnos. Här finns ett mera omväxlande landskap än på Serifos, med flera sevärda byar och med ett mera utbyggt nät av vandrings­leder.

Sifnos håller generellt högre priser på mat och logi än vad Serifos gör och vänder sig mycket riktigt till en aningen mera köpstark grupp resenärer.

Sifnos vill också profilera sig som resmål för semestrande barnfamiljer.

Huvudorten Apollonia på öns krön har ett livligt torg, kantat av de sedvanliga gränderna och trapporna. Den lilla byn Kastro på Sifnos östsida bjuder på ett slags medel­tida stämning och ett blygsamt men sevärt arkeologi­museum. Sifnos är en ovanligt gröns­kande ö, och Apollonias omgivningar anses tillhöra de vackraste i den grekiska övärlden.

Vilken av de båda öarna bör man välja?

Välj båda.

Slammer av grytor och porslin bakom gardinerna i Kamares antyder att det snart är dags för middag. Nu sänker sig mörkret över vattnen, och bergen kröns av en flammande röd himmel. Byns tavernor börjar öppna, och ut på huvudgatan letar sig dofter av stekt lamm, välkryddade grytor och nyfångad, grillad fisk.

Än finns det tid före middagen att slinka in på baren Captain Crook, vars favoritdrink heter ”Sex on the beach”.

Detta är värt att notera, eftersom den sortens verksamhet betraktas med avsevärt mindre tolerans på Sifnos än på de flesta andra öar.

Man hälsar hövligt på de få utländska turister man möter i kvällsmörk­ret, eftersom de nu, i slutet av maj, inte är flera än att man hunnit lära sig vilka de är. Kvällsbrisen avtar, och vågorna rullar lättjefullt in mot sandstranden.

Mycket bättre kan det inte bli, tänker jag.