Taxin är uppe bland molnen. Vi färdas över bergskammen på Ikaria, längs vådliga hårnålskurvor och djupa raviner där byar håller sig fast för glatta livet för att inte falla ned i det eviga blå. Genom det fuktiga morgondiset tränger dofter av Grekland: salvia, lavendel och getter.

Efter nära två timmars färd till det nordvästra hörnet visar sig Armenistis, den enda byn på ön som med bästa vilja kan kallas turistort. Vinden tjuter i gränderna och sanden piskar i ansiktet. Gatorna ligger märkligt öde.

Vingformade Ikaria är inte som andra grekiska öar. Trots öns storlek har turismen ännu inte hittat hit. Det är ingen ö som låter sig exploateras i första taget. Därtill är den alldeles för egenartad.

Att hitta en levande själ i byn visar sig bli en utmaning, men en kvinna frågar försynt om vi är på jakt efter rum och på andra sidan bukten slår hon upp dörrarna till en balkong på första parkett. Nedanför våra fötter breder en lång, gyllengul strand ut sig.

Under högsäsong flockas badgäster och vindsurfare i Armenistis likt bin runt en grekisk honungsburk. Två ljuvliga sandstränder, skilda åt av en smal udde, är belöning nog för den strapatsrika resan hit. Ett livräddartorn på stranden Livadi skvallrar om att varningarna för förrädiska strömmar ska tas på allvar.

Men stränder finns det gott om i övärlden, och Ikarias berömmelse har helt andra grunder. Förutom myten om den olycksaliga Ikaros, som drabbades av hybris och flög för nära solen med sina vingar av vax, är ön känd i Grekland som Den röda klippan.

Efter andra världskriget deporterades cirka 15 000 vänsteranhängare till det isolerade Ikaria i syfte att försvaga kommunisterna. En av dem var kompositören Mikis Theodorakis.

Men förvisningen fick motsatt effekt. Lokalbefolkningen delade mer än sin ost och sitt vin med männen i exil. Många träffade en partner på ön och blev kvar för all framtid.

Sedan dess har Ikaria varit ett rött fäste, och hammaren och skäran är jämsides med utropet ”Leve Kuba!” två av öns vanligaste graffitimotiv.

Centralmakten i Aten har inte sett med blida ögon på Ikaria, men ju mer ön har nonchalerats, desto envisare har invånarna hävdat sitt oberoende. Så hårdnackat självständiga och antiauktoritära har de blivit att de har utvecklat en dygnsrytm som går på tvärs med övriga Grekland.

De tomma gatorna i Armenistis tidigare under dagen får sin förklaring en kväll på en lokal taverna. Ägaren Sotiris berättar att de flesta på öns västra del helt sonika har vänt på dygnet. De tillbringar kvällen och timmarna efter midnatt med att äta, dricka och shoppa. Sedan kliver de upp först vid elvatiden, är vakna fyra fem timmar, sover igen till åtta på kvällen, och så rullar det på.

”Det är ett annorlunda liv. Men det är också ett liv”, säger han.

”Se på mig. Jag är 44 år och har inga gråa hår. Vi som bor här vet inte vad stress är.”

En bit upp i de skogsklädda bergen bland vinodlingar, aprikoslundar och hus med skiffertak ligger Rahes, som består av fyra byar. Vid de originella ingångarna till huvudorten Christos Rahes har man staplat stora stenblock som påminner mer om Asterix och Obelix än Georgios och Dimitris.

Det vimlar av finklädda familjer på det lilla bytorget. Det visar sig vara valdag, och mellan det starka kaffet och baklavan går folk och lägger sin röst i urnan.

För att stilla vår nyfikenhet besöker vi åter byn dagen efter. På dörren till vallokalen har resultatet anslagits. Och mycket riktigt. Ikaria är fortfarande Den röda klippan. De kommunistiska partierna har vunnit i stor stil.

Strax sydost om Ikaria ligger den klippiga ön Fourni. När den lilla färjan nästa kväll lägger till vid öns kaj har rullgardinen dragits ned. Porten öppnas mot natthimlen och där står de på parad – de grekiska tanterna med sina diskreta handskrivna lappar.

Det är lågsäsong och vi är de enda turister som kliver iland. Priserna på rummen är därefter. Utan att vi ens nämner ordet pruta börjar kvinnorna överträffa varandra i att bjuda under. Tjugofem euro för ett dubbelrum med havsutsikt och terrass sjunker raskt till femton.

Till slut följer vi med 78-årige Nikos och hans sonson Manolis till ett vitkalkat hus på en sluttning strax utanför byn. Den natten hinner vi inte ens vänja oss vid vågornas brus innan drömmarna rullar in.

”Cappuccino? Hm, då måste jag nog ringa Italien”, skämtar kvinnan på kaféet där vi nästa morgon lassar in omelett, spenatpaj och yoghurt med honung till frukost.

Redan första kvällen kände vi tydliga 70-talsvibrationer på Fourni, en känsla av ett svunnet Grekland där drachmern var hårdvaluta och moussakan höjdpunkten på menyn. Och nu detta. Hon har faktiskt aldrig gjort en cappuccino förut.

På Fourni är fisket allt. Fiskeflottan är den mest aktiva i östra Egeiska havet. I hamnen ligger gula nät på tork, män rusar fram och tillbaka med trälådor fyllda av räkor, bläckfisk, braxen, mak­rill och torsk. Det är bråttom, havets läckerheter kan inte snabbt nog täckas med is.

Under sommarmånaderna stannar fångsten på ön, men resten av året fraktas det mesta till Aten, och lokalbefolkningen har tvingats acceptera storstadspriser på tavernorna. Men när vi promenerar förbi Psarotaverna O Miltos och ser alla dignande läckerheter på borden är priset det minsta bekymret och vi lägger genast en beställning till kvällen.

Rumsuthyraren Nikos tittar förbi. Han är född på Fourni och lyckas på bara en halvtimme rekapitulera stora delar av sitt liv. Om andra världskriget när både italienska och tyska soldater bet sig fast på ön. Om armodet bland lokalbefolkningen som saknade såväl mat som skor. Och hur han skapade en egen karriär genom att köpa in mjölk, kläder och allt som öborna behövde.

Sevärdheter existerar inte på Fourni, men hamnbyn är värd en närmare titt. Kvarteren närmast vattnet har smala, spikraka gator i ett rutmönster där husen skuggas av mullbärsträd och bougainvilleor. Men längre upp i byn övergår det välordnade i slingrande och vindlande gränder.

Efter en behaglig dag på stranden Kampi, följt av ouzo, choklad och en omgång yatzy på terrassen när den blodröda solen försvinner i havet, väntar middag.

Miltos och Dina har en enkel arbetsfördelning i livet. Han fiskar, hon lagar mat. Ut ur köksregionerna på tavernan kommer små friterade krispiga sardiner, mjälla kalamares, tsatsiki, grekisk sallad och en karaff kylskåps­kall retsina.

Och därefter öns specialitet: hummer med spagetti och skaldjurssås. I flera minuter sitter vi alldeles tysta och bara njuter innan vi skålar och konstaterar: godare har vi aldrig ätit i Grekland.